Brittakarolina's Blog

En morgon var blåsten förbi och luften var helt stilla, alla ljud kom nära och särskilt korparnas grova kraxande när de pilade fram och tillbaks nere i talldungen.

När man bor på östra sidan av ön blir solnedgångarna, hur vackra de än är,  ett mysterium och man vill gärna se det ”riktiga” slutet, att solen går ner i vattnet. Solen visade sig då och då under dagen och vi chansade på att den skulle dyka med ett fräs i vattnet utanför Kvarne vid sju-tiden.

Det var ett tag sedan vi satt vid Grumpevik och lyssnade på de skränande sjöfåglarna ute från gräsholmen.

Vid Kvarne mynnar Kvarnån i Grumpeviken. Lasse som är född vid en vattenkvarn vill tro att kvarnen som givit namn åt platsen, var en kvarn i ån och inte en väderkvarn, men det har vi inte hunnit ta reda på.

Här finns en rad fiskebodar och nytt för i år är att man renoverat och byggt upp flera av dem från ruiner. Här sitter man i lä och ser och hör hela bukten, det är en av de mest rofyllda platserna på jorden.

Vi saknade skränet men tystnaden var också mäktig. Solen gick i moln strax efter sex och det blev kallt om ryggen, vi fick nöja oss med stillheten och trösta oss med att plocka några äpplen på vägen hem.

Vilka vägar man än tar den här årstiden så finns det mognande äpplen i dikena och kring vägarna.

De är ofta svåra att komma åt, fastän de ser så nära ut, men det som inte syns är diket framför och de vassa taggarna av slån som täcker marken och som man måste igenom.

Många är sura men en del är faktiskt ätbara.

I år lyser det rött i många nyanser och på vår lilla väg finns ett träd med ljust gula äpplen som frestar oss att koka äppelmos.

Ett gott genomskinligt mos, nästan gelé blev det av de gula. Har någon beskrivit Gotlands dikesäpplen? De är många och hur såg de äpplen ut man hittar kärnor av från stenåldern?