Tornseglarna försöker jag inte ens få med på bild i flykten men en tung och långsam ringduva som vilar sig på en lyktstolpe utanför mitt fönster hinner jag få med.
När den vänder sig och visar det rosa bröstet
Så här ser vägkanter och andra ”vilda” ytor ut sedan ryssgubbens guldgula ytor blommat över. De små kulorna på alla grenar innehåller frön, vilka alla hamnar på marken – och gror. Om någon undrar hur den kan spridas och breda ut sig så enormt som den gör.
Som en liten julgran klädd i vita stjärnor, en ny dekoration av två utanför f.Medborgarhuset och flera i Suseboparkens häck.
Går nära, är det liljor eller… nej det är bägarranka, Mandevilla Sandini och den finns i flera färger än vit, den kan vara röd, rosa eller gul.
I Suseboparken är vattnet påkopplat så det porlar och plaskar, ett strömmande vatten ger liv och händelse i en trädgård.
I remsan mellan det stora vetefältet och gångvägen mot Barockparken blommar just nu en tät blandning av Blåeld, Cikoria, Rödklöver, gul Sötväppling och Baldersbrå mm. Remsan övergår i ett blött dike och det hade Rosendunörten gjort till sitt förra året men nu har man klippt så att det blå i remsan framträder. Cikoria i mängd är inte vanligt i våra trakter, så jag undrar om blomningen ingår i kommunens ansträngningar att locka insekter. Vetefältet som är helt utan ogräs har ju berövat de små flygande både matställen och arbetsplats och sen sår vi frön på någon meters bredd vid sidan av och tror att insekterna ska bli glada och föröka sig med hjälp av färgglada fröblandningar.
Cikoria
Baldersbrå hette i gamla floran Matricaria indora men har bytt till Tripleurospermum perforatum och om man undrar vad som menades med brå så är det samma ord som i ögonbryn. Balders bryn var ljusglänsande och snövita som blomman enligt citat i SAOB (Svenska akademins ordbok).
Tittar man upp och ut över vetefältet ser man att den blommande kanten inte följde med runt hela fältet utan begränsades till en sida. På andra sidan ån ligger den den märkliga bebyggelsen Wäckare Äng med sina böjda takåsar.
Efter lång, lång torka och soliga försommarveckor blev vi lovade regn till den 3 juli och den dagen kom – med mycket regn. Selina och jag hade tänkt gå på muséum just den dagen. Nu bytte vi Nationalmuséums Trädgårdens historia till Thielska Galleriets utställning Stilla liv med Oskar Bergman för att slippa gå så långt i ösregn från parkeringen.
Oskar Bergman levde 1879 – 1963 och han både fanns och målade när min nyfikenhet på konst hade väckts. Han målade så att äldre människor såg vad det föreställde och hans storhetstid var i början på 1900-talet, då var han ett namn som umgicks med våra stora och kända konstnärer. Men på 50-och 60-talet förstod jag att Bergman hörde till det förgångna, nya ismer gällde på gallerierna och kritiker och unga konstsnobbar uttryckte ett förakt för Bergmans måleri , ”jasså han med björkarna och sipporna”.
När jag nu googlar på Oskar Bergman kommer nästan genast meningen, ”han var autodidakt”, det är ett sätt för konsthistoriskt bevandrade att säga att då kan det bli lite hursomhelst.. Det ordet kan innehålla överseende med egensinnighet, svassande beundran eller förakt, men sällan ger det några positiva vibbar från den som klassar konst.
Jag läser en kandidatuppsats av Anette Leidner från 2009 om Oskar Bergman och där ser jag att Bergman gått fyra år på Tekniska aftonskolans teckningsundervisning (föregångaren till Konstfack) och han studerade också på en målarskola i Fiesole, Italien för den franske målaren Armand Point. Han gjorde flera studieresor till Frankrike och Italien.
Bergman hade en egen väg i sitt måleri och genom kontakt med mystikern Emmanuel Swedenborgs skrifter kom han att ta upp dennes idéer och den spiritualistiska uppfattningen om jorden, människan och världsalltet som ett utflöde av gudomligt ljus. Och att allt himmelskt avspeglas på jorden.
Ett skåp han dekorerat med blommande träd fjärilar och blomster.
En av få tavlor med människor på, ett boende med romer?
Träd hade något som Oskar Bergman gärna ägnade sig åt att studera och beskriva.
Utställningen visar 150 teckningar och målningar, de är små och sitter tätt. Flera tidningar har recenserat utställningen och Oskar Bergmans måleri och kan läsas på nätet. Av dem tycker jag bäst om Dan Backmans text i SvD, den känns som en genuin överblick.
Ernest Thiel var den som hade uppmuntrat och gynnat Bergman och köpt in 43 av Bergmans verk som nu ingår i Thielska Galleriets samlingar.
Thielska Galleriet donerades till staten och har sedan 1984 förvaltats av Statens fastighetsverk. En privat donation på 2,5 miljoner gjorde det möjligt för stiftelsen att köpa tillbaka Galleriet från staten och det skedde 1 november 2021. När nu Thielska äger sitt hus och kan besluta om skötsel, är det då dags att förse muséet med rullstolsramp och en enkel hiss mellan våningarna. De flesta muséer i äldre hus har på olika sätt lyckats göra sina samlingar tillgängliga även för rörelsehindrade, men inte Thielska.
När man stiger ut från sjukhuskorridoren möts man av rosendoft och planteringar med mycket färg.
Mellan de beige och bruna huskropparna frodas blommande växter från våren och framåt och i den inre delen av trädgården visar just nu flera praktfulla stora rosor upp sin allra vackraste blomning. De flesta har funnits där i mer än 30 år .
Karin sköter växterna, vattnar och planterar nya när något vissnar och ser till att det alltid är inspirerande att gå ut i trädgården med sitt lunchpaket eller sin kaffekopp och påfyllas av det blommande livet.. Det har konstaterats att personal som haft tillfälle att ta en rast i en trädgård, lättare klarar stress och går inte så ofta ”in i väggen”.
Eldkaprifol
Två av rosornas namn får jag skriva in efter att Karin bläddrat i texter från 90-talet.
Vid alla fönster i den bruna väggen finns växter med färg, det piggar upp både inifrån och utifrån.
Fönsterlådorna blommar tills frosten slår till.
En buskros man blir förälskad i, Rosa damascena Celsiana, är en gammal ros från 1700-talet. Blommorna är ljuvligt rosa och doftar mycket. Den blommar en gång och det är nu, det gäller att hålla sig där när det sker.
Ser ut som blombladen är i flera våningar och den rosa färgen går över till vit.
Vanlig kaprifol
Det otroliga är att finna en färgrik blommande trädgård mellan höga brunbeige-trista husväggar
Apotekarrosen Rosa Officinalis
Rosengården med låga rabattrosor har råkat ut för steklar som ätit både grentoppar och rosknoppar i år, därför flammar de inte som vanligt ovanför det blå havet av lavendel och nepeta och hoppet står nu till andra blomningen något senare i sommar. Men bågen i slutet av rabatterna (eller början) är klädd med en frisk klätterros, Rosa Camelot, den har också blommor man vill ha nära.
En god måltid hos Gösta och Selina på Sveavägen blev Midsommaraftonens första firande. Yoko var med på facetime från Tokyo. Vi fick sill och potatis, gravad lax och sallad och till efterrätt, mogna goda jordgubbar och glass.
Alla skulle sedan fortsätta firandet någon annanstans, Yoko i Japan, Gösta på väg till USA och Selina på kalas i Stockholm och jag med en runda i Bergianska trädgården.
Mörka moln på himlen lovade regn som många längtar efter. Jag fick pröva den nya undergången till trädgårdsentrén, nu gäller det bara att få ordning på parkeringen, den är helt ofärdig och med nödlösningar som enbart skyddar den stora arbetsplatsen.
Försommarens blomsterprakt är över, värmen har skyndat på blomningen men i skuggan och på fuktiga ställen hittar man ändå växter med färg, gärna sådana som ser vilda ut.
Flockblomstrig utan tvärsäkert namn spred ett spetsmönster under träden.
Daggkåpan har nära till Japanska dammens vatten och är oberörd av torkan.
Stora varma regndroppar föll men regnet kom av sig.
Den trånga men lockande trappan upp till ormbunksterrasserna har fått ett kättinghinder.
Ormbunkslandet med överlevarna är som allra grönast nu.
På bergsidorna lyser den vilda stensötan , växten som inspirerade Wittrock till upplivningsförsök med herbariexemplar.
Kungsljus, vägen upp från stranden till Italienska terrassen
Blommande buskrosor utanför f.trädgårdsmästarbostaden. Visst vore det fint med fler rosor i trädgården, deras tid börjar nu och många blommar ända till hösten.
Utflykterna till Eds kyrkogård för att hålla snyggt på den lilla rutan av jord framför Lasses sten, kan innehålla överraskningar. Med Edssjöns fågel-och växtliv så nära blir årstidernas växlingar tydliga och nu när det gröna på marken redan bleknat av torkan och ropar efter regn, är strandängarna ändå saftigt gröna.
Ur det fuktiga gröna sticker Irisar upp som klargula eldsflammor både nära och så långt man kan se.
och stora otrampade smörblomsfält breder ut sig från gångvägen ända ner mot vattnet.
I den smala vattenremsan före vassen rör sig fåglar och en riktigt stor grå, en häger klev sakta mellan olika ingångar i vassen.
Innanför stigluckan i kyrkogårdsmuren väntar den mörka tunnel som bildas av lindarna som för ett par vintrar sedan stod nakna, kalklippta och spretade kusligt med några få grova grenar mot skyn. Så här täta och fulla med löv blev de efter något år.
En oväntad händelse i år var att en andhona valt att bygga sitt rede vid en gravsten. Skulle hon få vara kvar och vara ifred ända tills hon kläckt sina ägg? En dag när jag vattnade Lasses ruta hade anden lämnat boet och täckt över det med en hög kudde av dun. De som sköter kyrkogården sa, hon är bara ute och äter men kommer tillbaka. Någon vecka senare låg hon där och såg ut som vissna kvistar, skyddsfärgen var total, bara ögat blänkte lite och följde mig på grusgången.
Någon hade senare skärmat av hetaste solen för andhonan på ägg. Vad som sen hände vet jag inte mer än att hon för någon vecka sedan lämnat boet med fyra okläckta ägg utan dunkudde över och ett var eventuellt kläckt. Nu är alla spår av anden bortstädade och nya blommor planterade på graven.
Eftermiddagsljus på stenskivorna.
Till Lasses ruta har jag försökt hämta några växter från Gotland, här blommar Akvilejor och de vita stjärnorna är Morgonstjärnor som fanns gömda i marken på Gotlandstomten tillsammans med Vildtulpaner.
Karin satte en ros från Annie på gravrutan, den tog tid på sig att rota sig men skickade ut ett rotskott till ett bättre läge, där den just slagit ut. (Rose de Rescht)
Stigluckan med en inmurad kopia av Oxfordstenen,
Oxfordsstenen. År 1687 tillät Karl XI att en runsten som satt inmurad i bogårdsmuren till Eds kyrka, skänktes till kungen av England. Den finns numera uppställd i Ashmolean Muséum, som är Oxfords universitetsmuséum. Stenen är en så kallad Greklandssten och texten översatt till nusvenska: Torsten lät göra minnesmärket efter Sven sin fader och efter Tore sin broder de voro uti Grekland och efter Ingetora sin moder. Öpir ristade. Öpir är om man frågar mig, den skickligaste runristaren och jag vill tro att jag hittat hans stenbrott i Runbyskogen.
Utanför muren blommar ett kraftigt bestånd av Malva (Myskmalva ?)
Och vid sjön flaggar en ung Salix-släkting med vitulliga hängen. Den enda Salix med ulliga hängen jag känner till är Jolster, men det kanske finns flera.
Idag är det vår gamla midsommarafton, men enligt almanackan kommer den på fredag, inget hindrar väl att man firar båda och till alla som följt med ända hit önskar jag en skön Midsommar!
Vintrarna har lärt mig att ingen växt i kruka överlever en vinter på balkongen, hur väl man än isolerar den eller ger den djup jord. Rötter får inte bottenfrysa, inte alla . Så jag har slutat att försöka. I stället gäller det att satsa på växter som hinner blomma och eller ge frukt under en säsong. Då jag till påsk tänkte köpa smålökar att lägga i påskäggen råkade jag gå förbi väggen med alla fröpåsar inför den kommande säsongen och utan att tänka mig för hade jag plockat på mig ett par påsar med frön till två sorters körsbärstomater, de lovades att klara sig i i kruka på balkongen. Jag stod där plötsligt med två fröpåsar.
Handeln med fröer ha förändrats en del under min livstid från kuvert med mängder av frön till den engelska modellen med några få räknade fröer i en liten mikropåse i den stora. Tomatfröerna var få och räknade men vartenda frö grodde, ingen grodd såg klenare ut än det andra och alla var förstås välkomna. Skaffade större och större krukor vartefter de tillväxte men förstod att jag måste börja dela ut plantor bland växtsinnade vänner för att alla skulle få plats.
Tomatplantorna, de som ändå blev för många, blommar nu och har tillväxt i omfång och höjd och täcker helt tre sidor av balkongen så att jag måste resa mig upp för att se och vinka till grannen. De dricker stora mängder vatten och har inget tålamod, kroknar genast om man dröjer med vattnet.
Allt blommar, grannen åt andra hållet ringde på dörren och gav mig en midsommarbukett av pion, Jakobs stege, akvileja och fänrikshjärta, prästkragar och hundloka, den lyser upp hela rummet.
Går till affären, mjölken är slut och sneddar en liten omväg upp genom Suseboparken för att kolla vad som hunnit slå ut sedan sist. En syrensläkting jag inte sett förut med hängande ljuslila klasar håller på eller har slagit ut.
Vattenströmmen är påkopplad och rikligt, så det brusar om vattnet.
Där forsen börjar blommar en stor rosenbuske, jag har gnällt för att det finns för få rosor i Upplands Väsby men här är en full av läckra rosa blomster, den har sin dag i dag,
Och lite längre bort utmed gatan har de stora saftiga nyponens rosor slagit ut. Hoppas att ett regn ska fukta rötterna på allt som visat upp sig så fantastiskt den här försommaren. Och jag knallar hem till tomatplantorna och funderar över hur klokt det är att driva upp så törstiga växter.
I den sumpiga omgivningen vid Hammarby källa, skymtade jag på håll en vit bit trädstam. Ett lysande ljust avbrott i knähöjd på en mörk trädstam brukar betyda närvaro av bäver, åtminstone när vatten är inom räckhåll.
Kunde inte komma i vinkel så att hela den gnagda ytan visas för rollatorn ville inte följa med ut i snåret.
Gnaget är nästan i mitten av bilden. Är den röriga bråten ett dämme? Eller början till ett?
Gösta och Selina kollar flödet. Det korsar vindens krusning och ger den tätrynkade vattenytan.
Kan det vara så att en bäver dämmer upp den lilla strömmen som tar källans vatten ut till Fysingen? Och skapar alla de vattenspeglar vi skymtar mellan träden. Och att det här är känt och får fortgå med kommunens naturvårdares tillåtelse. Det stör ingen, ingen järnväg kan undermineras eller landsväg dränkas. Här bildas en våtmark helt utan extra kostnader. Är det så eller är det bara i min fantasi det kan hända. När jag söker naturvårdare i kommunen vet man inte vad man ska göra av samtalet och jag blir hängande i luften. Jag vill veta om bävern är känd och att den inte stör någon och att här måste den inte hindras i sin nedärvda instinkt att skapa våtmark.
Sanda källa är inte ett öppet vatten utan består av en pump. Jag hittar den inte bland källor i Patrik Hultstrands inventering av Väsby källor, men den kan ha flera namn. Inte långt härifrån kan vandringen i Sanda våtmark börja.
Sanda våtmark, en översvämningsvåtmark man arbetat i flera år med att göra tillgänglig för fåglar, gäddor och fågelskådare. Träspångar över det blöta med sittplatser och stigar på upphöjda grusbäddar gör att man kan gå runt hela det 3-4 hektar stora området.
Här ska gäddorna simma in på våren då det är högt vatten, lägga sina ägg och ynglen senare släppas ut genom Frestabäcken till Norrviken och förhoppningsvis växa sig stora.
Det var Mona som tog mig hit för en rundvandring och det blev en läcker promenad i solsken, så mycket växter på väg upp ur vattnet och som fåglar fort simmar in bakom och försvinner.. En samling grågäss kastade en snabb blick på oss och hastade snabbt undan då vi närmade oss, kanske såg de Monas hund och flydde in i det gröna.
Spång för oss som vill se utan att blöta ner oss.
Just nu många öppna vattenytor i våtmarken.
Mona tog fram ett hopfällbart kaffefilter, en termos med hett vatten och bryggde årets godaste kaffe.
Vattenväxter men få namn.
Två sothöns med varsin flock betagande nykläckta vimlade i det blöta gröna och det var svårt
att slita blicken från dem.
När fåglarna växt till sig och gäddynglen släppts vidare och marken torkar upp, ska den betas och klövbearbetas av kor eller hörde jag rätt – vattenbufflar?
I all stillsamhet, en händelserik runda, tack Mona !
Vi fascineras av rapsfältens helgula ytor och de hamnar gärna på bild och just nu blommar Ryssgubben minst lika gult och rikligt som Rapsen, de tillhör samma växtfamilj, korsblomster men sen tar likheten slut, Ryssgubben är ett ogräs och den blommar helt för sin egen skull och utan applåder.
Ryssgubbe
Håller till godo med vilka leriga och tilltrampade ytor som helst.
Pepparrot
Ger Väsbyån vit spets utmed kanten.
Den lilla sjön som bildas i ån under Mälarvägsbron
Iris
Iris blir sällan plockad, den står i dy eller vatten och får vara ifred.
Akvileja
Kanske det mest glädjande av allt, kommunens ansträngningar att skapa blomsterängar utmed ån. Mittemot de stora ekarna i gräset nära Axel Nordells skulptur blommar akvilejor, där gullvivorna nyligen visat sig och blommat över.
Oxel
Alla Väsbys oxlar blommar nu, jag har aldrig sett så många, flera gator har alléer av oxel och idag har oxeldoften lagt sig över oss som något svårartat, man vill gärna säga något snällt om den med hittar inget.
Hammarby källa hör till de sevärdheter i Väsby som nämns ibland, den har kallats trefaldighetskälla i äldre tider för att den rinner norrut. Källor var viktiga platser i förkristen tid och kyrkan övertog tillfällena då folk samlades för att fira eller offra och gjorde dem till sina, man gav dem ett helgons namn och man kunde fortsätta att fira, fast med kyrkans bifall. Alla källor rinner inte norrut men de få som gör det ansågs ha en läkande kraft. Sjukdomar och skavanker sköljdes bort med vattnet som rann norrut där allt ont hörde hemma. Aftonen före Helga Trefaldighets dag som infaller en vecka efter Pingst, skulle man uppsöka en trefaldighetskälla för att dricka och tvätta sig i vattnet, då var källan som verksammast. Det var en av sommarens viktigaste fester och det ordnades gärna dans i någon gård nära källan..
Jag hade svårt att hitta källan för vägvisaren vid kyrkan pekar inte ut i vilken riktning den ska sökas och inte ens att den finns. Vid pilarna finns också denna skylt, jag trodde förstås att den upplyste om källans plats och ringde numret som skylten uppmanar till. En röst svarade på ett fullständigt obegripligt främmande språk och samtalet bröts. Kollar inte kommunen att telefonnumren funkar? Så jag gick hem och letade upp Hammarby källa på kartan.
Där fanns den och om man tar ut riktningen åt nordväst från kyrkan, passerar några hemlighetsfulla avspärrningar (brunnsöverbyggnader) och ett pumphus, kommer man till ett risigt urskogsträsk med en öppen vattenyta bland nedfallna träd, och man är man framme vid källan. Är det verkligen här?
Här finns bänkar av trä för gruppbesök och bänkar av sten och en sten med en utborrad grop som kan innehålla dopvatten. Ja det måste vara här. En stor skylt upplyser om Ingegerdsleden som går här förbi och läser man noga så finns ett stycke om en trefaldighetskälla som ska finnas nära Hammarby kyrka – inte att det är just där man står.
Men så det ser ut ! Stökigt och skräpigt och var börjar källan och är hela träsket en källa? Vad är källa och vad är träsk?
Jag måste åka hem och läsa på mer om den här platsen. Och då visar det sig att källan är det synliga delen av Stockholmsåsens vattenmagasin och som haft stor betydelse för att Upplands Väsby skulle få vatten i sina kranar.
Jag hittade några artiklar och uppsatser som gav svar på frågor jag inte haft tidigare :
Inventering av källor i Upplands Väsby kommun av Patrik Hultstrand. Examensarbete i Miljöskydd och hälsoskydd 2003.
Grundvattenmagasinet Stockholmsåsen- Upplands Väsby av Anders Eriksson. SGU
Grundvatten – Upplands Väsby kommun
Guide till Källakademins höstutflykt till Hammarby källa 2019- 09-14
I uppsatsen om källor i Upplands Väsby finns Hammarby källa med som en bland fem som Patrik Hultstrand anser värd att iordningställa och sköta för det rörliga friluftslivet. Hammarby källa fick sitt lyft år 2011 och gavs då sitt nuvarande utseende och invigdes med en högmässa i september samma år. Han nämner också att miljön runt källan måste förbättras.
Hultstrand återger några några forskares definitioner på källa som t.ex., vid markytan förekommande naturligt utlopp av grundvatten, grundvatten som gått i dagen, samlad utdrivning av vatten ur marken, han nämner också att ett kärr kan till viss del bestå av en källa, vilken kan vara svår att skilja från resten av kärret. De säger egentligen alla att genom om ett hål i jordskorpan tränger grundvatten upp.
Källa till källan
När jag läser SGU:s artikel om Stockholmsåsen i Upplands Väsby vaknar minnet av det hårda vatten vi mötte i vattenkranen, då vi flyttat till Upplands Väsby 1962, det vattnet krävde extra tvättmedel eller avhärdning och det kom från åsen. När Väsby några år senare i stället hämtade sitt vatten ur Mälaren, fick vi ett mjukare vatten och åsen fick bli en reservvattentäckt.
Grundvattenmagasinet i åsen är c:a 7 km långt och 200-700 meter brett. Grundvattenströmmen går från söder mot norr och avrinningen sker till sjön Fysingen, utläckningen sker längs stranden, där åsen bildar strand, innan den går ner under Fysingen. Omkring 250 meter norr om Hammarby kyrka finns ett koncentrerat utflöde av åsens grundvatten (källvatten) 10-15 liter/sekund och det är Hammarby källa. Vattnet i källan är hårt och kloridhalten hög och det beror på många års vintersaltning av E4. Numera får man inte salta en viss vägsträcka där den passerar magasinet i åsen.
Grundvattnet kommer alltså med fart och någon har liknat det vid att det kokar i källan. När jag var där skakade hela ytan och skrynklade vattnet trots att luften var helt stilla.
Källakademins guide till höstutflykten 2019 är läsvärd och innehåller mer än de geologiska termerna, andra aspekter på källan betraktas. Fynd som framkommit vid grävningar i närheten. Källan fanns före kyrkan och är det så att kyrkor byggdes med närhet till en äldre offerkälla? Det onda som kommer från norr trodde ju även kyrkan på, är det något som kyrkan tagit över från äldre tro samtidigt med kristnandet eller är det kvarlämnade spår från den katolska tiden?. Ett religionshistoriskt begrepp som diskuterades under 1900-talet är kultkontinuitet men inget har kunnat bevisas. Källakademin bekräftar dock det vi verkligen kan se, att källan går ut i Fysingen genom ett träsk och sumpigheten i sin tur beror på vilket vattenstånd Fysingen just har.
Nu sjunger näktergalarna för fullt runt Hammarby källa och på lördag är det Trefaldighetsafton och fullmåne, då hälsade man förr sommaren välkommen och drack sju klunkar vatten ur Trefaldighetskällan, finns det någon som ännu gör det? När jag växte upp i Stockholm på 40- och 50-talet hade tidningarna varje år ett reportage om firandet från Ugglevikskällan i Lilljansskogen och om köerna till att dricka vatten ur källan på Trefaldighetsnatten, en del stök blev det visst också.
Brittakarolina's Blog 