Brittakarolina's Blog

Vad gör man när det är så hett utanför att man inte längtar ut? Man stannar inne och umgås med de samlade souvenirerna, de påminner kanske om andra årstider än het sommar och man kommer ur det tjatiga gnället på värmen.

Minnessakerna är små och de får inte försvinna, de har blivit många med åren och förvaras i diverse kartonger, en del undanställda i garderoben och en del i något av de skåp Karin snickrat. När jag tar i dem och vänder på dem väller minnena fram, de innehåller alla allt om någon. Hilmas björn får vara först ut i dag.

Hilma var min moster, ogift distriktssköterska, som vandrade i fjällen om somrarna på 20-30 0ch 40-talet. På den tiden hade man vandringsstav och ibland långkjol på fjället men Hilma hade oftast det som liknar ridbyxor, de pöser ut ovanför knäna. Björnen var ett minne från någon vandring i Lappland och jag såg den i hennes bokhylla under hela min uppväxt, jag tyckte inte att den var lik en riktig björn men vågade aldrig säga det och bland Hilmas efterlämnade föremål, hamnade den senare hos mej. Den blev rätt omilt behandlad av våra små barn och jag var helt okänslig för björnens skönhet, det är först de senaste tio åren som jag har sett hur fin den är. Den är mycket björn och täljd av någon som har sett och känner björnen. Var hon fick den och av vem får vi aldrig veta men hon var hemma överallt i fjällvärlden.

En alligator och en tukan från Buenos Aires, också täljda i trä är Lasses minnen från mötet med en kusin till Aimée, då han deltog i ett ISO-möte i Argentina. Jag vet vad han berättade då han kom hem från resan men då jag idag vill höra det igen säger han sig ha glömt. Min idé om souvenirer håller inte alltid.

En kanadensisk inuit av jade 7 cm hög fick Lasse som minne vid ett besök hos Maia Liiv i Vancover i Canada. Maia kom som flykting från Estland på 40-talet och gick på STI samtidigt med oss. Hon levde med en ständig ryss-skräck och slog sej aldrig till ro här trots att hon hade arbete och fick många vänner. Hon bodde i en sommarstuga på en klippa i Sjöberg utan plogad väg på vintern och med en kamin som slukade tidningar som enda värmekälla.  Vi hade alltid med oss alla våra samlade tidningar,  då vi besökte henne. Vi lärde oss mycket om Estland den här tiden, Maia berättade och vi lyssnade. Efter några år träffade Maia en man som var något i trävarubranschen och  de skulle gifta sej och flytta till Kanada. Vid avfärden från Stockholm hade alla hennes vänner samlats för att vinka av och önska lycka till. Hon tog då Lasse avsides och bad honom att ta hand om hennes cyankaliumkapsel, nu trodde hon inte att hon behövde den längre. Kanada var ett säkrare ställe att bo på än Sverige. Vi höll kontakt med brev och efter 30 år var Lasse i Vancouver och sökte upp Maia. Hon var då bräcklig men det var ett kärt återseendet och med sej hem fick han den gröna lilla gubben med en fångad säl på ryggen. Ett år senare fanns inte Maia.

Vet inte om de kan räknas som souvenirer, men de är gåvor från våra första barnbarn Malin och Erik, jag fick dem till en födelsedag för flera år sedan och jag blev jätteglad. De vet att jag tycker om katter.

Katterna är små, knappt 4 cm höga och året efter fick katterna sällskap av två små råttor

Råttorna är ännu mindre bara 2.5 cm.

De här mikrokorgarna 4 cm och 8 cm är från tiden på Skansen, då olika hantverkare var samlade för att visa upp sej och berätta om sina hantverk. Det fanns en korgmakare som var mycket duktig och som förutom att han var slagfärdig, så svor han värre än en borstbindare. Det passade inte alltid så bra att han struntade helt i vem som lyssnade och man försökte få honom att mildra sitt ordval, men då blommade svordomarna upp ännu mer. Vi hade jättetrevligt på de här hantverkarhelgerna och vi är inte så många som har hans minsta korgmodell.