Brittakarolina's Blog

Eivor Andersson och Rune Stjernholm var våra bröllopsvittnen i november 1950, då Lasse och jag gifte oss. Rune emigrerade till USA och hälsade på ett par gånger i gamla landet men han fick uppskattning och framgång i USA och blev därför kvar där. Eivor gifte sig med Gunnar en naturvetare och efter flera år utomlands blev de sedan kvar i Sverige. Vi har hållit kontakt resten av livet, inte intensivt men med en träff då och då.

Vi har båda mist våra livskamrater men har många minnen från hela livet gemensamt inte minst av STI och en lång rad av gemensamma vänner som inte längre finns.  Numera har vi lättare att höra vad den andra säger om vi ser den andras ansikte, så vi behövde träffas och prata och vad är mysigare en sommardag än i en trädgård, dvs Bergianska.

Vi gick innanför granhäcken där de jättelika kålplantorna bredde ut sej och blommande sallad både mörkröda och gröna stod som manshöga julgranar.  De flesta växter hade frodats och tog nu stor plats i planteringarna och hade dessutom gått i frö. Vi vilade en stund på Lasses bänk, det var hans namnsdag igår, vi brukade sällan fira namnsdagar men jag råkade titta i almanackan, när Eivor och jag kom överens om att träffas.

Det var en varm dag och skönast med lite skugga, en dag vi har längtat till både i juni och juli. Vi kom att tala om åren på STI och jag kan inte nog beundra oss i efterhand för vad vi kämpade oss igenom. Flera år med lektioner, laborationer och tentor fem kvällar i veckan. Först cykla till ett heltidsjobb på något labb och hem och sen iväg på cykel till Bältgatan (nära Karlaplan) och hem igen framåt halv elva. Eivor och jag fick sällskap ibland, hon hade lågt styre och låg framåtlutad som en tävlingsåkare och hon hade hög fart, när jag var hemma på halva Fleminggatan hade hon vägen ut till Essingen kvar. Visst var vi väl bra? Mmm jo det var vi nog, sa Eivor.

Sen gick vi till Edvard Anderssons växthus och fikade efter att vi letat upp ett skuggigt hörn i palmrummet.