Brittakarolina's Blog

Det mesta vi omger oss med är ordnat och det finns rubriker för allt, våra liv är inrutade, vi har våra födelsenummer och utifrån dem skrivs vår historia. Sen händer något, där ordningen fattas och finns då ingen rubrik eller ett formulär att fylla i, förlamas all handlingskraft.

 För att säkerställa identiteten på min brors hopsamlade ben och mitt släktskap med dessa, ville laboratoriet för rättsbiologi i Helsingfors ha ett blodprov från mej.  De skrev ett artigt brev till svensk vårdcentral och bad dem hjälpa till att ta ett, plus att de skickade med två rör i en fin genial förpackning, som kunde återsändas med posten. Jag gick till min vårdcentral och presenterade brevet. Djup tystnad. Men vad står det? Det här måste en läkare ta ställning till, sa damen i kassan. Då bad jag om en tid för att få träffa en läkare. Ja vill du ha om två eller tre veckor, sa hon efter lite bläddrande? Varför vänta så länge? Ja du är ju inte sjuk och alla sjuka har företräde. Ja men…..det här kan väl inte ta så lång stund ? Efter lite lirkande kunde jag få komma en kvart nästa dag sent på eftermiddagen men det fick bara ta en kvart.

Då jag återkom dagen efter betalade jag för läkarkonsultation men kunde inte uppge vad jag sökte för, det måste stå något på raden för var jag hade ont. Väl inne hos den unga läkaren sa hon förstås som väntat, det här har jag aldrig varit med om, hur ska jag göra? Hon gick ut och konsulterade en sköterska och tillsammans hittade de ingen lösning, det blev tyst, de vände på de små provrören och läste brevet igen och tittade på sina egna formulär för provtagning men hittade inget inget om DNA-undersökning och vem som skulle betala. Ska jag då meddela Helsingfors att det inte går? Det lät ju för befängt och efter ännu en runda viskade en av dem till den andra, kan vi inte bara be Kerstin att fylla rören? I laboratoriet satt Kerstin och hon gick med på att strunta i papper och efter mindre än två minuter var rören fyllda, förseglade och en försäkran att jag var jag var medpackad. Det kärvade lite men det gick.

Det kom ett meddelande i förra veckan att DNA-undersökningen var klar och identiteten klarlagd. Dags att höra efter vad olika myndigheter hade för krav för ett återinträde i landet. Folkbokföringen nästa. Någon annan fick ta hand om ärendet när den första blev tyst. En äldre och mer garvad person frågade efter personnumret. Dessa tillkom 1947 så en person som var född och död innan dess hade aldrig fått något. Hur gör vi då? Tystnad. Det här har jag aldrig varit med om, sa damen och hittade ingen lösning. Jag hade läst i en begravningsbroschyr att man måste ha ett gravsättningstillstånd utfärdat av polismyndighet om man vill gräva ner ben. Jaha sa folkbokföringen och det ska skickas till oss. Lättad kunde hon uppmana mej att ringa polisen först och och på så vis slippa ifrån något svårlöst.

Nästa blev då polismyndigheten och jag började med att gå ner till Väsbypolisen. Han hade aldrig hört en sådan fråga men hjälpte mej att ringa runt till olika bättre vetande och till slut gav han upp och jag fick ett direktnummer till en länspolis i Jönköpings län, där i vackra Eksjö skulle svaret finnas. Jag fick honom på tråden till slut, en alert person som inte visste något men han lovade att ta reda på hur tillståndet skulle kunna skapas. På den vägen är det.

För säkerhets skull gick jag in på begravningsbyrån i kvarteret intill, de brukar ju greja allt, så man inte behöver oroa sej. Mannen där hade aldrig hört något liknande förut och var inte intresserad av att bli anlitad för här var ju allt redan ordnat, transport och kista och gravplats osv. Och gravsättningstillstånd visste han inte vad det var och hur man ansökte om.

Alla jag talat med har varit enbart vänliga, men de har alla blivit tysta och jag har hört hur det rasslat i hårddisken men där har inget kunnat hämtas.

Vattenbilderna är från Mälaren vid Sättra i Upplands Väsby

Britta och Lennart 1931