Skrivet av: brittakarolina | 20 februari 2011

LINET och ULLEN del 4

Det hade blivit efterfrågan på växtfärgning och spinning, vi lyckades förutom spånadskurserna att genomföra växtfärgning på järnspisen i Runby Nedras kök som studiecirkel uppdelat på åtta gånger under en årstid då inga växter gick att plocka. Torkade rötter bark och lav gick bra och indigo. Min kontakt i Hembygdsföreningens styrelse var Egon Lindholm som även varit med och bildat föreningen, han var enbart uppmuntrande och talade för oss i styrelsen, men flera var inte lika positiva. Idén att hålla till vid Hembygdsgården kom av att jag tyckte det var en självklar plats för den här sortens aktivitet. Men Hembygdsföreningen då visste inte riktigt hur de skulle hantera oss, de ville dels ha oss som dragplåster, det kom mängder av folk när vi höll på, men de ville också kunna styra oss efter sina önskemål  och inte tillstå vilka vi var. Vi gjorde vad vi kunde för att vara en tillgång för föreningen, men lin och ull låg inte då i föreningens intresse, det var industriminnen som gällde. Väsby bildades inte förrän järnvägen drogs här förbi, så historien sträckte sej inte längre bakåt än så.  Hugo Sabel hade mutat in forntiden med forngravar och runstenar och mellan det och den industriella tiden fanns ingenting.

Kulturpris.                                                                                                                                                                               En dag fick jag meddelande om att man delat ut det nyinstiftade kulturstipendiet till mej och Helge Kinell och Sören Hermansson, de senare två var båda musiker. De entusiastiska linodlarna hade föreslagit mej och jag blev överraskad. Det kändes alldeles för tidigt, jag var inte mogen för denna ära, allt hängde så löst i luften och vi var ju inte självklart välkomna med verksamheten någonstans.

Vid prisutdelningen i november 1973 i Vilundateatern kommer jag mest ihåg att min favorit Arne Domnerus spelade tillsammans med Rune Gustavsson och Georg Riedel, kan man önska sig något bättre? Efter prisutdelningen tillkom Bosse Broberg och Egil Johansen och det blev jazz så salen gungade, det blev många extranummer och ingen ville gå därifrån, det var helt oförglömligt.

Nordiska Muséet.                                                                                                                                                                  På något vis ville jag tacka dem som givit mej priset och eftersom jag fått frågor om flera fibrer än lin som jag inte haft svar på så var det dags att söka vidare. Jag ringde Nordiska Muséet och frågade Sofia Danielson om vi kunde få komma in och se vad muséet hade om lin och nässlor och fler fibrer och vad som fanns tillgängligt att veta. Hon svarade att våra frågor hade inte ställts förut och de kunde alla vara rubriker på doktorsavhandlingar men hon skulle leta upp det som fanns. Sen gjorde hon en heltäckande utställning bara för oss med litteratur, föremål, kända och okända fibrer, skrönor och tips för oss att gå vidare. Vi var många, alla linberedarna kom, och vi fick gå in bakvägen, det var efter stängningsdags och ett helt rum var tillägnat oss.  Vi skrev och noterade, någon tyckte att det var magert om näslor. Jaa mer finns inte, det har faktiskt inte gjorts så mycket  med och av nässlor i tid som någon kan minnas. Själv var jag imponerad av den omsorg Sofia Danielsson lagt ner inför det här besöket och allt hon dukat upp åt oss.

Njursta – Prästgårdsmarken.                                                                                                                                             Vid Njursta hade jag hyrt en gammal stuga av kommunen, utan vatten och avlopp och med eldningsförbud, för mitt vävande.

Lasse och jag hade grävt och vänt en gräsyta så att den skulle kunna användas för linsådd. Nästa grupp linodlare ett tjugotal personer sådde där och nu hade jag fått med Berit Hertzberg och Länshemslöjdskonsulen Eva Andersson.  Det var deras första möte med lin hela vägen från frö till fiber. Berit hade tidigare fått mej att sitta och spinna under tre julmarknadesveckor på Skansen och Eva fick mej att spinna på Sigtuna marknad och båda kom att bli mina uppdragsgivare för åratal framöver.

Samling vid Njursta.

Vi fick en rejäl skörd och det gick åt flera kvällar för att rycka allt linet.

Edssjön låg ett stenkast från fartsubron och intill en gammal brygga försökte vi lägga ut lin till vattenrötning för att kunna jämföra med det landrötade men vi var ute för sent och vattnet hade blivit för kallt, rötningen kom aldrig igång. Så vi fick landröta igen, det kan ta tid men brukar inte misslyckas.

Vid ett av beredningstillfällena använde vi en jordkällare med betongväggar och tak  som bastu och där hade vi satt in ett bastuaggregat och med det höll vi linet torrt för bråkning. Det gick utmärkt och vi prisade oss lyckliga tills några linstrån virvlade upp på aggregatet vid en hämtning och blixtsnabbt tog det eld i hela utrymmet. Det var vad som skedde då och då även förr, därför fick linbastun ligga en bit utanför bebyggelsen. Det blev en väldig hetta  men elden höll sej inom betongskalet. 

Sigrid med rötter i Dalarna hade hittat gammalt lin på en loge under höet, när de rensade i en lada. Ingen visste hur gammalt det var. Var det rötat eller inte? Kunde man röta det nu? Linet var brunrött i färgen och jag tyckte att svaret fanns om vi prövade. Så vi la ut Sigrids lin på tomten vid Njursta och en del av stråna var redan sköra men en  tredjedel gick senare att bråka och spinna ett brunaktigt garn av.

Rågvakt.                                                                                                                                                                                     En dag ringde en ung man Göran Gunér filmare, han ville komma med Göran Bohman till Väsby och prata med några av oss spinnerskor. Han hade fått min adress av Länshemslöjden. Marianne Fischer, Inga-Lill Ingebo och Ann-Mari Wallgren och jag väntade en eftermiddag i min hyrda stuga vid Njursta. De två killarna kom med tårta och berättade att de skulle göra film av Moa Martissons roman Rågvakt och de undrade om vi kunde ställa upp med redskap och folk och det handlade om pigor som spann. Vi kände ju inte varandra innan så det blev mycket prat och då vi skildes bad de att få höra av sej om hur de tänkt sej fortsättningen. Efter en tid meddelade de att de ville ha de tre pigorna jag sammankallat och redskapen men de ville inte ha med mej. Jag hade nog också sett fram emot en filmupplevelse och inte bara vara någon sorts kopplare. Man hade sagt att jag var för speciell och därför inte lämplig. Jag tror jag vet vad som störde. Då vi satt i stugan klämde killarna fram efter mycket hummande att i några scener skulle pigorna stå och tvätta sej med bar överkropp och inte med ryggen åt kameran. Jag ifrågasatte nakenheten, de kom ju till oss för att vi kunde spinna? Jag tror de vädrade bekymmer med mej, var nog oroliga att jag skulle lägga mej i deras visioner. De tre andra pigorna fick i alla fall vara med om en minnesvärd filminspelning och filmen visades i TV på julafton 1974. De tre spinnande pigorna.

Kolonilott vid Sanda.                                                                                                                                                               En av de hängivna, Inga-Lill hade hört att en kolonilott vid Sanda var ledig och eftersom linet utarmar jorden, blir det bäst om man inte återkommer på samma yta så snart och en ny plats var välkommen för nästa års sådd. 

Som vanligt var vi ett tjugotal personer som gjorde iordning ytan och hård lerjord även denna gång. Vi var också intresserade av hampa som fiberplanta och jag hade inköpt ett paket hampfrö för fåglar. Linet växte men lite ojämnt, hampfröna däremot tog fart och drog iväg. Ungefär vart tionde frö grodde men desto bättre, det blev som en skog av unga gröna träd och i samma veva fick vi veta att det var helt förbjudet att odla hampa. Hm.  Det var kanske bäst att ta bort hampan innan någon förstod vad vi hade på gång. En kväll var vi en liten skara som kämpade med att lyfta plantorna, de var två meter höga och grova och vi drog och drog. Vi blev alldeles kladdiga om händerna och kläderna och det doftade jättegott om dem och kanske blev vi höga av hasch men vi fick omkull plantorna. Vi delade upp dem på deltagarna och vi fick gå hem och röta dem på våra egna gräsmattor. Det tog lång tid att få dem rötade men de hade mängder av fibrer, grova och inte i närheten av linets smidighet, så hampan var inte lockande att försöka med igen.

Bögs gård, Sollentuna.                                                                                                                                              Vuxenskolan i Sollentuna ville ha en kurs i linodling med påföljande spånadskurs och engagerade mej för detta. De hade ordnat så vi hade mark att så lin på och de hade även samlat ihop flera spinnrockar, så allt det tidskrävande förarbetet var gjort och det var svårt att säja nej. Marken som skulle besås var ett hörn på en jätteåker på krönet av sorts högplatå, genomblåst av alla vindar, inget lä någonstans i sikte och en hård ljusgrå cementartad lera. Vi gjorde vad vi kunde för att den skulle bli mottaglig för linfrön. Våren och sommaren blev torr och het, linet blev knappt knähögt ocg som tur var hade jag gott om reservlin för att visa hur det också kunde bli och deltagarna tyckte ändå att det var roligt. Var vi rötade den här gången har glidit undan, det kan ha varit på Hembygdsgården i Sollentuna för det var där vi senare stod och beredde linet. Där fanns redan  en del  linredskap, jag behövde bara ta med skäkteträn, häcklor och tre bråkar. Sen spann vi både lin och ull och i Vuxenskolans egen lokal men någon mer odling tror jag inte att det blev, jag var inte hemma i Sollentuna nog att leta upp ett bra ställe att odla på och jag hade inte lyckats få Sollentunaborna upprymda nog att bli självgående med linet.

Efter alla linsådder med många deltagare insåg jag att det inte räckte med god vilja och glad entusiasm, det räckte långt, men en god jordmån för linet var en viktig förutsättning för att ge rättvisa åt alla ansträngningar. Det lin jag samlat på mej och som jag själv aldrig hann med att spinna och göra något av, räckte bra att ha som demonstrationsmaterial på spånadskurser och att låta de spinnande även pröva på att ta fram fibrer ur. Spinnkurserna blev bara fler och fler. Mina spinnrockar hade blivit 7 och ofta hade deltagare med sej en egen. Jag blev bra på att få spinnrockarna att fungera, så att alla kunde göra sitt garn och jag hittade olika sätt att släppa in den nya kunskapen till vuxna människor.  Det är inte helt lätt att plötsligt identifiera och kontrollera alla de olika mekaniska krafter som uppträder samtidigt,  då man spinner garn med eller utan spinnrock.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: