En annons för Uppsala Konstmuseums utställning om textilkonstnärinnan Ingrid Skerfe-Nilsson har återkommit då och då den senaste tiden. Jag har försökt minnas något hon gjort och jag föreställer mig vagt några ryor från 50-eller 60-talet när Hemslöjden sålde material som passade till ryor med mönster som komponerats av ”riktiga” konstnärer. Nästan alla knöt ryor på 50-60-talet och när ryavågen sedan svallade ut i glömska blev den kvar där. Måste se vad man hämtat fram ur det nära förflutna.
Uppsala Konstmuseum är inrymt i Uppsala slotts södra flygel. Slottet högt uppe på åsen ger konsthallen en spännande lokal i flera våningar, tjocka väggar och många fönster med hänförande utsikt.
Framför ingången ligger ett konstverk, en ordnad samling vedträn. Jan-Erik Anderssons The Nest, inspirerat av ett fågelbo och med sittplatser inuti.
Ingrid Skerfe-Nilsson levde 1918-2004 och blev Uppsalas mest kända textilkonstnär hon hade egen atelje i Uppsala åren 1951-1971, där hon specialiserade sig på ryor och flossamattor. Hon hade utbildats vid Konstfack och arbetat bland annat på Libraria med kyrkotextil men var senare knuten till Hemslöjdens olika organisationer. Hennes viktigaste inspirationskälla enligt Wikipedia var konsthantverket i miljön vid klostret Stans vid Luzern i Schweitz, där kapucinernunnan Augustina Flüeler skapade kyrklig textil som räknades till samtidens bästa.
Utställningen heter Ingrid Skerfe-Nilsson möter samtiden och här består samtiden av några få verk av tre nu levande textilkonstnärinnor Malin Bobeck Tadaa, Lea Constan och Maja Michaelsdotter Eriksson. De arbetar på tre olika fält med textil som bas men de få verk som visas känns bara främmande. De ger inte rättvisa åt vare sig dem eller samtiden och i mötet med Skerfe Nilssons ryor och mattor uppstår inget samtal, bara generad tystnad.
De utställda verken har lånats ut av privatpersoner och andra ägare efter upprop och efterlysning i pressen.
En av salarna i utställningen är mörklagd med svarta väggar och tak, endast ryorna är belysta. Det lyfter fram ryornas färger och visar att garnet inte blekts eller tappat sin lyster under åren som gått.
Muséet har café i källaren, det går hiss mellan alla plan men också en trappa i muren, historien känns närvarande och slottet skapar både begränsningar och rymd. Jag dricker mitt kaffe och äter en tårtskiva med cheesecake och jordgubbar, fönstren står vidöppna mot sommaren utanför.
Utsikten från slottsfönstren i muséet kunde varit fin men rutorna var inte putsade på ett bra tag så det blev en såsig sikt.
Ute på slottsbacken syns slottets grannar bättre. Här västerut den pampiga paradvägen från slottet till botaniska trädgården och Orangeriet
Norrut Gunillaklockan och Domkyrkans torn.
Brittakarolina's Blog 
Kommentera