Söndag, solen gassar men natten har varit kall, jag kan hålla igång inomhus hela dagen men sover bättre till natten om jag får komma ut en runda och vila ögonen på något annat än bokstäver och trådar. Jag åker upp till Runby högstadium och går vår gamla väg in i skogen. Det är en annan skog än förr, på många sätt vackrare än då, ur snåren har rest sig höga stammar och man ser långt mellan dem, mossan har gjort filtar och mössor åt stenar och stubbar. Men kylan ligget kvar, mossan är frusen och skogen håller andan, det är fortfarande mars.
Har du märkt att flygplanen saknas frågade Karin en dag, nej min tinnitus överröstar dem när jag är inomhus, men här i skogen hör jag att de saknas, i vanliga fall tränger ljudet ner i minsta skrymsle och till och med doften känner vi ibland. Vi är bara i början av något vi inte trodde kunde ske.
Lite sumpig mark, plats för granar och längst ner i sänkan nyckelblomster och nattviol i juni. Här smyger tysta, framåtböjda trattisplockare på hösten.
Här står de nya smågranarna och väntar på sin tur. Inga vårblommor i den här delen av skogen, men mycket knoppande blåbärsris som jag inte kunde låta bli att ta med mig ett par kvistar av.

Å vad fint! Allt grönt fast än det är så kallt, en vacker skog!
By: Karin on 30 mars 2020
at 10:51 e m