Skrivet av: brittakarolina | 02 september 2020

Vi lämnar ön

Luften är sval och ylletröjan har kommit fram ur packningen lagom till hemresan, det har börjat regna ordentligt och jag kör fram bilen till dörren för att slippa få alla väskor och kassar genomblöta. Gotland gråter när vi far, är det vanliga vi säger vid regnig hemfärd. Vi tar ändå till ett par extra timmar för att se DBW:s trädgård och titta in på Akantus i Visby. Men oj vad det regnar, det som kom häromdagen har nog gjort att marken kan ta emot de här nya mängderna.

Stugan var fint städad så att Niklas och Camilla skulle bli glada när de öppnade dörren.  Då visste jag inte att jag glömt mina Väsbynycklar hängande på kroken i köket och trodde att de låg i datorväskan.

Vår lilla traktorväg fram till brevlådorna.

Här lyfter kråkorna från Jakobssons åker, nästan de enda fåglarna jag såg på två veckor.

Ladan vid Storms är helt uppbyggd igen nu är även taket på, 2009 var året då tromben rev den och lyfte av tak på flera hus och lador i Hamra.

Lambgiften vid Hundlausar med den nya fina stenvasten

Hemse, huvudgatan avstängd, betongen från 40-talet ska bort och man byter till asfalt.

Vi körde sakta hela vägen c:a 50 km/tim, hörde inte vanligt prat och fick ropa meddelanden till varandra för  det dundrade så på taket, det kom 50-60 mm regn,

och allt rann inte undan. Åkrarna såg ut som det kanske var innan Gotland var tömt på allt vatten genom utdikning, då ”man kunde åka skridsko på vintern från Visby och ända ned till Hamra” som äldre Gotlänningar berättat.

Visby närmar sig och vi ser också blå himmel. Solen kom fram men vi hade ingen tid kvar att gå till DBW:s trädgård och åkte bara till strandpromenaden för att ta oss en smörgås.

Och överraskades av en sjö, vattnet kom forsande uppifrån stan och hann inte rinna undan

När vi väl kommit ut i vattnet var det för sent att vända.

Vi kom igenom sjön men hela körningen var en pärs, åt vår smörgås, förvånades över det plötsliga solskenet och sen var det dags att köa till färjan.

Strandpromenaden med pastillskulpturer, som att vakna ur en dröm, har det regnat?

Men vi måste tillbaks igen till terminalen, nu var räddningsfolk på plats och vi klarade oss en gång till. Solen lyste och färjan gick i tid och efter en halvtimme var regnet ikapp oss.  Det följde med över vattnet och räckte till både Väsby och Södertälje.

När Karin lämnat mig på Odenplan och jag tänkte ta fram mina hemnycklar för att ha till hands, märkte jag att de fattades. Vad gör jag om grannen inte är hemma? Eller sover? Det blev en halvtimmes ruelse som efterrätt på ett par händelserika veckor, med plan A,B och C för natten och olika tolkningar av glömskan. . . .             Jag hade tur, grannen som hållit balkongblomstren vid liv, var hemma och vaknade när jag ringde på dörren och mötte upp i pyjamas med dörrnycklarna.

 

 


Responses

  1. Det kan man säga blev ett äventyr. Förstår det var lite vemodigt att lämna ön.

    • Ja det är oftast vemodigt att lämna ön, försöker hitta något sätt att förlänga besöket, lyckas ibland men inte alltid.,


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: