Skrivet av: brittakarolina | 16 november 2012

Frusen mark

Då vi var ute för ett par dagar sedan och balanserade på den nyfrusna marken, påminde Lasse om något som hände en novemberdag 1984.  Historien måste klippas ur sitt sammanhang, annars blir den inte färdig ens till nyår och den är inte särskilt rolig och var är poängen. I korthet alltså:

Lasse hälsade på mej på Gotland, där jag satt i min hyrda kursgård och tillverkade rekonstruktioner av vikingatida vävnader åt muséet i Hedeby (Schleswig). Jag hade laddat upp för en riktigt smaskig festmåltid, vi hade inte setts på flera veckor, men först en strandpromenad i solskenet. Vi kände inte av blåsten så mycket och i strandskogen var det helt stilla men där började vi gräla.  Det var ju ganska onödigt och i vackert väder och en god middag att se fram emot, det spädde på ilskan.  Ute på den långa sandstranden innanför Heligholmen blåste det rysligt kallt, det gick rakt igenom kläderna och den mjuka fjädrande sanden hade frusit till stenhårda eggar och det var knaggligt att gå. Det var inte kul alls och jag sa, nu går jag hem – och gick. Bakom mej försökte Lasse hinna ikapp och sen hörde jag ett Boff och ett pressat gnäll. Där låg Lasse, han hade snubblat på den stenhårda sanden och tagit emot sej med en hand och den hade han nu under sej. Efter ett djupt andetag förvandlades jag till en sjuksköterska och då vi fått upp Lasse såg vi att handen hade en konstig vinkel och han stönade och jag förstod att Visby Lasarett var de enda som kunde göra något åt den.

Vi tog oss upp till gården, alla oväntade rörelser avspeglade sej i ett gnyende, Lasse hade ont och var grönskimrande i ansiktet. Bilen stod framme, ingen omklädning eller tvätt, in med Lasse i bilen och jag hämtade magnecylasken (inte förbjudet då) och lite vatten, hällde över whisky i ett vinägerglas, ett sånt där med midja och lock och tänkte att det kanske kunde bedöva.  Tandläkare(eller vem det nu var) som förr drog ut tänder hade bara alkohol att ta till som bedövningsmedel och kunde dom så kan jag. Lasse svalde och sköljde ner och klunkade i sej så mycket whisky han förmådde. Vi hade 9 mil till Visby och efter tre kilometer dåsade han som en säck och kved inte längre så fort bilen skakade till lite. Våra roller hade förändrats, det var synd om Lasse och jag var mycket snäll.

På lasarettet blev han genast omhändertagen och genomlyst och vi fick se bilden av den krossade handen inuti. Läkaren sa, det här törs jag inte röra i, det är som hundtuggat, vi gipsar och ser om det kan läka ihop. Då gipset kom på och handen var stilla blev inte alla rörelser smärtsamma och allt lugnade sej. Vi åkte hem och åt vår middag, den blev lite sen och jag minns inte mycket av den, vi var tämligen avslagna. Whiskyn i bilen innan Lasse  domnade har han återkommit till några gånger, något godare än den har han aldrig druckit.

Ja, hårdfrusen mark ska man gå försiktigt på, den är helt oförutsägbar.


Responses

  1. Aj aj aj, färden till Visby är så lång… och i synnerhet med bruten hand…
    Själv har jag kört en kollega med krossat finger till Visby. Hemkommen efter den färden tyckte jag att det var gott med Whisky också fastän jag bara hade kört bilen. Karin

    • Visby Lasarett är ett bra ställe, de gör vad de kan.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: