Skrivet av: brittakarolina | 09 december 2012

Saltoluokta 1954

I bästa samförstånd hade vi, Lasse och jag , påbörjat ett hemskillnadsår och ingen satte krokben för den andra. Jobbet på Turistföreningen gjorde att jag var försörjd över sommarsäsongen, vad jag skulle göra till hösten var oklart.

Saltoloukta_1998

STF:s egen bild från 1998

I mitt arbete på Saltoluokta ingick att sköta en poststation av mikroformat och en telefonväxel och därför fick jag börja i Porjus och gå i lära på poststationen  och då bodde jag hos paret Johansson på Hotellet i Porjus. Hur sedan hela personalen träffades har jag glömt men vi var alla med när anläggningen öppnade för säsongen någon gång i juni.

Det fanns ingen landsväg till Saltoluokta, man for med tåg mot Porjus, steg av vid stationen Luspebryggan och en båt M/S Storlule tog oss ut på Stora Lulevattnet och körde c:a fem mil till Jaurekaska, där smalnade vattnet till en strid fors upp till nästa sjö, Langas. En räls för godstransport gick utmed forsen någon kilometer och ett motorlok drog turisternas packningar och andra förnödenheter utmed forsen upp till sjön. Där väntade M/S Langas som hade c:a 3 mil till Saltoluokta och enda stoppet i Langas som jag minns var Björkudden, hela färden tog flera timmar. M/S Langas såg ut som en miniatyr av en Vaxholmsbåt och den byttes 1957 mot en modern täckt aluminiumbåt. Jag har förgäves sökt efter en bild av den gamla båten.Salto Familjen Nordqvist kr

Det är så mycket man kan se av båten. Båtföraren hette Nordkvist, han bodde med fru och en dotter i ett hus mellan stranden och Turiststationen. Till hjälp som maskinist hade han en annan Nordkvist och båten var klassad för ett visst antal passagerare. Pojken på bilden är ”springpojken” från Göteborg.

Salto b

STF:s egen bild

En optimistisk och förväntansfull skara samlades i det fina timmerhuset, byggt 1918 och en vacker eldstad var det första man såg, när man kom in.  Föreståndarinnan för året,  Karin var ledig från sitt ordinarie jobb på Mäster Olofsgården i Stockholm, hon hade en uppslagen förlovning att glömma och led av sömnproblem, två flickor hade hand om matlagningnen och sex studerande flickor med olika slags sommarferier diskade, tvättade och bäddade sängar och en pojke från Göteborg hjälpte till med allt möjligt. Två av flickorna var där för andra året och de visste mycket om vad som kunde ske.

Salto Birgitta o krSalto Irma o Eva krSalto Astrid kr

Birgitta från Dunker längst upp till vänster blev kvar och gifte sej med Hjalmar Öberg i Björkudden och med tre söner har de blivit en hel släkt runt sjön.

En liten kort väg från Fjällstationen som låg bland krokiga fjällbjörkar, fanns Sirkas-samernas sommarviste och kåtorna var befolkade med fruar och barn och männen kom och gick beroende på var renarna just var eller vart de skulle. Den sista renrajden på gammalt sätt kom att gå just hösten det här året och har beskrivits av Ernst Manker i STF:s årsskift 1957. Motorcyklar förekom ännu inte som redskap för renvaktare på fjället.

Kronologiskt blandar jag nog ihop händelserna den här sommaren, men det hände en del. Karin, föreståndarinnan, var sansad och det blev fort en god stämning bland oss som arbetade och ganska snart upptog turisterna hela vår tid. Det råkade bli en rekordsommar, en del nätter tog sovplatserna slut och vi fick bädda på hela golvet i ankomsthallen. Karin och jag hade våra arbetsplatser  i den lilla kiosken innanför hallen och där var också telefonväxeln, Saltoluokta 1, en låda på väggen med många hål och sladdar som skulle flyttas till rätt hål när det ringde. Salto Karin b kr

Karin

Samerna hade stor betydelse för oss, de var våra grannar och hade dessutom varit på platsen långt innan turiststationen byggdes. Tidigare hade de bara fått serveras i köksmatsalen och när Karin fick veta det sa hon att de var lika välkomna in genom stora ingången som alla andra och där fick de också sitt kaffe serverat. När flickorna var lediga fanns det många samer att prata med och de följde ofta med när pojkarna hade ärende längre upp i sjösystemet och de kände till vad familjerna hette, deras barn och hur de var släkt. Det hade funnits någon uttalad eller outtalad önskan från STF att vi inte skulle blanda oss med ortsbefolkningen, samtidigt som en sådan önskan inte gick att sätta på papper. Där var Karin igen omutlig, hon ville inte veta av några direktiv för vilka vi umgicks med på ledig tid. Båtfamiljen som under tidigare år övat upp sej i att speja och skvallra på flickor som träffade samer, hade plötsligt ingen att bära fram sina iakttagelser till. De slutade för den skull inte att snoka, det hade blivit sommarens livsuppgift för dem och de hade fått även barnet att arbeta som detektiv. Hur man än förflyttade sej under ledig tid dök någon av dem upp bland buskarna, det var rysligt, men de hade en liten värld att röra sej i.

I samevistet fanns familjerna Kuoljok och Spik, det är dem jag mest kommer ihåg , den äldste var Mattias Kuoljok, han var känd från filmer och intervjuer och sönerna Petter Erik och Apmut Ivar (lever än) har också förekommit under senare år med egna böcker eller med bidrag i andras. Familjen Spik, Annmari och Jovva, känner numera många till, de tog emot barn från Kamratposten och gjorde samiskt liv och kunskaper tillgängliga och deras dotter Laila har gått vidare som kulturförmedlare.

Det var roligt att möta    turistströmmen ”pelikanerna”, alla var på resa frivilligt, hade semester och var glada och de hade kommit till en märkvärdig plats, det kändes som om jag hamnat helt rätt och det här ville jag fortsätta med. Jag fyllde i ett formulär för att söka till en utbildning inom hotellbranschen, byta spår helt, men där kom jag inte in.

Postarbetet bestod i att sälja frimärken och stämpla vykort, stämpelns datum skulle ändras varje dag och ibland då det blev bråttom kunde siffrorna bli lite omkastade, en dödssynd enligt postreglementet. Då ringde man från posten i Porjus, de kollade mej för säkerhets skull, men de var aldrig otrevliga. Karin åt Valium, hon hade svårt att sova, men hon kom igång hyggligt frampå dagarna och hon hade god hand med folk så allt funkade.

En dag blev det ett häftigt regn och det mullrade lite och jag satt i växeln med hörlurarna på. Ett par turister stod i hallen utanför kiosken och rätt som det var small det till i öronen på mej så jag trodde huvudet skulle gå i bitar och ut ur lådan på väggen kom ett eldklot som en stor tennisboll, den fräste ner på golvet, sen lyfte den lite och gick igenom skåpet under disken och ut i hallen där den stannade till i ögonhöjd och exploderade med en skarp knall och var borta. Jag stirrade och sa vad var det? En klotblixt. Man har tvivlat på att sådana existerar för ingen har lyckats fotografera en, nej hur skulle man hinna?

När det var kalvmärkning på gång vid Petsaure, en liten sjö några kilometer från Stationen, tog vi oss dit på kvällen, mycket mygg och många renar som sprang runt runt i ett rengärde och det ljud som omgav oss där går aldrig ur huvudet, det var som en stor motor som dånade och i dånet knäppte fotlederna på renarna och det frasade och grymtade och sen hojtade samerna i olika tonlägen, jag kan höra det när som helst. Lassokastarna fångade in kalvar och skar ut bitar ur öronen för att märka dem med ägarsnittet. Att ha renmärke var en skillnad mellan att ha och inte ha i samevärlden, att en man hade det var naturligt  men för en kvinna var det ovanligare

Salto Petsaure kr

Renarna syns till vänster strax ovan mitten.

Salto Jovva kr

Jovva Spik märker en kalv

Vartefter sommaren gick blev det tydligt att båtfolket festade och drack och det var inte bra och en svår sak för Karin att tackla, det ingick inte i arbetsbeskrivningen. De enda som kunde hantera båten och som försåg  stället med gäster och tog dem därifrån var ibland nästan redlösa och några gånger lastade man båten med dubbelt så många personer som var tillåtet och den låg djupt i vattnet, ändå kunde ingen hejda  avgången. Då satt Karin klistrad vid telefonen och höll andan och var beredd på katastrof. STF var ju en gedigen (ideell) organisation med sken av hög moral och som även krävde det av sina medlemmar, men  att deras båt kördes av två fyllon var väl lite magstarkt. Efter ett antal turer med hjärtklappning hörsammades Karins nödrop av STF och maskinisten blev utbytt, men förhållandet till föraren blev därefter mycket frostigt.

När man gick en sväng i naturen någon ledig timme så plockade man skräp runt stigen, det var inte mycket men man fångade upp minsta kolapapper. Lite vid sidan om stack det fram något skräp, ett par trasiga gamla hopskrynklade skor. Tänk att slänga dom här och inte på ett bättre ställe, usch dom tar jag bort. Väl hemma igen pustade jag ut vid den alltid brinnande brasan och la in en av läderbitarna i den. Den brann som en fackla, det nästan dånade om den, en av flickorna kom förbi och undrade vad det var som brann och sen la jag in nästa bit och den var lika eldfängd, det blev en häftig brasa. Efter ett par veckor fick vi besök av Petter Spik, en trevlig same som brukade gå till norska kusten den här vägen, han var ungkarl och alltid full av berättelser och alla ville prata med honom och tvärtom. Han sa ” har någon sett till mina kängor?”. Neej ingen hade sett dem och inte jag heller. Sen dröjde det en tid och han var tillbaks och då sa han ” jag hörde att någon kanske eldat upp mina kängor”. Jag hörde det på håll och ett ljus gick upp, skammen fick mej att blunda och jag vände och gick åt annat håll. Det jag eldat upp var ett par kära gamla väl intrampade kängor, som han brukade parkera i en buske när han gick till – minns inte vart – för att slippa bära dom med sej. Jag skäms än, jag kunde inte berätta hur fint de brann och att jag tyckte och trodde att det var kasserat skräp. Min städiver hade kolliderat med samernas självklara rätt till lappmarken som sitt hem och vardagsrum.

En incident som bidrog att förändra Karins tillvaro inträffade när gästströmmen var som intensivast, en delegation från STF hade annonserat sin ankomst i god tid och sängar hade reserverats åt tio peroner. Vi kände bara till två av dem, Intendenten för Fjällanläggningarna  Nils Fröling och Generalsekreteraren i STF Halvar Sehlin och de kom med en båt med ytterligare 30 personer.  Då var det viktigt att få den här gruppen avklarad och placerad. Det tog alltid lite tid att få alla inskrivna när det kom en båtlast och under tiden blev en man otålig och började tala högt och till slut ropade han: ”Och här kommer vi från Sveriges Radio och hur blir vi bemötta?” Karin som var oföränderligt vänlig mot alla tittade upp och sa ”det har kommit så många men jag ska ta hand om alla”. Hon trodde det räckte med att göra vad hon kunde och visade inte med en min att hon var störd. Mannen från Sveriges Radio däremot tappade greppet helt och gormade över att vi fjäskade för vissa personer och struntade i vanliga människor. ”Jag heter Håkan Unsgaard och det här ska inte få passera obemärkt” skrek han. Men var det något Karin inte struntade i så var det vanliga människor, så han gick fel. En eller möjligen två dagar efteråt fick hon ett samtal från en god vän i Stockholm, som hade hört talas om oss i radion och hur illa vi behandlade vanliga människor och bara ”fjäskade för högdjur”.  Det tog Karin väldigt hårt och hon gick igenom gång på gång vad hon gjort för fel och vad hon borde gjort. När hon sen öppnade tidningen en dag och anledningen till hennes spräckta  förlovning hade gift sej, tog orken slut. Hon knaprade i sej 16 Valium och vaknade knappt och sen var hon inte vaken ordentligt under resten av tiden på Salto. Vi tyckte alla om Karin och gjorde vad vi kunde för att hon skulle hänga med, men för mej blev det mindre tid över att återhämta mej på och inga längre utflykter i fjällvärlden. En tur till Stora Sjöfallet hann jag ändå med.Salto Stora Sjöfallet lr

Man blev trött av att vara igång oavbrutet och om det blev ett par timmar ledigt kunde jag ta en roddbåt och ro ut till en liten holme ett par hundra meter från land, den hade ett fjädrande moss- och rislager som var torrt och varmt, jag la mej ner på rygg i riset och somnade, ensam i sjön och med himlen ovanför och ingen väckte mej.

Salto till ön kr

Lasse hade börjat höra av sej, han hade lyckats bra med Scania Dental och uppfunnit bl. a. världens första tvåkomponent silikonpasta för avgjutningar av tänder. Den var redan en succé i Europa men det skulle följas upp med personliga besök hos köparna. Scanias ägare Torsten Timander hade föreslagit honom att göra en rundresa, gärna med firmans bil och sen kunde han försöka få mej med sej. Britta tycker visst om att resa eller hur? Det blev nej förstås hur lockande det än lät.

Sommaren gick mot sitt slut och jag skulle som avslutning på fjälltillvaron servera på ett samebröllop i Porjus som hölls på hotellet där. Sen hade jag lovat att hänga med Göte Ek, STF:s städare till stugorna runt Torne träsk och räkna knivar och gafflar. Det kan bli två sidor till men det får räcka så här. Så när ripriset och markerna glödde i orange och rött i september vinkade jag farväl till Salto. Gruppen som hållit ihop under en sommarsäsong upplöstes, inte med en knall, men den blev lika obefintlig som en klotblixt när den löser upp sej.

Salto bryggan kr

Efter Abisko blev det raka vägen till Stockholm och den gamla lägenheten och mycket prat och förhandlingar mellan Lasse och mej.

Från STF kom det ett brev från fjällstationsintendenten men några snälla ord och en gratifikation för sommarens ansträngningar, man hade fattat att arbetsbördan varit lite väl stor, jag vill minnas att det var 250:-.

Den resa  jag sen inte kunde motstå blev lång, den började i oktober……..


Responses

  1. Jobbade själv i Salto somrarna 48 och 50. Tack för din skildring! Mycket känns igen. På min tid var Nordkvist vaktmästare. Länna och Tomma skötte båten. Spriten kunde vara ett problem även då. Kontakten med Kuoljok och Spik var spännande. Har sett att ivar Kuoljok har kommit ut med två böcker nyligen.

    • Hej Bo, fantastiskt att du också varit i Salto och redan 48 och 50! Har du varit där efteråt också? Jag har försökt hålla lite koll på vilka som lever och fick lite kontakt med Jovva Spiks fru och barn men med all den personalomsättning som en turistanläggning för med sej så har ingen kommit ihåg mej. Ändå är mina minnen av alla nästan som från i förgår. Du måste varit väldigt ung då. Hälsningar Britta

      .

      • Hej igen!
        Nej så ung var jag inte, men jag är gammal nu. En gång senare har jag varit där med min son. I stället för i förarstugan sov i gavelrummet på stationen med utsikten upp mot stora sjöfallet.Två av mina vänner, Gertrud och Jan Sandström var fjällälskare (jag mötte dem första gången i Salto) de var också goda vänner till Spik och besökte henne flera gånger i sommarlandet då hon var änka. Kanske har också du mött dem?
        Hälsningar
        Bo

  2. Hej Bo! Tyvärr har jag inte dina vänners namn på hjärnan och inte ens namnen på alla flickorna som jobbade den sommaren, jo ett par kanske. Ett namn som däremot fastnade var The Svedberg och honom skrev jag en blogg om 1 aug 2014. Han och hans fru gjorde ett uppehåll på Salto och torkade gråpapper i ett par dagar.
    Vilken var din uppgift på fjällstationen? 1954 var enbart flickor anställda, men man hade även tagit emot en 14-årig pojke på en faders enträgna böner. Hälsningar Britta

    • Hej igen!
      Båda somrarna var vi studenter som tog en halv sommar var som biträdande vaktmästare. 1948 var det min uppgift att ”packa in” stationen för vintern, och 1950 var jag med om att starta sommarsäsongen, sosängen som Nordkvist sa. Varje morgon tände jag brasan i den stora öppna spisen och sedan var det diverse uppgifter som att hämta varorna från båten t.ex. mjölkkannorna. Sämsta jobbet var att tömma tunnorna i utedassen. Ibland fick man ta hand om gästerna. En glimt: sällsamt möte mellan Matias Kuoljok och en amerikansk världsfederalist som bränt sitt pass i Paris och som nu ville få stöd för sina idéer från en gränsöverskridande nomad. Tolken misslyckades helt i att få Matias att förstå vad det var fråga om!
      Minnena är många – stopp nu!
      Hälsningar
      Bo

  3. Hej Bo ! Roligt att höra dej berätta om det som krävdes för att kunna hysa turisterna i ödemarken. Vatten, avlopp och toaletter har jag totalt glömt hur man ordnade.
    Jag har längtat till fjälls och tagit med mej maken ett par gånger och sedan barnen och bara fjälluftens doft gör mej euforisk.
    Hälsningar Britta


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: