När det blåser här blir det så tydligt, dörren slits ur handen på en när man öppnar och då man vill stänga orkar man inte dra till den från insidan utan man får gå ut och skjuta på från utsidan och hinna slinka in innan vinden fångar den igen. Träd och grenar böjer sig och bladen vänder baksidan upp. Blåsten kommer nära.
Då åker jag ner till strandent, där kan jag sitta i bilen och se när vågorna slår in mot raukarna utan att blåsa omkull.
Flera vita husbilar står parkerade här och där utmed strandhyllan, de går inte att gömma och jag möter tre mindre bilar med äldre folk vid ratten, jag är inte ensam om att gilla den här vägen.
Hammarshagahällar är kargt, inget är insmickrande, raukarnas former är oformliga och marken kring är kantig och sträv, hundar vill inte gå på det vassa, vittrade, stenskravlet och egentligen inte jag heller. Men ändå – man kan bli sittande här, tiden stannar och vattnets rörelser slukar en och man insuper dagens ljud antingen det är vågor eller fåglar som hörs, ibland kan det vara alldeles tyst eller som idag något öronbedövande.. 
Jag går ur bilen, inte bara blåsten kommer nära och skakar om mig, även marken berör och den är sträv och bromsar varje steg, jag får använda alla muskler jag har kvar för att förflytta mig.
På stenslätten mellan fossilkakorna lyser en liten rosa stinknäva (Geranium robertianum).
En flock fåglar håller till på ett ställe och fiskar eller dyker efter något där vågen bryts mot pallen vid en rauk. Något de vill ha finns i vattnet just där.
De är inte stilla ett ögonblick.
Fyren på Heligholm syns bakom nästa raukfält, men jag är nu helt genomblåst och rensad av vinden och förmår inte ta in mer.
Här övergår stranden till sandbukten Skvalpvik och jag åker hem och tänder en björkvedsbrasa.
Brittakarolina's Blog 
Kommentera