Brittakarolina's Blog

Bergaskogen och dess växter läste jag som rubrik för Bo Mossbergs utställning i Väsby konsthall nästa år.  Margaretha Bååth med botaniskt måleri delar väggarna med Mossberg, hennes rubrik är Vackert och vilt.

När jag läste ”Bergaskogen” kom mer än 50 års skogsvandringar tillbaka, den var ”vår skog” och främsta anledningen till att vi blev kvar i Upplands Väsby. Där gick vi med barnen och hundarna men även utan dem. Barnen var små innan det fanns daghem ii Väsby så vi blev våra egna skogsmullar. Barn lekte ute på den här tiden, mammorna var hemma och när de blev större, var de gärna i skogen. Själv hämtade jag kraft där och när jag skrev på uppsatser gick jag ut bland träden och pratade ihop meningarna och klarheterna radade upp sig. När Lasse och jag flyttat från vårt markboende, längtade vi till den nära skogen och då åkte vi upp och ställde bilen vid högstadiet och gick rullskidspåret, gångvägen runt skogen var jämn och lätt att få med sig rullatorn på. När Lasse nu är borta har nöjet med skogen bleknat.

Bergaskogen har varit en bit äkta skog som innehåller allt, kala bergknallar, mossiga kullar, blåbär och lingon, hallon, smultron och svamp. Granar och tallar nu i jätteformat, ett stenbrott som jag kallat Öpirs brott, små kärrgropar, de första åren hittade jag både odon och skvattram på de fuktiga ställena och långt nere bland gamla granar växte linnea i långa revor, jag har skrivit om delar av den här skogen flera gånger. Man har kunnat gå in var som helst i den och känna skog, inga spår av burkar och kartonger eller skräp på marken , smala djurstigar och några bredare som är lättare att gå två i bredd på.

Jag fick plötsligt bråttom att gå en runda och helst nu innan snö och is börjat packa sig på stigarna. Sedan plastskenorna i rullskidspåret togs bort blev  stigen runt skogen bredare, kommunen började röja lite kring gångvägen, man hackade ner röjda småträd och grenar till flis och strödde på stigen så den blev mjuk att springa på. Så var det i flera år och området som stigen gick runt var jfortfarande just en skog.

Barnen från det nära bostadsområdet  har växt upp och är kring 60 år, den utbyggnad som alla med det härliga läget fruktade, fördröjdes och nu lever få av dem kvar. Barn springer inte lösa i skogen längre, slitaget är  mindre och skogen har fått vara ifred.

Solen visade sig idag, men strax efter klockan ett stod den ändå lågt, den orkade inte över trädtopparna åt norr . 10 grader varmt och mycket fukt i luften, mossorna var livligt knallgröna. Det första jag mötte var orangea metallsaker på en utbyggnad av stigen fylld med träflis. Javisst ja, det har stått något i lokalbladet om det fina utegymmet som önskats fram kring spåret. Det syns ju verkligen, ingen undgår att se.

Mossann är saftigt grön och de unga granarna står med utbredda grenar men nu kommer nästa gymredskap på en utvidgning av stigen.

Stadiga och väl förankrade, här förstår jag att man ska gå balansgång.

Utan bruksanvisning är de olika redskapen svåra att förstå, varför måste man springa rakt upp på den mossklädda lilla höjden och riva av mossan så hjärlöst. Kollar på nätet, redskapen utmed stigen utgör en  hinderbana eller OCR-bana

och här har mossan fått ryka även utan stege. Jag ser det som ett skapat sår i naturen.

Sten med mossan kvar

Snart nere vid trädgårdarna, vilka överraskningar, en ganska stor yta har jämnats ut för något som antagligen heter något, men ett främmande element i skogen är det.

En av  många granplanteringar från 60-talet.

Hela rundan är 2 km och vi har 1 km kvar.

En solstrimma tar sig ner på marken. Här är det som kallas ”utegym”

Nu har jag letat upp utegym på nätet och där ligger det, Upplands Väsby kommun utegym.

Redskapen utmed stigen är en hinderbana  för OCR-träning för hinderbanelopp. Jag slår upp OCR på nätet och hamnar bara på vänster sida av ett inbetalningskort, nej OCR i skogen står för obstacle course running, idén är att man med ”naturen som redskap ska simulera den påfrestning som kropp och psyke utsätts för på ett OCR-lopp genom övningar som utmanar kroppen och knoppen”, det står faktiskt så. Nu ser jag klart skillnaden mellan då och nu.

Att respektera och skydda den natur som  har tillstånd att finnas  är en sak och att se den som ett redskap ger den en helt annan funktion.

Skidspår som korsas behöver vara planskilda.

Slänten har brutits för en gångväg, här i gruset har vi stirrat efter stenmurklor tills skogen snurrade, men det var då de fortfarande gick att äta efter förvällning-. Vågar någon äta murklor numera? Nu har jag då egentligen gjort reklam för OCR-hindren i Bergaskogen, med att visa de mycket synliga monstren som jag tycker är onödiga och säkert ganska dyra att få på plats. Busken med vita bär nära skolan i slutet av varvet skvallrar om att här har det stått hus där någon bott. Vi var lyckliga nog att bli vänner med ägarna till Berga där båtsmanstorpet övra Runby 65 ännu står men som ett igenspikat ruckel  De övriga husen är helt förintade, ägarna döda och endast snöbärsbusken säger att här låg hönshuset.

Båtsmannen hette Leijon och hans efterlevande maka var Anna Lejon. Vid torpet fanns en rotäkta ros med sagolikt väldoftande blommor, av Annika Ramqvist på Berga fick vi en bit rot som med åren kom att täcka ett helt hörn av vårt hus. Den gick under namnet Anna Leijons ros och vi gjorde saft efter fläderblomsrecept av de mörkrosa blommorna.