Brittakarolina's Blog

Då min bror Lennart begravdes för snart ett år sedan kändes det som om han varit väntad av min mor och vi fick lägga hans ben i Hultquists familjegrav på Vetlanda gamla kyrkogård. Ida hade sett till att den sköttes, först av gamla vänner och till slut av kyrkogårdsförvaltningen och hon betalade efter långt sparande för skötsel i ”evig tid” som det hette på den tiden. Själv dog hon i december 1972 och vi for ner efter nyåret med hennes urna hela familjen och två hundar, en resa barnen aldrig glömmer. Gravstenen fanns där med namnet hugget efter morfars namnteckning och skötseln var tryggad, så vi reste inte dit så ofta, men de gånger vi ändå var där, var det alltid prydligt med blommor i den lilla rutan framför stenen.

Då vi kom till graven för ett år sedan hade lavar täckt stenen och namnet var oläsbart. Man hade nyligen satt trästöd bakom stenar som riskerade att välta, de lyste trävita och det såg överdrivet ängsligt ut. Lavpåväxten var en överraskning och eftersom det är den enda grav jag har lite kontakt med, var det skämmigt att stenen såg bedrövlig ut.

Jag gick till en färghandel och frågade efter lavdödare. Det fanns, men man fick inte förvänta sig resultat genast, det kunde ta månader och flera behandlingar innan det gick att återse stenytan. Jag sprejade och skurade och hoppades att något skulle hända till själva begravningsdagen i januari, men det var kallt och då händer inte mycket.

Efter den sällsynt vackra begravningen av Lennart som vi fick uppleva, har vi inte varit där, den långa vägen hindrar oss. Men när Alla Helgons Dag närmade sig packade jag en liten väska med borstar, lavdödare och ljus och pyjamas för en natt i Vetlanda och Lasse blev kvar hemma.

Dagarna är korta så de sista 11 milen från Mjölby blev beckmörka och vägen är smal och många möten gjorde körningen spännande, ska jag klara det här eller inte? Det gick. När jag passerade kyrkogården på kvällen såg jag att där var helmörkt och jag måste vänta till nästa morgon med att gå dit.

Parkering utanför kyrkhäcken

Vetlanda kyrka

Jag var tidig ute för att få skrubba stenen utan uppmärksamhet. Antilavsprejen från i vintras hade verkat och det gick att borsta bort mycket av påväxten. Flera par kom och tände ljus alldeles intill och när jag tittade upp för att hälsa, var de redan borta. På Vetlanda kyrkogård försvinner folk. Då jag var nästan färdig och hade tänt ljuset började klockorna i kyrkan att ringa, det var märkligt.

Trästöden för stenarna hade blivit gråsvarta sedan de sattes upp så de syntes knappt. Jag samlade ihop allt från stentvätten och såg att det lyste inne i kyrkan och gick in.

Där övade någon på orgeln och man förberedde en mässa, en präst stack fram en lång arm över grinden till kyrkbänken och sa välkommen, då har vi i alla fall en besökare, det brukar inte komma så många till första mässan. Att få vara den enda besökaren på en mässa var något jag hade svårt att säja nej till men när det började strömma in flera sällskap, märkte ingen att jag drog mej ut. Jag hade stannat om det varit Peter Åstrand, han som jordfäste Lennart, men det var inte han.

Vetlanda resecentrum, här stannar tåg och bussar

Och härifrån ser man flera märkliga hus

Vetlanda bandy

En sista titt på stenen innan jag for tillbaks. Den hade börjat torka och bokstäverna var riktigt synliga.