Brittakarolina's Blog

Förutom morgonsamlingarna då nästan hela skolan var där, påbjöds då och då något i aulan som alla skulle närvara för. Någon gång varje år kom ett par konsertpianister och spelade två längre stycken, varav det ena var Christian Sindings Frühlingsrauschen och det andra har jag glömt, men när jag hör det minns jag. Det tog väl en timme och genomsköljda av musik fortsatte sedan dagen för oss. Samma stycken spelades varje år.

En som verkligen finns kvar i minnet från en aulaföreställning är Naima Wifstrand. Vi var för unga för att veta vem hon varit som operettprimadonna och att hon fått byta bana för att sångrösten inte längre bar. Nu läste hon för oss, andlösa i den fullsatta aulan, några av H.C.Andersens sagor med en röst full av musik som gav texterna liv och sitter kvar, ingen uppläsning kan någonsin jämföras med hennes. Hon fick en till karriär och för oss som hört henne en dag i skolan blev hon oförglömlig.

http://wikipedia.org/wiki/Naima_Wifstrand                                                                                                                                                                                                                                                                                         Bild: Ingmar Bergman face to face

Hur dessa aulaföreställningar tillkommit kan man fundera i efterhand över , hade rektor Justus Lundberg idéer om vad vi behövde eller cirkulerade konstutövarna i stans alla skolor. Sexualupplysaren Elise Ottesen-Jenssen kom till oss minst två gånger med en föreläsning innan hon blivit allmänt känd men jag minns inte budskapet, hennes språk och dialekt tog en stund att orientera sig i.

Varje gång vi skulle in i aulan gick vi genom den stora fresken av Bo Beskow. Han har uttryckt sina idéer om kvinnligt liv från barndom till vithårig sagoberättare och då man vet att han var son till sagoberättaren Elsa Beskow letar man efter spår. Trollet från tomtebobarnen skymtar fram i en förenklad form.

  Jag har letat efter en presentation av fresken, den glimtar till som bild ibland men innehållet förbigås. Är den för enkel, för föråldrad, jag tycker inte det. När min dotter fick se den pekade hon på figuren i vit labbisrock och ett provrör i handen och sa: Åh var det därför du blev kemist? Jag tycker väldigt mycket om väggen och har hållit kontakt med den även då skolan ändrade inriktning.  

Det sorgliga var under en tid då man ställt gråa låsbara plåtskåp framför hela fresken, den var då helt oviktig, det var när man börjat ta in pojkar i gymnasiet och på vuxengymnasiets tid. Efter den stora renoveringen för några år sedan kan man se väggen igen. Vi fick Bo Beskows bror Göran i fysik de sista åren, han var lång och snygg men ville inte tala om vare sig Elsa Beskow, sin mor eller Bo Beskow sin bror inte heller vilket av tomtebobarnen han stått modell för.

Justus Lundberg var en man som ingav respekt genom sin röst och sin hållning och att ha anledning att tala med rektorn gav extra hjärtklappning.  En gång satt jag med skälvande knän i hans väntrum och fruktade en avrättning. Jag hade rusat förbi lärarens bord i kemisalen och dragit med mej en bricka med ett fullt provrörsställ med en mjölkglasskiva bakom, allt for i golvet och gick i flisor. Skam inför kemiläraren som jag verkligen gillade och när jag sopat upp alla bitar och frågade hur jag skulle ersätta skadan, hänvisade han mej till rektor. Väl inne hos Justus lyssnade han på mej, rak i ryggen och utan att visa en min, sen var han tyst en stund och sa: ”men det var väl inte så farligt, det får vi ordna” och när jag frågade om kostnaden sa han: ”tänk inte på det”.

Under alla åren 40-45 vid Sveaplan pågick krig runt Sverige, vi sålde Norgeflaggor för Norgehjälpen, vi samlade in kläder och leksaker och packade paket och skickade till nödlidande i Norrland, stickade strumpor till inkallade i beredskapstjänst, hade övningar i att ta hand om skadade, vi var lydiga och lojala och oroliga.

I de flesta klasserna fanns någon elev med ursprung i främmande land men den största flyktingströmmen hade ännu inte nått oss. En dag i februari 1945 blev vi strängt beordrade att samlas i aulan, rektorn gick själv runt och avbröt lektionerna. Han var stenallvarlig och olycksbådande och inledde med att han fått reda på att elever hade fått sig tillsänt flygblad med en text som var djupt oförenlig med det skolan arbetade för. Om vi fått eller sett bladen fick vi under inga omständigheter befatta oss med dem, inte visa eller sprida dem, de skulle förpassas till….Exakta ordalydelsen är borta men det förstod vi att lapparna var giftiga. Sen kom det: ”om det kommer till min känndom att någon på denna skola yttrar något nedsättande om dem dessa lappar avser, så kommer den att avskiljas från skolan”. Det var den starkaste röst jag hört Justus Lundberg använda och jag förstod ju utan att ha läst flygbladen att det handlade om förföljelse av judar.  Nu har jag läst dem, de ligger i skolans arkiv med ett brev från en orolig pappa vars dotter mottagit dem och det känns bra att veta att Justus sa ifrån så ingen kunde undgå att höra vad han menade.

Från 4:5 an gick man vidare till gymnasiet om man hade förutsättningar. Där var jag inräknad och då jag frågade hemma om jag fick ta studenten var det tvärt nej, nu fick det räcka, vi behövde pengar, pappa blev pensionär snart och jag hade fått flytta in i lilla rummet så det fattades en hyra. Min mattelärare Brita Höjer ringde hem och försökte övertala mamma att jag skulle få gå vidare men det var nej.

Sista året i 5:5 an slog man ihop eleverna från tre parallellklasser, vi visste alla om varandra men de blev ingen sammansmältning av oss och vi fick inga nya vänner, däremot fick vi en del lärare vi inte haft förut. Trots att vi inte längre hörde till skolans framtidshopp hörde sig en del lärare för om vad vi tänkte bli. Svaren var svävande, servitris, telegrafist på båt, kontorist, musiker, jag ville arbeta på laboratorium eller i trädgård.

Vi fick vår realexamen och det var inga särskilda fester eller mottagningar, men när vi kom ut på stan efteråt, snöade papperslappar över Kungsgatan och folk trängdes och hurrade och ropade, inte åt oss men för att det var FRED.

Vi hade fått utvecklas utan att jämföras med pojkar, vi trodde att vi var jämlika och lika kapabla som de, de flesta lärarna försökte inte krympa oss och vi tilltroddes eget förstånd. Så länge vi höll oss fogliga och inte gjorde oss skyldiga till att misshaga de makthavande.

Klasskort från 4:5 A 1943 eller 1944.

Kollegiet någon gång mellan 1940 och 1945