Brittakarolina's Blog

Stenby – Lenaberg – Vattholma

En cykeltur i Uppsala omgivningar förde oss genom Stenby i Vattholma på hemvägen. Ett häftigt åskväder med ösregn fick föräldrarna att vilja gå under tak och de höga träden i Stenby skulle vi inte stå under. Vi knackade på i en röd stuga med veranda, där kunde vi stå under tak och inte behöva gå inomhus och blöta ner. Vi blev ändå ombedda att stiga in medan regnet fortsatte en bra stund och vi blev bjudna på kaffe hos husägarna. Familjen i stugan bestod av mor och far, morfar och tre barn varav yngsta flickan Stina var något år äldre än jag. Det blev en trevlig eftermiddag och när regnet slutat, trampade vi (de) vidare det var fortfarande två mil kvar till Uppsala och jag satt i barnsits frampå pappas cykel. Innan vi for ifrån våra nya vänner hade pappa hunnit höra sig för om det fanns någon som hyrde ur ett sommarställe. Joo det gjorde de själva, de höll just på att göra färdigt ett litet hus just för det ändamålet och det kunde vi tänka på att komma igen till.

Så hamnade vi i Fendins lilla extrahus en sommar och jag kom att leka med de flickor som bodde intill, de hette Gun och Gerd och så Stina som vi lånade hus av. Gun och Gerd bodde alldeles intill kalkugnarna och jag tror att deras pappa jobbade där. Man köpte mjölk hos Ekholms, arrendatorn varje kväll vid klockan sex och då kom de flesta i byn dit med sin mjölkflaska och fick imätt sina litrar. Vatten hämtade man i hinkar vid brunnen på allmänningen, pumpen var klädd i rödmålat trä.

Stenby var ett gruvsamhälle står det numera då man googlar. Gruvbrytningen hade upphört och för kalkbrytningen var det bara något år kvar, endast gamla gruvhål och skalhögar vittnade om vad som pågått. Husen i byn var röda och låg på båda sidor om vägen och där bodde mest äldre människor. Flera hade arbetat på bruket, i gjuteriet eller varit bergsprängare eller snickare,

Den sommar vi bodde i sommarhuset hos Fendins fanns ett litet gäng flickor och ibland även Stinas bror Pelle som jag var tillsammans med utan att fundera över om jag var önskvärd eller inte, vi sprang i en lång radda runt bland alla ställen som de hittade på. En eftermiddag drog de iväg utför slänten ner mot kalkugnarna på en smal stig och jag försökte hänga med, men blev efter. Jag fattade inte då att de ville skaka av mej så jag satte extra fart och snubblade över en sten. När jag reste mej gjorde det ont inte i benen men någonstans i axeln. De andra hade försvunnit och jag visste inte riktigt vart, så jag gick hem och där ville jag inte berätta om att jag blivit frånsprungen och att jag hade ont sa jag inte heller något om, det skulle nog gå över.

Dagen efter skulle mamma fara på utflykt med “Kvinnoklubben” dvs Uppsala socialdemokratiska kvinnoklubb, de skulle göra en lång rundresa med övernattning någonstans och besöka kända platser och den sista var Gripsholm. Jag skulle följa med för pappa jobbade medan vi var på “sommarnöje”.Jag minns inte så mycket av resan annat än att jag nog bar mig konstigt åt så att mamma gång på gång frågade om jag hade ont men det förnekade jag. Det gjorde hemskt ont, det stack och skar och efter övernattningen begrep mamma att jag brutit något, för axeln hängde rakt ner. Resan kändes oändligt lång och jag fick ligga på en bänk framme hos chauffören för jag mådde så illa och där låg jag kvar när alla gick ur bussen och tittade på sevärdheter. 

När resan var över tog vi oss till Akademiska sjukhuset och man konstaterade att nyckelbenet var av men så tokigt att det inte gick att passa ihop två halvor, det var av nära ryggraden och nu hängde det ner och skavde på lungan. Man måste antingen öppna eller möjligen vrida ut armen och fixera den för att få allt på rätt ställe. Man valde att börja med fixeringen och kom med bred häfta och klistrade fast armen bakåtdragen och lagd utmed kroppen. Sen fick jag bli kvar på sjukhuset några dagar, så de såg att benet hamnade som beräknat, jag hade råkat ut för en påhittig läkare. Under tiden jag var på sjukhuset gick min mamma ut och frågade barnen i Stenby hur jag hade kunnat ramla så tokigt. Hon lindade väl inte in frågorna så diplomatiskt, så de blev sura och kände sig anklagade. De hade ju faktiskt inte sett mej falla och de kunde ju knappast tala om att de försökt springa ifrån mej. Då jag kom tillbaks med min fastklistrade arm ansattes jag av flickgänget med frågor om varför jag skyllt på dom för mitt nyckelbensbrott. “Vaddå skyllt?” Jag hade ju snubblat då jag sprang. “Men din mamma sa…”

Nu kunde jag ju ändå inte springa kring obehindrat så de som tyckte att jag var för liten slapp mej framöver. Jag kände också skam för det sätt jag hade drabbats på och att nu ha begränsad rörelseförmåga och att det såg konstigt ut med en tjock överkropp och en tom ärm. Så jag ville inte visa mej ute. Det där att inte kunna tillstå hur ont alltihop hade gjort var ju en lögn men den gick att hålla fast vid för ingen kunde kontrollera. Däremot kunde ju vem som helst se att armen var konstigt fastsatt så det gick inte att förneka.

Sommaren var het och det blev inget bad i ån, det fanns annars en liten badplats i en utbuktning på ån alldeles nedanför järnvägshållplatsen och man måste först lyssna efter tåg och sen fort gå på järnvägsspåret över en stålbro och ner till vattnet. Inte heller kunde vi gå till Ekeby och bada, det låg längre söderut och då måste man gå över “spången” en bräcklig lång träbro med två brädor i bredd över Fyrisån där den just förenade två åar och var väldigt bred sedan utmed ån söderut. Där var det en fin sandstrand och när man gick dit tog man saftkorg med sig.

Efter ett par veckor började häftan äta sig in i skinnet och när rätt antal veckor för fixeringen gått, skulle häftan bort och då måste man lossa på konstruktionen med bensin och ytterkanterna på häftan hade grävt ett köttigt dike runt axeln, ryggen och midjan. Det tog också sin tid att läka men själva nyckelbenslagningen ansågs som mycket lyckad. 

Föräldrarna hade blivit fästa vid den här trakten och började leta efter en bit egen mark att bygga sommarhus på. Mittemot Fendins fanns en obebyggd markremsa intill trallbanan som ingen i byn ägde och den visade sig tillhöra Uppsala Akademi. Den var mycket vacker med lövträd , en lind, hasselbuskar och en ung ek och en mängd blomster på försommaren. Efter en del skriverier blev den vår för en överkomlig summa och detta för att den ansågs för liten för permanenthusbebyggelse. Sommarhus var inget fel och i väntan på det fina sommarhuset fick pappa hjälp att sätta upp en liten kur, stor som en kolonistuga ( 4 m2 ) så att man skulle kunna övernatta på tomten medan man förberedde för nästa bygge. Den kom att få sin egen historia med oss som ägare och nybyggare och människorna i Stenby kom att påverka oss och ge oss insikter i hur en liten ganska tillstängd ort kan fungera. Vi flyttade till Stockholm 1937 och om vintrarna drömde vi sedan om allt som skulle göras med och på den lilla tomten i Stenby. Men det sträcker sig över 30 år så det kommer en annan gång.

Det här skulle kunnat vara just badplatsen nedanför Stenby med järnvägen i bakgrunden men det är en annan utbuktning av samma å dvs Fyrisån innan den blir egentliga Fyrisån. Det här biflödet heter Vattholmaån. Foto Conec. Bilden hämtad från Uppsala Kommun -Naturområde.