Skrivet av: brittakarolina | 07 februari 2011

LINET och ULLEN del 1

Var började textilspåret?

Det textilintresse som kom att prägla min tid sedan barnen fötts hade kanske hängt med ända från tiden då min mamma drygade ut hushållskassan med att sy om allt som kom i hennes väg till kläder åt i första hand mej. Hon lagade allt som gick sönder och när lakanen sprack på mitten så tog hon de helaste bitarna till örngott eller dukar att lägga över och under bullarna när hon hade bakat         Att sy och laga blev helt naturligt under min uppväxt och då Lasse och jag gifte oss 1950 kunde man få ett statligt bosättningslån (minns inte hur mycket) och för det köpte jag i stället för möbler en grön Elna elektrisk symaskin. Med den sydde jag kläder efter mönster och det var ofta lösningen av mitt klädproblem för jag blev rund om ändan och hade svårt att hitta passande storlekar. Så det här med textil fanns i bakgrunden även om jag inte började undersöka hur fibrer blev garn förrän senare.

Då vi kom till Upplands Väsby och flyttade in i Ägget 1962 hade vi två barn och det tredje var på väg. Vi som en tid trodde att vi aldrig skulle kunna få barn satt med knäet fullt av det vi önskat mest. På sommaren föddes tredje barnet och det blev sedan den intensivaste tiden någonsin med tre barn under fem år, nytt hus och Lasse fullt upptagen med att bygga upp verksamhet och fabrik åt Dental.

Jag ville gärna vara hemma med barnen åtminstone tills de blev tre år men sedan ville jag fortsätta att arbeta utanför hemmet. Efter två årbörjade jag höra mej för om det fanns daghem vi kunde få  köa till plats på. Har din man arbete? Jaa. Ja då finns det ingen möjlighet. Oj då. Privat barnflicka var enda möjligheten och det hade vi inte råd med och inte var vi mogna att veta vad vi skulle ge eller kräva av en sådan. Så jag blev hemmafru.

En gammal dröm att lära mej väva blev aktuell då vi fick studieförbundens kursutbud i brevlådan. Den här tiden var det köer till vävkurser men jag anmälde mej och kom med i en nybörjarkurs hos ABF, en kväll i veckan i en källarlokal.  Det var härligt att få gå ifrån det intensiva barnlivet ett par timmar och prata med folk från Väsby, gamla Väsbybor med rötter i samhället före den stora tillväxten. De jag har de starkaste minnena av är Ingrid Kilander, Britta Petsén och Kerstin Hagfält och kursledarinnan förstås, men hur jag än letar så hittar jag inte hennes namn. Jag minns henne tydligt, hon var lite äldre, smal och klädd i en dräkt av hemvävt tyg i brungröngrått peppar-och-saltmönster, brun basker, glasögon med ofärgade bågar och hon talade med en lite hes röst på någon sorts östgötadialekt. Hon var ensamstående och möjligen ogift men vad hette hon?  Hon hade varit vävlärare antagligen hela sitt yrkesverksamma liv på särskolan vid Lövenströmska men nu som pensionär fick hon arbeta med vuxna. Jag har hittat bilder av henne och hennes dräkt.

 Hon var bra och brydde sej om att vi lyckades med vävarna, jag visste absolut ingenting då jag kom men jag var läraktig och snappade upp kunskaperna hon strödde kring sej. Nu minns jag, hon hette Elisabeth Jansén.

Här börjar historien med linet.

Materiallära ingick förstås som kursmoment och en dag hade vår lärare med sej en bunt med linstrån som hon hämtat hos sin bror som hade ett lantbruk någonstans söderut. Hon knäckte ett strå och vi såg hur linfibrerna låg där som ett band runt kärnan i stjälken. Just där och då vid ett hopfällbart rangligt bord i en källare med en rad hopsamlade vävstolar föddes mitt intresse för linet och alla de följder det fick.  Då jag frågade hur man bar sej åt sedan för att få till garn av fibrerna, var det ingen som hade erfarenhet av det och den gamla ramsan vi lärt redan i folkskolan med att linet skulle rötas, skäktas och häcklas sa just ingenting, det var bara en rad lustiga ord utan innebörd.

Jag frågade efter linfrön hos Weibulls men de hade inga. Fråga hos hälsokosten, sa man. Det fanns då två urskiljbara linsorter oljelin och spånadslin. Oljelin odlades för att ge mycket frö som man pressade olja ur. Plantorna var korta och greniga för att ge många frökapslar i topparna och fibrerna i stjälkarna blev korta, hårda och spretiga. Spånadslinet hade långa och tämligen ogrenade stjälkar och färre frökapslar och man hade satsat på långa fibrer i stjälkarna i stället. Hälsokostens frön kom från oljelin och var inget för en som en som ville göra garn.                          Vår vävlärare frågade sin bror varifrån fröerna kom och fick veta att de kom från Svalöf.

Jag beställde frön därifrån och fick ett lite ledset svar från Henryk Ziekiewicz att det var ingen idé att så lin, förädlingen av frön hade upphört, staten drog in stödet till linodlingen som funnits sedan värlskriget som en stödåtgärd, linberdningsverken var nedlagda. Det fanns bara något kilo frön kvar och då jag ändå var enträgen lovade han att skicka ett kilo. Att bereda lin för hand ansåg han löjligt.

Föräldrarnas sommarställe i Vattholma fanns ännu kvar och jag bad att få så linfrön på en del av potatislandet som mamma med Småländsk envishet hade brutit upp mellan stenarna i backen. Det gick bra för eftersom pappa hade dött orkade mamma inte ensam odla och släpa hem all potatis som de brukat göra ett antal år. Synd att pappa inte levde, han hade nog kunnat berätta något om linodling, han var ju från Hälsingland. Det hade aldrig varit på tal annat än indirekt och i form av en berättelse om hur hans mor en gång varit riktigt arg på honom. På gården Homna i Voxna odlades lin till husbehov och det var hans mor som hade ansvaret. Man brukade röta linet nere i Voxnan som rann förbi nära gården och man sänkte de hopbuntade linknippena och förankrade dem med någon träställning. Pappa som väl inte var så gammal lekte med sin tre år yngre bror Thure nere vid ån och de fick för sej att lossa på förankringen och såg sedan hur linet gav sej iväg med ån den ena bunten efter den andra. Till slut hade allt linet flutit iväg och det var hela årets skörd. Hur det uppdagades har jag glömt men pojkarna kände väl inte hur stor förlusten var, fast den gången blev hans mor arg på honom, så han mindes det resten av livet.  Hans mor hette Britta och var min farmor, som jag aldrig träffade.

Jag sådde hälften av mitt kilo linfrö i Vattholma, det var en sommar med lagom regn och mycket sol och eftersom det inte hade växt lin på marken där förr så utvecklades det maximalt. Det blev långt, inte för grovt och det la sig inte ner utan stod upprätt ända tills det var dags att dra upp det. Sett så här i efterhand var det nog den grannaste linskörd av alla  jag varit med om.

Vi ryckte linet en dag i augusti, Lasse var med och det tog längre tid än vi anat men mot kvällen var landet tomt. Jämsides med de praktiska ingreppen pågick hela tiden arbetet med att lista ut hur jag skule göra för att komma vidare. Jag hade letat fram äldre beskrivningar och sen frågade jag ut folk om vad de visste och förstod att först måste linet hängas upp på tork och sen skulle  frökapslarna bort.

Vi stuvade in hela skörden i vår gula Citroën 2CV, den blev tungt lastad och vi for hem till Ägget i Upplands Väsby. Under färden hann linbuntarna bli varma och det ångade och doftade enormt av bittermandel så jag fick köra med sidoluckorna uppfällda.  Vi hängde linet på tvättlinan bakom huset och när det hade torkat hade vi spikat ihop frörepor att dra av fröna med. Vi samlade upp frökapslarna på en presenning när de sprätte omkring.

               

För att få loss fibrerna ur stjälkarna behöver man lösa upp klistret de är inbakade i och det gör man med rötning. Man kan röta i vatten eller på land och i Uppland har man ofta landrötat, daggrötat låter mildare. Då lägger man ut linet tunnt på en grässvål och sen får dagg och svampar sköta arbetet tills det är lätt att få fram fibrerna. Vi la ut linet på gräsytorna bakom vårt hus och det var spännande att följa den allra första rötningen, skulle man kunna avbryta den i rätt tid eller… och vad skulle vi göra sedan?  Gräsmattan mådde inte alls bra och ruttnade själv fläckvis under linet. Grannarna i kedjehusraden undrade vad vi sysslade med, en del sneglade men andra var intresserade och vi fick tips om vad de visste.

Linet rötade på tre veckor och vi samlade ihop de svartgrå mögliga stråna och satte i små koniska skylar på tork och sen var det stopp. För att få fram fibrerna behövdes en linbråka att bryta av det vedartade som nu var sprött och torrt. Var fanns det en linbråka? De tillverkades en gång på gårdarna där de skulle användas och som de flesta allmogeföremål då de behövdes.  Vi var med i en bilklubb för Citroën 2CV och den som samlade oss till möten och verkstadsträffar bodde på en gård i Roslagen. Vid ett möte råkade jag få syn på en linbråk i deras magasin och jag blev erbjuden att låna den. Vilken lycka !

Att knäcka de första stråna med denna bråk och känna hur det mjuka linet kom fram i handen var en upplevelse. Innan dess hade jag knäckt strån för hand några i taget och stuckit mej på de vassa skävorna, att nu ta en handfull i taget var lyxigt.  Vi ritade av bråken och tog mått och kände efter om något kunde bli bättre och sen byggde Lasse en egen linbråk åt mej, så vi kunde återlämna den lånade.

Nu stod jag med  både bråkat och obråkat lin men sen då? En skäkta behövdes dvs en träkniv att slå loss vedbitarna ur fibrerna med och hur vi fixade det minns jag inte riktigt men en häckla att kamma fram de mjuka lintågorna med spikade vi ihop av husets  spik och det funkade.

Nu hade jag linet och i mängder och för att komma vidare måste det spinnas. Hur spinner man? Jag prövade att vrida fibrerna och mata på flera och lindade upp det på en pinne och fick till slut ett nystan. Jag förstod inte då att jag faktiskt spann, så enkelt kunde det väl inte vara, man måste ju använda en spinnrock allraminst. Efter att ha frågat och frågat fick jag veta att det enda stället som lärde ut spinning i början av 60-talet var S:t Görans gymnasium. Där kom jag med i en kvällskurs som leddes av Karin Staf. Hon var inget charmtroll men hon gav oss en stabil grund för materialläran, alla ulltyper och sen lin förstås. Jag fick bra kontakt med materialet, händerna kände och förstod att samarbeta med de krafter som var inblandade då man gör ett garn med hjälp av en spinnrock.. Att spinna med slända var inget man talade om, det var något föråldrat som ingen längre kunde.  Ullen vi spann kom från Kontrollhudar i Varberg, en uppsamlingsplats för ull från Svenska gårdar, den kunde köpas sorterad och efter kursen beställde jag ull därifrån. Linfiber att spinna kunde vi köpa från Holma Hälsinglands spinnerier och de kostade då 15:- /kg och det var anledning nog att inte hålla på att odla själv. Mot slutet av kursen blev det förstås tal om var man kunde få tag på en spinnrock. Karin Staf gav oss adressen till ett ställe i Gävle där man  kunde köpa en äldre spinnrock som garanterat kunde användas. Eftersom spinnrockar var bortglömda som bruksföremål hade de övergått till att bli prydnadsföremål och själva spinnfunktionen kunde saknas utan att någon tänkte på det. Det fanns även nytillverkade men de var inte tänkta att användas på riktigt så de var inget att satsa på. Jag anmälde mej till en spinnrock från Gävle och fick en vacker spinnrock som var utmärkt att spinna tunnt garn med.


Responses

  1. Härligt att läsa. Jag kommer ihåg när vi beredde lin i din stuga utanför U-V och att jag blev allergisk av det, kommer fortfarande ihåg doften. Men bäst av allt är bilen! WOW! Vilken kärra…

    /Lotta

  2. Vad härligt att du skriver om din egen verksamhet, linet, ullen, växtfärgningen, allt som präglat min barndom så mycket.
    Kakan


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: