Brittakarolina's Blog

Betraktelse i början av juli.

Den här våren och försommaren har vi varit sammanlagt åtta veckor på Gotland och nu har vi svårt att landa i lägenheten. Men vad är det som är så svårt?

Vi blir utmattade av alla ljuden eller oljuden som tränger sig på.

Vi har världens bästa fönster med treglas och under de kallare årstiderna när fönstren är stängda, hör vi inte ett knäpp utifrån, trafiken kring Centrum är livlig men märks inte här inne. Flyget på väg mot Arlanda som går lågt tvärsöver taket stör inte och vi hör inte ett knyst från tågen som passerar, många stannar och drar igång igen, en del bara dundrar förbi var sjunde minut.

När våren kommer öppnar vi balkongdörren och plötsligt sitter vi i en stor ljudkvarn, alla de utestängda ljuden står och väntar på att få tränga in i huset. Det blir bråkigt en tid men man vänjer sig efter ett tag vid det man inte kan undkomma och det är ju den verklighet som omger oss.

När vi sen förflyttar oss till Gotland blir det tyst omkring oss, buller och alla trafikljud uteblir och under några veckor hör vi fågelsång och stannar hänförda upp när vi hör kören av fåglar från snåren, den avtar under sommaren och sen är det alldeles tyst. Efter en tid uppfattar man och kan lyssna på tystnaden, den växer och man vilar i den och det jämnar ut sej i den tillknycklade hjärnan.  Visst finns det ljud här också, ibland när det blåser brusar det hårt i träden, till och med dånar och dörrarna far upp med ett brak, bönderna kör med maskiner men de kommer en i taget och passerar, det går plan över oss men så högt att inget ljud når ner, bara de vita linjerna på himlen visar att de varit där.  Tystnaden är så välgörande att man inte vill lämna den och vi vet att vårt hus är en sommarstuga som det inte går att övervintra i.

Väl hemma igen i lägenheten blir vi trötta av allt oväsen, det är aldrig tyst och man blir ständigt anfallen av oljud. Bilar, motorcyklar, sopmaskiner och nu har till råga på allt en villaägare anlitat arbetskraft som arbetar lördagar och söndagar. I år ska de byta stenplattor på en utvändig trappa som slingrar sig upp till andra våningen och till det användes  en tryckluftsborr.

Lördag som söndag pågick spettandet och att fika på balkongen var inte att tänka på. Det blev lugnare ett par veckor men sen kom plattläggarna med de nya plattorna och de behövde alla sågas till rätt mått och det mest djävulska ljud som kan åstadkommas är att såga i sten. Det har nu pågått varje dag under veckan och är ännu inte färdigt. Det går inte att vara någonstans, inte prata ett sammanhängande samtal, om telefonen ringer gömmer man sig bakom stängd dörr i garderoben för att kunna höra.

Nu är det så att om vi levt i en tid utan utvecklade hjälpmedel, så hade aldrig det här gnället kommit till. Vi är båda nästan lomhörda men har varit lyckliga nog att få hörapparater inprovade så att vi med deras hjälp kan höra och tala med våra barn och grannar utan att de behöver ropa i gammaldags trattar till oss.

Teoretiskt har vi ett val då oljudet sätter igång, antingen stänga balkongdörren eller hörapparaterna. I den här sommarvärmen med blomlådor på balkongen är det sorgligt att stänga balkongdörren. Stänger vi av hörapparaterna  hör vi varken telefon, dörrklocka eller varandra och det är också sorgligt. Vi försöker gömma oss med datorerna i rummet som vetter mot gatan. Därutanför tillsammans med ständig trafik till Centrum går lövblåsaren kring med sin motor och blåser ihop soporna, fallna löv behövs inte, han blåser lika gärna grus och sand och hans motor överröstar det  mesta.

Fredagen var ändå räddad för vår del, vi hade en inbjudan till kaffe hos Monica och Tollef och fick sitta under deras lummiga plommonträd i flera timmar och njuta av gott kaffe, maffig tårta, härligt väder och enbart ljudet av vårt prat.