Nu handlar det om en utflykt som var tänkt att ta oss till Barshagaudden, den allra mest sevärda platsen på Gotland och där vi inte varit sedan Malin var 8 år dvs 17 år sedan. Här kan man se hur östra sidan av ön rest sig ur havet och de oräkneliga strandvallarna, överväxta av lavar, gula, kritvita och svarta gör att evigheten kan skönjas både inåt land och utåt havet och man blir bara helt förundrad. Råkar man sedan läsa Säves: Havets och Fiskarens sagor (sid 85-87) så befolkas hela stranden en höstedag med folk från hela Sudret och ibland ända från Visby särskilt till Olsmässefänge (ännu 1809), dvs man fiskade strömming på Riv. Man tog sig hit och hyrde in sig i strandbodar med allt man burit hemifrån, strömmingsgarn, mat och kläder. En del kom i båtar och en del landsvägen en 3-4 mil ifrån. När man väntade på fångst släppte man russen på vallen med fängsel om frambenen men efter några veckor slet de sig en efter en och gick hemåt. Det här att russen går hem fick vi uppleva då Karin hyrde ett russ av Anna Ulmstedt i Hablingbo i några år, det lilla kloka djuret kunde både slita sig och gå hemåt.
Att cykla eller gå ända ner till vattnet går utmärkt men en grind med skylt att obehöriga inte ska ta sig förbi, dvs köra bil, utgör ett hinder. En avtagsväg mittemot Skoge och Ottes utan skrivet förbud skulle enligt ett gott råd leda ner till stranden och vi prövade. Här på den högsta punkten låg en kvarn och titta där – ett bronsåldersröse!
Sen blev vägen smalare och smalare och gräsranden mellan hjulen högre och högre, tänk om vi fastnar grensle på en ås, då blir det svårt att få hjälp. Den spännande turen tog oss till slut genom en skog ner till stranden som var en bukt med sand och tydligen en omtyckt badplats, Sandviken står det på kartan.
Barshagaudden är en bra bit söderut, men den här platsen var ny från den väg vi kom. Härifrån kunde vi se Heligholmen norrut och Hoburgens fyr söderut.
En småvuxen vassrugge skimrade i eftermiddagssolen, är det verkligen vass eller något med annat namn?
Vi kunde vända bilen utan att fastna i sand och tog oss tysta och lite ängsliga tillbaks genom skogen med ett hjul på mittåsen av stigen.
Väl hemma igen kom jag på att tvätten låg kvar i tvättmaskinen, den måste hängas, skuggorna blev långa.
Vet inte om det var samma kväll men så här såg solnedgångarna ut ganska ofta.
Brittakarolina's Blog 
Kommentera