Det pågår en utställning i Väsby Konsthall med delar av kommunens konstsamling. Man har plockat ner konst från olika offentliga rum och något förråd och låter oss se delar av det som inköpts sedan 1966, innan dess fanns konst knappt som begrepp i Upplands Väsby.
Då bildades Upplands Väsby Konstförening efter ett upprop i den lilla konstbutiken Blå Lyktan och från allra första början drog vi igång med att ragga upp verksamma konstnärer och vi ställde ut deras målningar eller skulpturer i Stora Vilunda, där Sven Lidmans ande spökade. Konstföreningens historia blev sedan lång och vindlande och borde berättas, vi är några som ännu lever, men kanske är det ännu för tidigt.
Nu kan man se en del av kommunens inköp i två vackra rum med vinklat glastak i Optimus gamla lokaler. Det är mest tavlor i lagom format att hänga i kommunanställdas arbetsrum och alla är värda en betraktelse, det är en behaglig blandning som lockar till just lagom eftertänksamhet.
Sen längst ner i ena salen på en pall står ett husbygge som gör att det river till lite. Från mörkret stiga vi mot ljuset av Anders Skarin, vet inte vilket år den inköptes och vilka frågor konstnären brottats med, något lokalt, generellt eller folkhemmet. Den är i alla fall rolig att se från flera håll.
Brittakarolina's Blog 
Jag tycker byggen av den där sorten är kul. Letade på nätet och fann en Anders Skarin som är bildlärare åk 6-8 i Helenelund, kanske samma man? Annars finns det en med det namnet som är VD för datakonsultföretaget Cap Gemini, men det verkar väl mindre troligt.
By: bloggarbjorn on 30 januari 2013
at 2:51 e m
Det är nu många år sedan jag lade ner min glöd på konstföreningen, då kände man till namnen på de flesta som skapade något, men nu är det nya namn som gör något. Bildlärare låter väl troligt. Genom att höra rösterna från alla som hade med konst att göra, de som investerade, bedömde, de som skapade och de som hade önskemål och inte minst konstnärernas förakt för konstföreningar gjorde att jag släppte taget och lät konstbegreppet bli vars och ens eget val.
By: brittakarolina on 30 januari 2013
at 5:49 e m
Jag känner igen en del av det där. Var med i styrelsen för konstföreningen på ett storföretag för många år sedan. Lite kufiskt att konstnärer såg ner på en av sina försörjningsbaser.
By: bloggarbjorn on 01 februari 2013
at 9:40 e m
Ja du, det här ämnet KONST är så stort och har så många vinklar, så det går inte att klämma in på ett par rader i en blogg. Vad är konst och vem blir konstnär och varför?
Vem behöver konsten och vem ska ge konstnären jobb? När övergick ett beställt hantverk till att ses som konst? Och när övergår en kostnärs verk till att bli ett investeringsobjekt. Och varför bildar man en konstförening? Vi är alla mer eller mindre lurade av illusioner. De flesta vill lära sej om vad som ÄR konst och om det är bra eller dåligt, vad man ska tycka och hur man ska kunna avgöra om man låtit sej luras.
Sen krånglar det till sej ännu mer då man inser att olika politiska läger skiljer sej i sin inställning till konst.
Har du själv kommit fram till några sanningar om konst och något bra sätt att förhålla sej till den?
By: brittakarolina on 02 februari 2013
at 12:15 f m
Det enklaste vore väl att bara svara ”nej” på den sista frågan. Då behöver man inte ens försöka utveckla något resonemang. Alternativt hänvisa till någon som har läst massvis med universitetskurser i estetiska ämnen.
Kanske frågan om KONSTEN är felformulerad och artonhundratalsmässig? Det var ju då ”genierna” dök upp. Tidigare var konstnärerna vad jag vet betraktade som hantverkare (om än ibland väldigt skickliga sådana), och verkligt fria konstnärer fanns knappt. Det gällde att hitta rika uppdragsgivare att jobba för, om man nu inte exempelvis var en bonde som gillade att dra på vevliran under lediga stunder helt ideellt.
Man kanske får gå tillbaka ungefär 80.000 år och de till de första bevarade tecknen på att människor prydde sig själva och började klottra och rispa i föremål, och dra några slutsatser ur det? Jag såg att British Museum nu skall ha en utställning med skulpturer från istidens Europa, figurer utskurna ur mammutbetar. Är sådana figurer konst eller något annat? Och fanns det en omgivning av diktande, sång och dans som vi inte längre vet något om?
Skall konst ”provocera” eller ”tilltala våra sinnen”? Låter som frågor för en evighetsdiskussion. Är matlagning konst?
By: bloggarbjorn on 02 februari 2013
at 9:14 f m
Jomenvisst. Provocera och beröra är tolkningarna vi möter för dagen. Sen är allt öppna frågor där svaren är beroende av den tid man lever i och därmed samhällets förhärskande styrelsesätt. För egen del har jag övat upp magkänslan så att jag litar på vad den säger när den tycker att något är bra. Det känns lugnt.
By: brittakarolina on 02 februari 2013
at 10:17 f m
Fin bild på Skarins byggnad. Den ser ut att ha fått en just så fin placering som den bör, det är positivt.
KONST, ett ord som ska användas med måtta och bara när man verkligen känner för det…
By: kakan on 08 februari 2013
at 10:52 f m
Skarins verk får mig att tänka på Upplands Väsbys byggboom på 80-talet, Bo 85, när nya byggnader exploderade upp ur mossan i Runbyskogen i bjärta kulörer och snedställda paneler som var snedställda bara för sin egen skull, även om kostnaden blev högre. De äldre bostadshusen framstod i kontrast till de nya precis så mörkbruna som de säkert också var… Var det bra eller inte?
Skönt med konst som väcker känslor men ändå inte går att ringa in.
By: kakan on 08 februari 2013
at 11:07 f m