Skrivet av: brittakarolina | 26 januari 2016

Ett år med örat mot Ryssland

I förgår var det ett år sedan min bror Lennarts kvarlevor begravdes i Sverige.  Ryssar och finnar samarbetar och gräver igenom gamla stridsplatser och samlar sina fynd till årliga återlämningshögtider i Viborg (nu i Ryssland).   Jag ville veta vilka som grävt fram Lennarts ben och till slut fick jag en mailadress och kontaktade Slava, en av de två som funnit honom. Han hade uttryckt att de gärna ville vara med om  benens slutliga gravsättning, men sedan de räknat ut kostnaderna för resor tur och retur St.Petersburg plus uppehälle, kunde de inte resa. USA:s och Europas sanktioner mot Ryssland hade urholkat värdet av deras rubel till ingenting och de hade inte råd.

Jag hade sett fram emot att träffa dem och att få höra mer om det gränsöverskridande samarbetet som pågår och som få känner till. Den som förmedlat kontakten hörde sig för med den Svenska Minnesföreningen för Finlandsfrivilliga om de ville bekosta de två två ryssarnas resa, det kunde ha legat i deras intresse, men de var inte intresserade. Då sa Niklas, jag har mormors ena vigselring, den kan vi sälja och Karin sa, och jag har ju mormors guldlänk som jag inte använder, Gösta bidrog med motsvarande i cash och vi fick ihop till biljetterna och uppehälle för två personer i tre dagar. Att mormor fick stå för största delen av kostnaderna och välkomna de ryska grävarna var lite symboliskt, det var ju till hennes grav Lennarts kvarlevor var på väg och att det var barnens förslag gjorde mej varm.

Tyvärr sammanföll alltsammans med att Sveriges förhållande till Ryssland försämrades och det avspeglade sig förstås på flera sätt. Vet inte om det svenska mottagandet hade varit annorlunda om Lennart hade haft någon officersgrad, nu var han bara en menig soldat. Men för mig blev de två ryssarna begravningens viktigaste gäster, jag kunde inte tro att det var politiskt känsligt.

Vi mötte Slava och Dmitrii i Vetlanda, de  kom i buss från Stockholm och  var just så trevliga som jag uppfattat under vår mailväxling. Prästen hade på uppmaning av biskopen i Växjö övat in en del av ritualen på ryska. Det blev en stämningsfull och omtänksam akt i kyrkan och därefter bad vi Slava och Dmitrii att sänka kistan i graven, de fick därmed avsluta sin insats som de önskat.

Jag har läst om resor man arrangerat på senare år för gamla soldater som velat återse slagfälten. De har berättat efteråt att inget var uppstädat efter alla avstängda år, man kunde snubbla på kranier i markytan och då förstärktes min bild av att Lennarts ben för alltid skulle ligga spridda bland trädrötter, utsatta för  vinterkyla och sommarhetta utan täcke.  Slava som både talar och skriver engelska har sedan berättat att de fick gräva ganska djupt för att hitta allt, efter att de först funnit Lennarts namnbricka. Jag fick en arbetsbeskrivning av deras utgrävning och hur de efter arkivstudier i Finland sökt efter just platsen för den hårda striden vid slutet av kriget.

Det blev en alltigenom glädjefylld begravning, alla års ovisshet var borta, prästen och alla begravningsgäster (utom en) var inte födda när fortsättningskriget utkämpades.  Ingen kunde känna skuld, enbart tillfredsställelse över ett  fint slut.

af Chapman vid Skeppsholmen.

Vi hade bokat rum för Slava och Dmitrii  en natt på af Chapman, för att de skulle få se Stockholm, när de nu var här. Af Chapman är ett vandrarhem vid Skeppsholmen och ganska unikt mitt i stan. S:t Petersburg har också segelfartyg i sin reklam, kanske lite äldre och med segel i riggen.

1-DSCN5799

Där hämtade jag dem dagen efter Vetlanda, sedan de först gått en runda i Stockholm. Vi tog dem till Upplands Väsby och visade hur vi bor och åt ett mål mat tillsammans och pratade om allt, sen var det dags för dem att återvända för att nästa dag flyga hem. Mycket var ovant och vi fick en del frågor: Var finns poliserna, vi har inte sett en enda polis ute på gatorna i Stockholm?     Varför lyser det en eller flera lampor i fönstren om kvällen i svenska lägenheter och hus, vi såg det redan i Vetlanda?

Nu har vi har mailkontakt och skriver om det som händer oss i vardagen, familj och barn, årstidernas växlingar och lite om det som är svårt. Vi får veta hur restriktionerna mot Ryssland slår, de saknar finsk eller estnisk ost, den ryska osten är oätlig. Det är inte heller bra för ryssar att vara västvänliga, det är en anklagelse och svårt att leva med och kan bestraffas med utfrysning..

Slava läser finska för att förstå de finska grävarna bättre och Dmitrii läser tyska för att förbättra sin jobbsituation.

Jag känner en ängslig värme för familjerna Slava och Dmitrii och vår kontakt går på tvärs eller runt alla politiska färger.1-DSCN5796

 


Responses

  1. Fascinerande berättelse och underbara bilder som vanligt, Britta.

  2. En mycket bra historia om något jag vet så litet om!

    • Hej Ingvar ! Jag trodde att det var så mycket uppståndelse kring min brors återfunna kvarlevor under hösten 2014 att alla visste. Första bloggen om Lennart, min bror kom 31 jan 2010. Sen när man hittat hans ben skrev jag 20 aug 2014. Hela hösten gick åt att förbereda hans återkomst och det var så ovanligt så det blev lite crazy och det beskrev jag 19 nov 2014. Tidningarna hängde med och upprepade det de hört, så det blev inget bloggande förrän efter begravningen 28 jan 2015.Det är mycket kring det här som jag inte kunnat berätta.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: