Brittakarolina's Blog

fortsättning  från 23 och 31 oktober

Slutmålet för dagen var Kaliningrad men vi gjorde ett uppehåll i Kaunas, som var huvudstad i Litauen från 1920 och under mellankrigsåren och som nu är landets näst största stad. Det blev Kaunas universitet och museum, artefakter från bronsålder till medeltid. En stadsgrävning, där ett företag (utländskt) köpt en tomt och nu bekostar och gräver ut ett f.d. fängelse.

Minnet sviker men i något av universiteten i en rund ljus entréhall fanns fresker på väggarna med motiv från den baltiska förkristna gudasagan. Den sammanfaller inte helt med våra asar och förutom en rad namngivna gudar finns det andar i träd och hela naturen är besjälad. Då och då i parker mötte vi skulpterade träd, både på rot och sådana som låg bredvid sin stubbe med motiv skurna runtom.

Affärsskylt i Kaunas

Resan gick vidare och denna dag skulle vi få äta garanterat bra mat, ett hotell med restaurang, där enbart de med dollar och D-mark fick tillträde. En jättelik anläggning nära motorvägen, där allt gick att få och allt var möjligt. Några i gruppen såg att det fanns rosa rysk champagne och beställde. Ordens makt över tanken gjorde att de drack och var lyckliga, drycken kostade som billigt rödvin och de köpte med sig för framtida bruk. Det rosa drickat var sött och äckligt och inte ens på avstånd släkt med den dryck den lånat namnet av. Men vi fick både mat, efterrätt och kaffe och det smakade bra.

Den här bilden är från en tidigare måltid, då vi var i Vilniustrakten.

Vi närmade oss Kaliningrad och före gränsen stod en lång kö av långtradare och bilar och väntade, de såg ut att ha stått där länge, men Ingmar hade alla papper i ordning , så för oss skulle det nog gå undan. Det såg ut att gå vägen men väl inne på rysk sida blev vi stoppade och Ingmar krävdes på pengar. Det hjälpte inte med hans pappersbunt, här skulle betalas mer, vi var utlänningar. Jag hittar en enbart ryskspråkig lapp där jag deklarerat 1 camera och plånbokens innehåll av sedlar. Man räknade oss och multiplicerade med något och det skulle bli ett rejält utlägg som ingen räknat med. Ingmar förklarade att vi inte var rika turister utan fattiga studenter och då kom en ryss in och gick igenom oss alla, hur vi såg ut, gick ut och efter förhandling sattes summan ner så det blev något kring en femtilapp var.  Någon sa att de ryska gränsvakterna var värnpliktiga som inte fick någon lön och de försörjer sej på det här sättet. Det tog ändå timmar och vi skulle bli sena till vårt nattlogi, sen var adressen svårfunnen, så vi irrade till halv ett.

Morgonen därpå vaknade vi till en stad som inte liknade något vi kände igen. Kaliningrad enligt en Moskvaryss: ”ett reservat dit ännu ingen perestrojka nått, ett koncentrat av Sovjettidens alla yttringar och arkitekturer”. Det ligger mellan Litauen, Östersjön och Polen. Allt är nu ryskt, det tyska har jämnats med marken och här finns inte en enda tysk kvar sedan tiden före 1946, tidigare hette staden Königsberg och var residensstad i Ostpreussen.

Vad fanns för oss att se här, vi skulle träffa en Dr Kolakoff, han kunde visa något i en skogsliknande park på andra sidan stan och det blev en lång promenad.

Vi gick från bussens parkeringsplats genom stadens centrala delar och vi blev ordentligt omskakade av det vi mötte. Förutom de fula byggnaderna och att allt var slitet låg det människor (vi såg bara män) asfulla intill husväggarna, vid bropelare, ja vart man tittade, inte en eller två, de var många och de var klädda i trasor, någon var ännu på benen men närmade sej marken och det var ännu förmiddag. Hur Kaliningrads övriga innevånare mådde fick vi inte veta, men de vi såg speglade en bottenlös förtvivlan, ord räcker inte. Här hade varit helt avstängt för utlänningar tills året innan vi kom, så det som skedde öppet på stans gator kunde inte ha uppstått på grund av turisterna. Visst har vi fyllon på närmare håll också men mängderna här kan man inte föreställa sej.

Dr Kolakoff, arkeolog och vår guide.

Vi gick och gick, stora områden i staden var ännu obebyggda sedan de tyska husen rivits och det hade blivit grönområden med lövskog och buskage. I en dunge nära ett litet mörkt muséum fick vi en genomgång av Dr Kolakoff, han talade länge , vi stod bland blad och grenar, något spår ovan mark syntes ej och uppriktigt sagt hängde jag inte med, det gick inte att koppla på något ännu mer forntida än det vi stod i.

Efter ett besök i det lilla muséet letade vi upp ett matställe och fick soppa med klimp och något bordsvatten.

Vår buss behövde plötsligt något tillstånd, så Ingmar fick användning för sin ryska när han krävdes på mer pengar. Vi fick ett par timmar på oss att leta upp minnesplaketten efter filosofen Immanuel Kant, han var född i Königsberg och renoveringen av en kyrka som just kommit igång och se oss om på egen hand.

Den enda bild jag har på hela gruppen, men här sprider vi oss.

Avskärmning vid ett bygge.

Floden Pregel, här utan lyftkranar och båtträngsel.

En grupp dagisbarn i en park, framtidens hopp, de vinkar

Efter ännu en titt på något Dr Kolakoff visade kom vi till slut iväg genom f.d.Ostpreussen, all äldre bebyggelse även på landet var utraderad och husen hade barackform. Gränsen mot Polen och utfarten ut Kaliningrad tog  tid, vårt bagage måste kollas och värderas. Vi kunde lämna området efter det korta besöket i en variant av helvetet till skillnad från en del av de som bodde där.

Hade tänkt få med även Polen, men det blir för mastigt så det blir en kort bit till.