Brittakarolina's Blog

Med risk för att bli tjatig kommer här slutet på duvhistorien.

Den 27 på morgonen var det oroligt inne hos duvorna, de hoppade och pressade sej förbi varandra, bredde ut vingarna och gick ibland ner från sin tröskel och tog en liten sväng ut på betongplattan utanför. Därute hade pappa duva landat och gick kring som en ordningsvakt men blandade sej inte med ungarna. Sen lugnade det sej i boet och ungarna satte sej tillrätta intill varandra och sov, som jag uppfattade det, resten av dagen.

Den 28 augusti blev det riktigt rörigt, ungarna sprang omkring och kände på väggarna, pickade på allt men var inte  ända ute vid kanterna av plattan. Men också den dagen satte de sej att sova efter någon timme.

Pappa duva, ordningsvakt och flyglärare.

Den 29 augusti när jag kom upp tidigt och tittade ut satt ungarna på kanten mot avgrunden och tittade ner, oj idag är det nog dags, här kan det bli flyga av. Visst hoppades jag kunna ta en bild med ungarna i luften. Nu var pappan med och gick tillsammans med ungarna, de kollade ner från olika kanter, flaxade lite, väntade och tvekade. Hur de meddelar sej med varandra är en gåta men pappan ställde upp sej och sa åt dem att titta, sen flög han snett upp till vårt tak och efter en stund ner igen. Men ungarna stod kvar. En kaffekopp stod och väntade på mej och fort bytte jag pyjamasen mot lite kläder, skulle jag hinna innan de tog språnget?  Det gjorde jag inte, när jag var tillbaks var alla borta.

Framme i ljuset vid avgrunden den 29 augusti

De tittar och tvekar

Efter en stund landade alla på plattan igen och jag försökte fånga när de lyfte nästa gång, men det var svårt, de är blixtsnabba och jag hinner inte med, har inte teknik för sånt som flyger. På eftermiddagen såg jag sedan att de satt och sov på sin gamla bokant. I två björkar en bit från huset satt en duva i varsin björktopp, de satt som klistrade och när ungarna vaknade lite senare blev det plötsligt två duvor i vardera trädet och boplatsen var tom. Hur meddelar de sej med varandra? Inte ett ljud hörs i våra öron.

Den här duvkläckningen har varit väldigt spännande för jag visste ingenting om duvornas privatliv, bara det vanliga om att de är en sanitär olägenhet osv och jag vågade inte berätta för någon ansvarig i bostadsrättsföreningen, för när det gäller duvor finns nog inget förbarmande, de ska bort.

Mycket riktigt, så är det också hos oss, när duvorna väl flög, berättade jag för en och det kom en störtflod av upprördhet, grannen som haft duvboet vid fötterna hade känt en obeskrivligt vedervärdig stank på balkongen och djuren hade lämnat kilovis med skit kring sej, vi måste göra det omöjligt för dem att krypa in och boa, det sitter ibland hundratals av dem på taket. Allt det här har jag hört förr, men från vår balkong har vi bara blivit bekanta med ett par och de fick mej att läsa  allt jag hittade om duvor. Allt hade kanske varit annorlunda om duvorna varit vita, då hade de kunnat tolkas som: den helige ande, kanske en farfar eller farmor som kom med hälsningar från dödsriket, eller en fredsbärare, en kärlekskurir eller något annat fint, där man inte för fram skitmängderna och stanken som huvudegenskap.