Brittakarolina's Blog

När en väv är avslutad i vävstolen, antingen den ska bli en pläd, en duk, ett tyg eller en bild, behöver den klippas ner. Det kallades förr vävfallet och var ett känsligt moment i en skapelseprocess. Om man som vävare undgått att få höra en massa vävskrock, klipper man lugnt ner sin väv och ser fram emot att knyta fransar eller kanta väven med band och fästa lösa trådar, Men om man råkat höra någon halvt viskande berätta om vad som gäller vid vävfall, då lyssnar man och tänker, skrock. För länge sedan, då osynliga makter styrde våra sysslor påbjöds handlingar som ibland hade praktisk betydelse och om man glömde sig eller struntade i det som krävdes, väntade ett kännbart straff. Ville man lyckas i ett företag var det bäst att ha makterna på sin sida, så man lydde.

En väv ser ofta bedrövlig ut när den just har klippts ner, trådspänningarna har släppt och alla lösa trådar stökar till bilden, man vill helst inte att någon ska se väven innan den blivit tillsnyggad.

Då passar det bra att stänga dörren och gärna haspa den så att ingen främmande kommer in och ser när väven klipps. Inte bara för att man vill vara ifred utan för att den som råkar komma in riskerar att dö inom ett år. Man får inte heller klippa ner på en fredag, det ger otur med kräken och en man får inte vara närvarande överhuvud taget vid ett vävfall, då lever han inte till nästa vävfall eller han får otur med hästar eller han kommer aldrig att kunna vinna en rättegång, olika påföljd i olika trakter.

Skrock kring vävning och allt som föregår dvs spinning, ull- och linberedning kan läsas i Herman Tillhagens, Vävskrock (1986).

På kurs hos en gobelängvävare i Frankrike (där vävare är ett manligt yrke) fick jag veta att efter nedklippningen rörde vävaren inte väven. Det var ett kvinnogöra att fästa trådar och kanta väven och ge den det önskade utseendet.

Eftersom jag bor ensam och det är måttligt med spring av främmande människor i lägenheten uppstår inget jag behöver skydda mig själv eller andra mot vid nedklippningen.

Den nedklippta väven viker jag ihop och lägger undan och den får ligga till sig ett bra tag utan att granskas. Det som franska vävare delar upp i olika hanteringar får jag klara ensam men jag behöver tid att glömma min roll som vävare för att se med fruntimmersögat på alla trådar som ska fästas och hur jag ska göra med baksidan.

Och då kommer jag till momentet jag inte hittar något skrock för och inte heller några stränga eller handfasta råd att hålla mig till och det är baksidan. Och jag vet ju hur mycket baksidan betyder för de textilkunniga, alltifrån vitbroderier och korsstygn, till – ja allt som är plant. De läckraste broderier vänder man på och sprätter lite tyst med en nagel i trådfästningarna på baksidan och bedömer. Bildvävar och gobelänger upphängda på utställning eller i muséer avläser textilälskaren eftertänksamt på lagom avstånd och så länge muséivakten har ögonen med sig sker inget, men om den går ett varv i angränsande sal styr textilälskaren med tysta men målmedvetna steg riktigt nära väven och är det möjligt – fast alla textilare vet att man inte får – hon vänder på en bit väv i ögonhöjd och kikar på baksidan. Så mycket kunskap går att utläsa av en baksida. Hur är trådarna fästa, har man gömt allt bakom ett döljande foder? eller hänger de helt lösa? Gamla gobelänger har ofta garnets ursprungliga färg kvar, åtminstone tillräckligt för att förvåna en och ge en idé om väven forntida prakt. Gamla norska bildvävnader är kända för att de ser nästan lika ut på båda sidor dvs de har dolt sina garnbyten i väven. Jag har brukat fästa trådarna så de inte hänger lösa, det tar veckor att göra. Ska jag låta dem fladdra den här gången?