Skrivet av: brittakarolina | 04 juli 2019

Bara säga hej

Selina har ett sommarjobb mitt i Stockholm tre kvarter från platsen där hon växte upp. Jag har en bra anledning att ta mig dit och säga hej till henne. Jag slutar vid fyra så kom lite före så kan du se min arbetsplats det är mittemot kyrkan vid Odenplan, sa Selina. Det är månader sedan jag var i stan senast och Odenplan har varit en stökig plats i många år, spännande att få se hur det blev till slut.

Nere på parkeringen bakom vårt hus skyndade två nästan vuxna måsungar in bland bilarna, medan ett skränigt oväsen kom från luften ovanför, Det har varit ett envist skrikande och skränande sista tiden och nu förstår jag varför.

Varje vår återvänder måsflocken, det känns som att de kommer på samma datum alla vårar och de landar på taken till de blå husen. Man undrar varför de kommer just hit och jag har gissat att det varit sjö här så länge att kunskapen lagt sig i deras kompass, men obekvämt är det att lägga ägg och låta ungarna springa lösa som på en kobbe när de bara har trafikerade gator att röra sig på. Birgitta hade den mer prosaiska tolkningen, maten är slut för måsarna i havet och de har bättre tillgång på föda bland tappade matrester på land.

Föräldrarna tar hjälp av släkten att hålla reda på ungarna och en rad fåglar ropar från taket och flyttar sig till områdets lyktstolpar för bättre koll, så ungarna är inte bortglömda även om de ser lite bedrövliga ut.

Men jag ska med tåget och måste vidare.

Lugnt kring stationen. Växterna ger sig ut i ån och en rosensbuske lyser alldeles skärprickig men det ser inte kameran.

Alla tåg var försenade eller inställda på grund av en olycka vid Rotebro. Det blev lite väntan men man backade in ett extratåg och vi kom iväg.

Odenplans tunnelbanestation var något förvirrande att ta sig upp från, det var många trappor och långa promenader men jag kom upp och där låg ett städat och plattbelagt Odenplan efter åratal av stökig avstängning.

Letade upp Selina, vi hade inga planer, bara att sitta ner någonstans, fika och prata. Vi gick mot Sveavägen, plötsligt kollade jag om några affärer fanns kvar från förr, minnena trängs, det här har i olika omgångar varit mina och Lasses kvarter, Lasse på Wenner-Grens och jag på Sandåsgatan 2 och Kungstensgatan 45. Det sista var nu vitputsat och läckert i stället för brunsvart och de kvicksilverfyllda vattenlåsen är förhoppningsvis sanerade. Vi gick genom spökparken och fann en strikt formell plantering bakom en häck.

På Sveavägen är det som kallades Thulehuset efter många års ombyggnad färdigt och Urban Deli i ena änden av husblocket har en omskriven takservering. En skylt upplyste: ingen köbildning, välkommen upp. Vi for upp till bästa utsikten i stan och vid borden i det fria satt folk med smala glas och en skål nötter och inget kaffe serverades. Ner igen och vidare till ett fik som var granne med Friluftsmagasinet och där fikade vi och kunde kolla den täta trafiken men särskilt de elspark-cykel-burna som susade fram i kostym och portfölj men utan knäskydd och störthjälm.

Härligt att få gå runt lite i Stockholm en sommardag, mycket folk ute en vanligt onsdag, mer än förr på en lördag som då var den folktätaste dagen. Lite då och då kom det en fläkt av lindblomsdoft mot oss. J

Jag stödjer mig ännu lite på Lasses gamla rollator och upptäcker handgripligen hur långt de som planerar våra gångvägar har till att föreställa sig ålderdom och rörelsehinder. Inte ens i sin nyaste tappning är staden självklart vänlig mot den som drar på andra hjul än cykel och sparkcykel. På hela rundan mötte vi inte en enda person med rollator, kan det bero på att man vet att det är svårt med stenskarvar och kullersten utan alternativ på många ställen.

Klarabergsgatan är hel och fint ihoplagd och en lysande blå spårvagn i mitten av gatan har en skylt som säger att den går till Valdemarsudde, jätteskönt när de stora jobben äntligen avslutats. Selina följde mig till pendeltågsnedgången och jag hade tur, hann precis med ett tåg som just skulle gå.

Då jag kom hem väntade måsungarna ungefär där jag tidigare skilts från dem men nu sprang de före och visade att de kunde fälla ut vingarna och gå uppför och nedför trappor.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: