Vi planerade att åka till Vetlanda och tända ett ljus på Färgaren Hultqvists grav till Allhelgona, men då kom snön och vinterdäcken låg på förvaring. Vi sköt på resan tills däcken hunnit bytas och i stället gick vi till Eds kyrkogård för att säga hej till alla våra gamla vänner och grannar som är begravda där, åtminstone de man kan läsa av på gravstenar. Vi började på gamla kyrkogården och Ceciles grav med sitt mycket lutande iriska kors. Marken intill var omrörd och då vi tror att ingen sköter graven, är den kanske på väg att återtas av kyrkogårdsförvaltningen, det är mer än 30 år sedan Cecille dog. När jag nu tänker efter såg jag att stenen var upprätad, den lutade inte lika mycket som förut, hoppas att omrörningen berodde på det.
Cecile lärde vi känna när vi bodde i Runby och hade hund. Vi brukade möta henne på våra kvällspromenader, hon hade en stor collie som hette Bingo och vi hade en Shetland sheepdog och när hundarna möttes stannade vi också upp och pratade lite. Cecile bodde på Edsby Slott, där en flickpension hade varit inhyst, Teleborgs Flickpension och hon hade varit deras lärarinna i franska och kallades allmänt Mademoiselle. Flickpensionens tid var förbi då vi kom till Väsby, det blev i stället ett privat vårdhem för äldre och Cecille fick bo kvar, dock i ett litet källarrum. Ceciles ålder var obestämbar som den blir när en dam vistats en längre tid i Frankrike. Hon körde bil, en beige Amazon, Bingo var passagerare och vi tyckte att hon påminde lite om den gamla Damen i Sagan om elefanten Babar. När jag nu läser senare tids tolkning av figurerna i sagan, har Damen fått rollen av den franska kolonialismen och då haltar likheten. Cecile uttryckte sig fint, vänligt och exakt men kunde även använda krassa verklighetsnära uttryck. Hon hade ingen levande släkt, hennes mor hade varit guvernant i Frankrike och där hade hon växt upp nära sin mor, men när världskriget bröt ut återvände de till Sverige. Nu hade hon Bingo, han var hennes vän. Hennes finstämda hållning dolde inte något hemligt välstånd, hon hade bara fostrats att bete sig bildat.
Här är Karin med lilla Tin-Tin med nyss öppnade ögon.
Bingo hade många år på nacken och det konstaterades att han hade leukemi och det var ett svårt beslut för Cecile att låta vännen somna in. Vi hade låtit betäcka Topsy eftersom man sagt oss att det var bra för en tik att ha haft en kull valpar. Våren 1970 fick hon tre valpar, två tikar och en hund och det var en stor händelse i vår familj. Vi mötte Cecille ensam en kväll och hon saknade sin Bingo, medan vi sprudlade av glädje över de nyfödda. Efter en tid hörde hon sig för om vem som skulle ha valparna och frågade om vi kunde tänka oss att låta henne köpa en av dem.
De tre valparna våren 1970
Vi tänkte mycket för och emot men kom fram till att vi bodde nära varandra och om det blev problem, kunde vi hoppa in och vara extrahem i nödfall. Vi sålde den svartvita valpen Tin-Tin till Cecile och de blev varandras sällskap i 10 år. Därefter fick vi hoppa in och ge båda semester någon vecka då och då, Cecile var den som först fick svårigheter att röra sig och innan hon dog ville hon vara säker på att vi helhjärtat tog hand om hunden. Det gjorde vi.
Historien om Cecile och hennes existens ryms inte i bloggen, den är annorlunda och med många luckor vi inte kan få hjälp med att fylla. Cecile tyckte om och litade på oss, men vi var inte med när hon till slut dog.
Tin-Tin och Cecile 1980
Brittakarolina's Blog 
Kommentera