Brittakarolina's Blog

Vi hade några vardagar kvar, Tokie hade ärenden att uträtta men fanns i huset och alla åt sin frukost på olika tider. Vi var sist som vanligt, det hade hunnit bli förmiddag och när jag för ett ögonblick släppte blicken på Lasse, hände det som varit på väg ett par gånger men som inte fick inträffa igen, Lasse förlorade medvetandet och den här gången fanns både Yoko och Tokie till hands och med förenade krafter släpade vi in honom till en säng, när han hade börjat kvickna till.

Här har jag rättat efteråt i texten efter att ha talat med Gösta. Innan vi ens hunnit klä på Lasse stod fyra ambulansmän med olika uppdrag i rummet och Gösta var med dem. Nu blev språket inget problem och kvickt gjorde de sina test och det var ingen tvekan, han skulle till sjukhus. Här tog Tokie över och bestämde till vilket, hon hade erfarenhet av olika sjukhus i Tokyo och visste vilket som var bäst. Nu var Lasse vaken och tyckte att det var överdrivet att fara iväg, men han packades in på bår och med Selina som tolk följde jag med i transporten. Yoko och Tokie fick ta taxi.

Sen körde vi genom Tokyo med tjutande sirener och då vi kom till sjukhuset (har glömt namnet) fanns rutiner, dels hade man ambulansmännens rapport och sen frågade de Selina sådant hon kunde svara på och sen satte man igång med Lasse genast, ingen väntan i timmar på akuten. Tokie och Yoko kom till väntrummet och där satt vi nu fyra på rad och väntade, då även Gösta dök upp.

Hur kunde allt gå så fort? Gösta var redan på sitt jobb när Selina ringde och sa att farfar fallit ihop. Gösta kastade sig i bilen och for med hög hastighet genom Tokyo och blev stoppad av trafikpolis. Han fick berätta varför han körde för fort och för att kunna släppa Gösta måste polisen ringa efter ambulans om den inte redan var kallad. Då Gösta kom till lägenheten stod redan en ambulans framkörd med fyra man som väntade på att bli insläppta.

Efter någon timmes undersökningar blev vi kallade till en läkare och han redovisade vad de funnit för fel på Lasse. Egentligen ingenting – men en del oklarheter kvarstod och om han blev kvar i landet skulle de sätta upp ett program där de gick igenom honom ordentligt och det skulle ta mer än tre dagar. En längre vistelse i Japan? Ingen samordning med svensk sjukvård dvs betala fullt pris? Nej, vi åker hem om vi kan. Då samtalet var över satt Lasse på en britskant i pyjamasen,  både käpp och skor saknades och vi var lite villrådiga om  hur vi skulle ta med honom tillbaka. Han kan gå själv, sa sköterskan sakligt och då balansen inte var  den bästa vacklade han hit och dit. Så här gör man sa sköterskan till oss, ta honom inte under armarna, sen tog hon ett grepp i Lasses byxor bak precis där de slutar i midjan och vred om, nu går vi sa hon och de gick. Vi fick öva och det blev helt rätt, där satt balansen.  Vi har kallat det Japanska greppet och visar det för alla vi får kontakt med när Lasse ska förflyttas och han inte kommer upp från en stol. Man börjar då oftast sin hjälpsamhet med att kroka upp hans armar, men varken rygg eller ben får då kraft, hela kroppen blir hängande  Vi har demonstrerat greppet på  fyra av vårdcentralerna i Väsby, Danderyds Sjukhus, Löwenströmska, Karolinska, S:t Erik, Sofiahemmet – om någon av sköterskorna minns så är det väl bra.

Resten av tiden i Japan  gick åt att planera för hemresan. Jag gick en sista runda runt kvarteret för att ta lite bilder av gatorna vi gått med Missy på, husen och ingångarna blev så bekanta.  Yokos syster Yoshie och hennes barn kom från Osaka för att hälsa men vi var inte precis några muntergökar, funderade mest på  hur vi skulle klara att ta oss hem igen.

Keita, Selina, Suzuka och mormor hade trevligt ändå och i köket var det uppladdat för matlagning

Yoko, Tokie och Yoshie

Yoshie, Keita, Suzuka och Tokie och Missy

När de åkt tillbaks till Osaka var det vår tur, Gösta bokade om våra biljetter till förstaklass, så det skulle bli lite mer plats för benen och även gå att sova (för Lasse), sen tog han ledigt ett par dagar och följde oss hem, om något skulle inträffa på vägen. Det blev vår räddning.                                           Vi hyste nu förhoppningar om att den svenska sjukvården nog skulle hjälpa oss på samma vis som den japanska varit beredd att göra.

Resan hem gick mycket bra, det blev en lyxresa jag aldrig förr upplevt, titta bara på tallriken !

Vi var i Japan  den skönaste  tiden på hösten och fick se och uppleva så mycket och utan att ha planerat något, man öste vänlighet över oss, men vi blev ett par besvärliga gäster som innebar komplikation och utgifter. Genom att oroa mig för Lasse och inte veta när nästa kollaps skulle överraska blev intresset för alla reseupplevelser förmörkat och det är egentligen inte förrän nu, mer än sex år efteråt som jag riktigt gläder mig åt att minnas.  Så tack igen hela vår japanska familj och tack Mats för att jag fick knuffen att berätta.

Ps. Jag har fått ändra något i början av texten efter samtal med Gösta, händelsen blev då ännu mer sagolik.