Brittakarolina's Blog

Vårdagjämning, nu har väl isen tinat på gångvägen utmed ån, vad kan jag se som är nytt, marken fryser till om nätterna, växtligheten vilar men synen ”mycket vatten i ån” räcker som en förväntan.

Vind från norr gör det lätt att gå söderut, motljuset bländar så jag inte ser vilka jag möter och gångvägen är svampig och blöt, men så länge hjulen rullar fortsätter jag. .

Genomlysta vassvippor lyser i breda band som någon kryptisk notskrift.

Den här vägen är trevlig att gå, den är inte ödslig och man möter många cyklister och folk med hundar förutom gående och alla hejar, Förr tyckte jag att de ständigt förbisvischande tågen kunde var lite för mycket, men det blir en vana att stänga av ljudet, nu hör jag dem knappt.

Mittemot den häftiga ekraden har Axel Nordells skulptur genomgått vinterns förvandling, färgen på ytskiktet är olika för varje år.

Åns vackraste tid med mycket vatten är nu, dels täcker vattnet över den vissnade skräpiga växtligheten längre ner mot botten och dels verkar det som man rensat lite på kanterna. Väsbyån liknar nu en flod.

De gamla ängsmarkerna ligger lågt.

Här kan man gena in över Marabous tomt. Marabou ägs nu av koncernen Mondelëz

Ännu ett verk av Axel Nordell, vet inte var den fanns förut, men någon kallade den ”örat”.  Den  står lite ensam i gräset nedanför koloniområdet bakom Marabous storlager.

Här går ån in under två järnvägsbroar.

Många konstformer visas upp utmed den här åsträckningen, det börjar vid det gamla brofundamentet nära bussarna vid stationen och fortsätter med minst tre verk av samma anonyma konstnär, två verk av Axel Nordell  och ”Afrodite” av Bengt Amundin och sen slutar det här med ett verkligt anonymt verk.

På vägen tillbaka får jag kalldraget genom kläderna men ser ändå hur alarnas röda hängen färgar hela buskarna. brunrödlila.