Brittakarolina's Blog

Hur var det med Anna Lejons ros frågar Karin en dag, Hon hörde talas om den när hon  bodde hemma och det var något särskilt med den, berätta om den !  Det kan bli en lång historia, det har hänt så mycket mellan nu och då men jag ska försöka minnas.

Med den rosen stiger Annika och Fred Ramqvist fram ur skuggorna och blir levande, vi hade många stunder av glädje med dem och de kom att ge oss trådar till det Väsby som fanns före den stora inflyttningen.

När vi kom till Väsby i början av 60-talet var Fred och Annika Ramqvist genom arv ägare till Berga som låg i skogskanten till Runbyskogen  (Bergaskogen?) nära Ägget och på deras tomt fanns tre hus, ett boningshus som var uthyrt permanent, ett Båtmanstorp (Övra Runby nr 65) och ett hönshus omvandlat till sommarbostad åt ägarna. Båtsmanstorpet hade en fin odlingsyta som någon brukade men i huset kunde ingen bo längre, det mesta saknades.

Kring alla husen var marken ansad och skött på gammaldags vis, allt hade sina platser och tider för när det skulle tas omhand. Det var barnen som gjorde oss till vänner med Ramqvists och vi kom att vara där tillsammans många helger.

Det ombyggda hönshuset. Karin hade utsikten över det från klassrummets fönster i skolan och målningen tillkom på en teckningslektion.

Runbyskolan byggdes i etapper och kom som närmaste granne till Ramqvists och då köpte kommunen upp deras mark för att ha fritt kring skolan. Sedan dess har förfallet pågått..

Då vi flyttade från Ägget till Alvägen gav Annika oss ett par rotskott av en ros som fanns utanför Båtsmanstorpet, som hon kallade Anna Lejons ros. Lejon var siste båtsmannen i Båtsmanstorpet och Anna var änkan (?) och henne hade Annika träffat i början av sin tid med Fred. Rosen var rotäkta och vanlig på gamla torp, mångdubbel, vacker och med en stark doft. Vi satte skotten vid sydligaste hörnet av vårt hus på Alvägen (1969), de rotade sig lätt och efter några år klädde de hela hörnet och en bra bit ut i gräsmattan. Rosen var väl det vi numera lätt kallar de mest lättspridda växterna, invasiv, den utökade sin boplats med rotskott. Den blommade en gång på försommaren – och vilken blomning, stora klarrosa doftpaket som jag till att börja med plockade och torkade till doftkrus för att till varje pris få behålla lite av doften. Senare gjorde gjorde jag rosensaft efter receptet för fläderblomssaft som jag fått av slottsfrun på Runsa. Hennes recept var då hemligt och fick inte spridas, men hon finns inte och receptet är ju knappast hemligt längre.

Jag delade ut många rotskott till de som beundrade blomningen och om de hade en bit jord att stoppa ner dem i. När vi flyttade från vår trädgård tog jag inte med några växtdelar, vår köpare gillade allt som växte där och skötte det omsorgsfullt i många år, så även om jag sörjde förlusten var jag lugn för att planteringarna blev väl omhändertagna.

Finns rosen kvar vid Båtsmanstorpet tror du, frågade Karin – eller kanske på Alvägen, vid södra hörnet? Vi åker och kollar en dag, sa vi och den dagen blev i förgår.

Vi svängde upp på vägen till Bergaplan, den var nu asfalterad  och det som en gång var en idrottsplan är nu till största delen bebyggt med ett daghem och höga stängsel utestänger oss från Bergaskogen och Båtsmanstorpet.. Karin letade upp grindar som hon kunde öppna och vi tog oss in mellan flera stängsel och vi såg inga spår av torp eller husrester , bara grön hög, växtlighet, tät som i en djungel. Det uthyrda boningshuset brann ner för några år sedan, hönshuset som var Ramqvistarnas sommarnöje var helt utplånat och utan att vi märkt det stod vi utmed baksidan av Båtsmanstorpet.

Nedgång till jordkällare

Foto:Karin

Förutom jättehöga nätstängsel var ett extra stängsel rest kring Båtsmanstorpet och i det såg vi ingen öppning.  Vid södra väggen stack ett rotskott av ros upp genom det djupa och täta snåret. Vi pressade oss runt och så nära vi kunde mellan stammar och nät och passerade en källarnedgång till en jordkällare, som jag aldrig uppfattade för femtio år sedan. I huvudet var jag helt hemma i området men i verkligheten var det nu främmande mark.

Köksingång?

Karin kom åt att dra till sig rosskottet och knipsa av det och vid östra sidan av huset stack ett annat rotskott upp med annorlunda blad och även det fick hon med sig en bit av. Runt huset blommade en tät häck av gul praktlysing (Lysimachia punctata), och Karin noterade stjärnflocka (Astrantia major), den bleka sorten, lupiner (Lupinus polyphyllus) och vinruta (Ruta graveolens) och längre bort i snåret stod  flera meter höga stammar av något slide med jättelika blad park-eller jätteslide (Falopia japonica eller sachlinensis).

Praktlysing som tagit över.

På en  lite mer öppen yta, där en gång midsommarstången restes växte de kraftigaste Johannesört i vi sett i år och i mängd.

Robinia pseudoacacia, den som kallas bara acacia för enkelhetens skull, växer som en skog här och jag minns att Fred berättade hur den kommit hit. När hans föräldrar gifte sig, det kan ha varit på 20-talet, då fick de en bröllopsresa till Medelhavet i present, minns inte till vilket land. Där hade de blivit så förtjusta i de blommande Robiniornas doft och ville känna den även när de kom hem, så tog  de med sig en sådan och planterade vid Berga, den tog sig bra och blommade alltsedan dess i kanten av Runbyskogen. Av den fick vi också ett rotskott till Alvägen, det förökade sig villigt men vi hann lyfta bort dem när vi såg hur de tänkte breda ut sig. Det var en häftig upplevelse att se alla dessa växter som fått breda ut sig helt utan att hejdas.

Hela skogen full av Robinia Robinia pseudoacacia, falsk acacia, med vita väldoftande blommor.

och här en äldre generation av Robinia,  är de 100 år?

På vägen hem for vi till Alvägen för att se om rosorna på hörnet fanns kvar, men de var helt borta och det gjorde grenarna i bakluckan extra värdefulla.

Vi avslutade med kaffe och en bakelse hos Kardemumma och på kvällen skapade Karin ett antal krukor med sticklingar av de två rosgrenarna. Och nu börjar en ny väntan, rotar de sig och hur snart får vi se om någon av dem är Anna Lejons doftande ros?

Foto:Karin