Brittakarolina's Blog

För några år sedan tog Monica kontakt med mig, vi kom från samma skomakarsläkt i Hälsingland, min fars yngre bror Ture , lokförare i Gävle var hennes morfar och hon hade minnen av en släkt jag knappt visste något om. Monica med maken Tollef var nästan jämngamla med oss och vi träffades så sent i livet att det inte behövdes någon prövotid för vår vänskap. Sen dog Lasse och efter ännu ett år dog Monica och kvar blev ett par vilsna människor, experter på  samarbete efter 60-åriga äktenskap och helt ovana vid att enbart lyssna på sig själva.

Tollef hörde av sig och vi kom överens om att träffas när marken är grön. Uppsala Botaniska trädgård är en bra plats för mig och jag tog mig till Uppsala med tåg för första gången på ett stort antal år. Biljettköpet var inte det lättaste, jag hade misslyckats med att få till det med appen och på Väsby station skulle det gå bra ändå. Det gjorde det inte, biljettapparaten var ur funktion och därför gick jag ombord på Uppsalatåget utan biljett. Ingen kontrollör visade sig och i Uppsala mötte Tollef med bil. 

Vid parkeringen i Botaniska var den gamla parkeringsautomaten utbytt och nu var det var app som gällde. Tollef är nog rätt hemma med mobilen men trots många försök fick han ge upp och bilen sparade några skattade kronor.

De urgamla träden i gräsmattan bakom Linneanum blommade i vitt, rönnar oxlar och hagtorn,  inga döda grenar eller hål i kronorna, det var som att gå genom en vit dröm. Orangeriets  citron-och pomeransträd hade fått komma ut i gruset utanför byggnaden och solen hade redan hunnit bränna en del blad. Vinden slet i de stackars träden i sina kaggar som stått inomhus en hel vinter och skyddats  från kyla, gass och blåst.

Tollef hade siktat på en visning men det började regna och visningen blev inte av, då kan det kanske sitta bra med lite kaffe och bulle. Regnet tilltog och vi hastade vidare till tropiska växthuset, där kan vi i alla fall gå in. 

Även i växthuset är många av träden mycket gamla men friska och blommande, det ger en känsla av att beständighet, att möta träd som fanns även för 60 år sedan men som inte är risiga och med spretiga kronor. Regnskogen ger intryck av regnskog, grönska som hänger, klänger och trängs. 

En bekant från Anderssons växthus i Bergianska. 

Regn behövs och är något att glädja sig åt men det förkortar en trädgårdsvandring.  Vi for till slottet och gick ner i källarvindlingarna för ytterligare en kaffetår och där kunde vi vädra våra erfarenheter av de nya liv vi lever.  Tollef säger att han börjar lära sig ett nytt språk, ett som han inte har haft använding av under 60 år och vi talar om språk som inte fanns när vi växte upp och som barn och barnbarn  numera rör sig obesvärat med. Och om överraskningar som kan falla över oss och förvirra den mest förnuftige. Att leva i den tredje livsfasen. Det var bra eftermiddag. Tack Tollef.