Brittakarolina's Blog

Vintern kom och det är skönt att själv slippa skotta sin väg till brevlådan, men nu börjar den svåra tiden då man får räkna med kommunentreprenörernas godtycke. Ska de ha skottat eller ej, ska de ha kostat på oss några korn av krossgrus eller ej? Överraskningen väntar då man öppnar ytterdörren, sen kan promenaden till och från biblioteket bli en rysare.

Läste igår om Carmina Burana på Folkoperan där sju 80-åriga damer framför sina egna historier och en av dem, Ingert Glasman säger att hon ”hoppar utan fallskärm”,  har ju inget att förlora. Det uppmuntrar mej till att fortsätta hoppa.

Det fria året

Lasse och jag har aldrig haft tid att fatta vad vi höll på med på 50-talet och eftersom vi egentligen inte var inräknade (ekonomiskt) någonstans fick vi hålla på. Vi gjorde det som var möjligt med de medel som stod oss till buds.

Då vi hade varit gifta i lite mer än tre år, skilde vi oss för det där med att gifta sej var kanske bara ett sätt att ta sej ur hemmets fångenskap. Tonårsfrigörelse var ännu inte uppfunnet och lojalitetsträningen från krigsåren satt i. Vi var lydiga men hade aldrig utvecklats till självständiga  individer och nu var det dags, äntligen skulle vi få bestämma var och en över sej själv. Det var lite mer krångel då med en skilsmässa, man skulle bevisligen inte dela bostad under ett hemskillnadsår till att börja med. Jag hade fått tjänstledigt från mitt jobb på Farmakologen och med hopsparade pengar (kan inte komma på hur mycket)  tog jag mej till Rom den tidiga våren 1954. Jag hade tänkt cykla i Italien och kanske även Grekland och skickade min cykel samtidigt, men den tog längre tid på sej så vistelsen i Rom blev lite utdrgen. Tågluffandet hade inte  börjat än men på vandrarhemmen var det gott om unga människor och tipsen om billigaste sätt att överleva var många. Jag gick igenom alla muséer och platser som hyste något sevärt, mest var det skulptur som lockade. Ellen Rydelius bok, Rom på 8 dagar var min bibel, jag gick efter 8:e upplagan från 1951 (första upplagan kom 1927) och jag är säker på att den går att använda än i dag.

Jag tog mej till Neapel , Pompeji och Ischia och i Neapel fick jag följa med ett par kemister till vulkanen Solfatora, där man går på ett vulkaniskt fält som är golvet i en krater och med hål här och där och ur dem bubblar och puffar svavelosande rök, det kändes som att gå på tunn sjöis och stegen ekade.  Tillsammans med en amerikansk frikyrkopredikant som spårade med en guidebok i handen fick jag sedan smaka på mitt livs första pizza och just i pizzans hemstad. Inne på en bakgård i en stor het ugn och med kol från vinstockar gräddades det som var speciellt för Neapel. Hade aldrig hört talas om pizza och det dröjde många år innan den dök upp hos oss. Den första smakade mycket bra och det har hänt någon gång att jag fått en lika tunn och god som den i Neapel, det är den första som ligger i botten och kräver jämförelse.

Capri lockade men hade redan fått stämpeln ”turistfälla”, så jag valde i stället att ta en båt till Ischia som skulle ha grottor med varmt vatten. Redan på båten blev jag uppkrokad av en man som hade en faster med en Pensione och jag tappade min egen styrfart. Jag fick följa med i det ”verkliga livet”, gå och höra körsång, delta i föreningsmöten och skvaller och hade inte en chans att gå runt för egen maskin, så jag tog första möjliga båt därifrån.

Då cykeln dröjde tog jag mej till Brindisi och därifrån med båt till Patras. Där kom jag sedan på olika sätt runt Peloponessos, första stället  blev Olympia och där bland de liggande, skivade pelarna stod en svensk konstprofessor Aron Borelius och föreläste om Apollon för ett sällskap med vittra pensionärer och andra intresserade från Norrköping. Han gillade min röda kappa, så jag fick posera på olika ställen bland ruinerna, samtidigt som han höll långa utläggningar om antiken och jag lyssnade.

Aron Borelius vid första Olympiastadion

Balkansippor och tusenskönor  blommade, marken var hänförande vacker och solen gassade.    Sen blev det Mistra, Sparta och Mykene.

Klostret i Mistra.

I Aten fick jag bo hos en familj med tre ogifta döttrar i en förort Paleon Faliron. De talade engelska och det var en förutsättning för att de skulle kunna fånga en amerikan och bli gifta. Amerikanerna som stationerats i Grekland i och med inträdet i Nato var kanske inte så noga med hemgiften. Två av flickorna var redan nära målet och den tredje hade i stället spejat in en grekisk skeppsredarson, men där var det frågan om hemgiften räckte. Hon kom att se mej som en farlig konkurrent men jag kunde lugna henne med att jag hade bara det jag gick och stod i.

Helen, systrarna och skeppsredarsonen Michalis

Det låg ingen rökdimma över Aten vid den här tiden, trafiken var måttlig och inbördeskriget mellan 1946 och 1949 hade inte alla glömt. En ung kille på båten hade dragit upp tröjan och visade ett jätteärr över magen och bröstet, det fick han då och nu läste han medicin, men inte i Aten utan i Modena i Italien.

Jag for med buss till Delfi och gick av på bygatan. Ingen trängsel, inga rader av bussar, där låg arenan och teatern på en klipphylla med berg bakom och örnar svävande över dalen, det blev en Delfisk upplevelse av tidlöshet och storhet och något alldeles ogripbart. Oraklets källa fanns än och i muséet stod ”körsvennen”  i brons med sina berömda ögon. Om det är något jag skulle vilja återuppleva så är det den Delfiska känslan. Samma svindel kan gripa tag när man står vid skeppsättningen vid Runsa, om klippväggen bakom är renhuggen från sly. När den är överväxt med grönt händer ingenting. I Delfi blev jag inropad i husen utmed gatan och vid ett glas klart vatten blev jag utfrågad om vem jag var och varifrån jag kom.

I Aten snöade det en dag i april, gatorna blev vita och det bildades höga snödrivor, det var fem gånger kallare än som det känns hos oss, jag frös verkligen. Men snön smälte och det blev påsk, familjen med döttrarna ville att jag skulle vara med om midnattsmässan, de firade verkligen påsk. De fastade och  diskuterade vad de ätit under dagen, Halvà som numera finns till och med på Ica, var tillåtet. När mässan var slut och påskdagen inträtt på natten och alla ropat  ”Christos anesti” (Kristus är uppstånden) tände man ett medhavt ljus på elden från Betlehem och kysste alla man mötte och gick hem och åt soppa och bröd med inbakade rödfärgade ägg i bullen. Allt var på fullt allvar och då de frågade mej vad jag uppfattat, sa jag min korkskalle att för mej kändes det som på teatern. Alla blev ursinniga, ögonen blixtrade och de skrek åt mej, det var alltså ett rejält magplask. Men de förställde sej inte och jag blev lite delaktig i hur de levde och vad som var viktigt, åtminstone när det gällde påsken och hemgiften.

När jag sen tänkte åka till Kreta, blev familjen orolig och lät Helen, en av döttrarna åka med. Helen var måttligt intresserad och suckade hela tiden och upprepade ”stones stones” så fort jag tittade på något, så lite jobbigt var det men Knossos med sitt fantastiska muséum och Faistos lyckades jag ändå få se och här blommade de vita asfodilerna – dödsrikets liljor överallt.

Och där satt gubbarna med svarta läderstövlar och en klut kring huvudet i mörka caféer och gungade på ett stolsben. Tanterna var dolda under svarta sjaletter och svarta kjolar. Helen avgjorde var det var farligt att gå och vad som var OK, så jag var skyddad under den här turen.

Jag trivdes i Grekland, grekerna var lika naiva som jag och de försökte inte luras, jag fick alltid klara besked och de var oändligt gästfria.

Efter Aten blev det båt åter till Brindisi och sen Rom. Min cykel hade anlänt och nu började cykelturen. Etruskernas nekropoler var första målet och sen vidare upp utmed kustvägen. Det var knepigt med nattlogi på den här vägen, det fanns inga hotell och jag fick försöka på caféer, ibland kunde de ordna rum, ibland inte och ibland hade dörren lås och ibland inte, så jag fick släpa byråar och stolar för att barrikadera ingångarna, medan det skrålades i våningen under. I närheten av Livorno fick jag skjuts en bit av en liten lastbil med tre fiskare som skulle hämta musslor, de hade aldrig sett något liknande, en kvinnsperson som cyklade ensam med sin packning på pakethållaren, de tog sej för pannan.

Tornet i Pisa förundrade mej och sedan jag sett katedralen och baptisteriet svängde jag av inåt landet och nådde Florens. Men nu började jag bli mätt på att titta och att ständigt jaga nattlogi, jag hade fyllt på oavbrutet i veckor och botten på portmonnän började bli synlig. Det var dags att återvända. Jag lyckades sälja min trogna gamla Hinden lyx i Florens, det var ett svek, men då räckte pengarna till en sväng runt Venedig, men sen blev det raka vägen till Sverige.

För att hålla mej borta från Stockholm sökte jag ett utannonserat jobb som lillvärdinna på Turistföreningens Fjällstation Saltoluokta. Den ligger vid sjön Langas som är en del i Lulevattensystemet, dit fanns ingen väg, man for till ett ställe på andra sidan sjön och blev körd med båt till Salto.

Bilderna är från resan och jag hade en liten rollei som inte slog igenom riktigt den tog 4 x4. Sen kopierade jag själv och bilderna har åldrats förutom att det var  inne att göra dom lite sotiga. Förstoringsapparaten sålde vi vid en flytt, trodde aldrig den skulle behövas mer men det hade varit kul att ha den kvar.