Runbyskogen innehöll allt som gav en känsla av storskog, pelarsalar, områden med höga granar, kärr med odon och skvattram, berg klädda med vitlav och högst upp det jag kallade fjället, kala bergknallar där träd inte fått fäste och där man kunde läsa av hur berget såg ut en gång då det var en kobbe som stack upp i havet. När vi gick i skogen på vårkanten kunde vi möta en vit hare under flera år som inte hunnit byta päls och det kändes så viktigt att han fanns. Jag försökte fånga berghällarnas sprickor och lägga över dem i väv och liksom med källan ville jag se om de ännu fanns kvar och om jag såg något annat nu.
Sprickor i det helt kala berget med begynnande mossväxt
Idag besökte jag samma mark, hela skogen var grön, blåbärsriset täckte marken och ormbunkarna bredde ut sina ljusgröna spetsmönster.
Vägen upp mot fjället
De nya ormbunkarna
Det har regnat häftigt och vattnet har forsat på stigen
och frömjöl har fallit
Men vad har hänt med hällarna?
Var är just min spricka?
Mossan har brett ut sig och likaså nya lavar, berget är inte kalt längre
Nya färger nya lavar, området har lämnats ifred i 50 år och blivit överväxt. Men varför var det kalt när vi bodde där på 50 och 60-talet?
Blåbärsriset grönskar
Gran med struntar
Hela skogen är ny
Och här är en senare väv som inspirerats av sprickorna i berget som inte längre går att se.
Brittakarolina's Blog 
Kommentera