Skrivet av: brittakarolina | 12 februari 2011

LINET och ULLEN del 2

Vävstol, växtfärgning och linsådd.

Spinnrocken från Gävle kom fort till användning och garnet av det handberedda linet fick färgskiftningar från ljusbeige till brunsvart. Det grova linet, blånorna fastnade kring krokarna så det spann jag med slända och la in  i en väv i en barnvävstol med röd plastsked. Det blev så märkvärdigt vackert, som en gammal träyta.        

När jag sen prövade med ljusblå mellanslag blev det för mej himmelskt och det var svårt att släppa taget om det blå och bruna.

Nära i tiden till allt det här hade mina svärföräldrar letat upp en vävstol i någonstans i Roslagen och de ville överraska mej med den som present. De kom i sin Volvo Duett och lastade av den en dag. Ursprunget var oklart men det var en gammal och liten vacker vävstol snickrad med omsorg åt en person i en (troligen) liten stuga med lågt i tak. Den hade fyra trampor men fästet för dem var primitivt, så vi byggde ut det och sen kom jag igång med vävning på ”riktigt”. På både vävkurs och spinnkurs talade man ju om sina närliggande intressen, det var där allting spreds och växtfärgning var många lockade av. Det var inte heller så vanligt och min nyfikenhet krävde mer. Trots att Internet inte fanns så gick det att leta upp det man ville veta mer om. Enda kursgivare med växtfärgning på programmet var Sätergläntan i Dalarna och dit for jag 1967. Lasse var kvar på Gotland, det var semestertid och han såg till barnen. Grop Anna Hanssons kurs skrev jag lite om samtidigt med näverstickningen i november. Den fyllde mej med tankar på egna kurser.

Den första väven i vävstolen var tänkt att bli klädsel på locket till vår pinnsoffa. Jag hade kommit över billigt garn på rea inne på Hemslöjden, flera gröna nyanser och jordbrunt. Jag ville väva den fuktiga jorden med spirande grönska som stack upp om våren. Det blev randigt i brunt och grönt och om någon skulle kunnat associera till det jag tänkt mej så måste en bruksanvisning varit vidhäftad. Inte ens en provlapp finns kvar. Nästa väv hade jag spunnit garn till både varp och inslag och färgat med stenlav och björklöv. Det blev ett rutigt tyg med höstfärger och det räckte precis till en kjol och en jacka utan krage och det var lite Pelles nya kläder över känslan att klä sig i den nya dräkten. Kanske var mönstret och färgerna lite för påträngande och de som såg mej hajade till och spärrade upp ögonen för mycket, så jag undvek att använda plagget i Upplands Väsby. Det finns ett par smålappar kvar.

Året efter Vattholma-linodlingen krossade jag frökapslarna från den första skörden och sådde på tomten bakom vårt hus. Landet var inte stort kanske 2 x 5 m men även här växte det bra och blommade vackert blått. Mellan sådd och skörd är linet inte så krävande och alla moment kan sen avbrytas och rätt tillfälle eller väder kan inväntas. Jämsides med linet och spinnandet gick jag på en kvällskurs hos Handarbetets Vänner på Djurgården i flamskvävning. Bildvävning var ännu inte riktigt inne att lära ut och för att kunna ge sej på att väva bilder fick man börja med flamsk. HV själva vävde minsann bilder och i stora format, offentliga beställningar vars förlagor målats eller ritats av konstnärer. Vävstolar med 5 meters bredd och flera väverskor jämsides som arbetade med att tolka färgerna och strukturerna till garnblandningar. Det var stort att få gå en runda och se vad som just var under arbete. Vi hade skånska åkdynor som förlagor och fick lära oss de regler som gäller för flamskvävning t.ex. olika sätt att tanda men alla ville veta mer om friare bildväv utan alla begränsningar. Efter den obligatoriska blomman kopierad från någon av åkdynorna fick vi göra egna bilder men i samma teknik. Jag valde ett kinesiskt tecken från en ljusblågrön lampfot.

Genom den rätt nybildade konstföreningen i Väsby fick jag kontakt med Marga Svensson som var någon sorts konst-nav i samhället hon hade dessutom hand om Medborgarskolan. Då jag berättat om den inspirerande växtfärgningskursen i Dalarna ville hon att jag skulle göra något liknande i Väsby. Vi letade ut en plats som kunde hysa en rad med kokande kittlar över öppna eldar och ett tält för övriga pinaler och vi hittade den vid f.d.ångbåtsbryggan vid Mälaren nedanför Runsa slott. Det blev en härlig försommarvecka med insamling av växter, kokning och färgning och de som anmält sej till kursen var alla textilintresserade bland andra min gamla vävlärarinna och de blev sedan mina vänner för lång tid framöver. Vädret var gynnsamt och vattnet gjorde att färgerna blev rena och klara och som avslutning på veckan blev vi inviterade av slottsfrun Ebba Anckarkrona till bullar och saft i slottsköket. Vi var sotiga och lufsiga och kände oss lite som forntida nådehjon men saften var himmelskt god, jag hade aldrig förr smakat något så ljuvligt. Det var fläderblomssaft.  Efter kursen skrev jag och bad om receptet på den sköna saften och det fick jag, men Ebba Anckarkrona bad att jag inte skulle sprida ut det för det var hemligt och kom från någon slottsägare i Skåne. Det har gått 40 år och nu är inte fläderblomssaft hemlig längre.

En växtfärgningskurs i det fria kräver många kärl, en del hade jag inköpt begagnade och en del hade vi bett deltagarna att ta med. Garnmaterialet och alla övriga redskap hade jag fixat,  vi belastade inte studieförbundet med  arbete eller några utlägg, så de hade bara att administrera.

Den positiva anda som uppstod bland deltagarna fick mej att fundera på om man kunde göra en linodlingskurs också. Jag föreslog det för de olika studieförbunden inklusive Länshemslöjden, men de hade inga studieplaner och ingen bok att gå efter så det gick inte. Inga argument sålde min idé. Till slut kom jag fram till att ingen kunde hindra oss  om vi struntade i studieförbund och bara satte igång själva. Jag övertalade Hembygdsgården att få så lin på deras gamla potatisland och de gick med på det. Jag satte in ett upprop i lokaltidningen och visste inte om någon skulle höra av sej. Drivkraften var att jag ville odla lin men jag ville ha sällskap, det är roligare om man är flera och förhoppningsvis skulle de som kom bli lika upprymda som jag över vad de fick uppleva av en liten jordplätt. Potatislandet var gratis, Svalöf skickade 3.75 kg frö à 6:-/kg (nu hade man skrapat upp det sista) så sådden blev inte dyr och jag var fri och helt ideell.

Det kom minst 12 personer med krattor, jag hade jämnat ut marken lite i förväg och delat in ytan i rutor så att alla skulle få så och mylla ner frön. Jag hade vägt upp och hällt frön i kuvert så att mängden passade till 1m2. Vi sådde i maj och under sommaren träffades vi ett par gånger och rensade ogräs och kollade hur linet växte till.  Då skördetiden närmade sej och jag tittade till landet om kvällarna, hoppade ett par stora katter ut ur vårt fina lin, de hade trampat in och gjort legor med lin som liggunderlag.  Hur blir man av med katter i linet?  Hjorthornsolja fick vi veta, det höll undan både rådjur och katter.  Apoteket hade och det var inte förbjudet och det luktade hemskt illa. Vi droppade på ett snöre som vi spände runt odlingen, men det hjälpte inte. Det lin som ännu stod upprätt skulle nog räcka bra till oss. I stället för att minska hade gruppen av linintresserade ökat, så när det var dags för skörd var vi fler än från början.

Bilderna är från sådd, nermyllning av frön och skörd.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: