Brittakarolina's Blog

Från ull och särskilt lin var steget till papper inte långt, särskilt som linnelump tidigare var råmaterial för papper. Inte förrän i slutet av 1800-talet började man använda trämassa till papper.                                                                                                                                                                                   Sommaren 1973 planerade barnen och jag en resa till Holland. Då Marianne Fischer fick veta det bad hon oss att besöka frifuftsmuséet i Arnhem och från deras vattehjulsdrivna papperskvarn hämta hem några handgjorda papper. Hon skulle göra en linberättelse om lin från frö till linets slutstation – papper och om jag inte minns fel, skriva något på pappret. Vi letade upp muséet, Nederlands Openluchtmuseum i Arnhem, det var en Skanseninspirerad plats jag aldrig förr hört talas om och turligt nog fanns  det en pappersmakare i arbete i papperskvarnen just den dagen.  Det såg nästan enkelt ut när han fångade upp en välling på en form med nätbotten och en träram runt nätet gjorde att vällingen inte rann ut över kanterna. Vi blev kvar där länge och då jag sedan bad att få köpa några papper blev det tvärt nej. Jag försökte berätta vad de skulle användas till och efter en stund fick jag två (tre?) papper som gåva.

Papperskvarnen i Arnhems Openluchtmuseum.

Pappersmakaren i arbete.

Det handgjorda pappret från Arnhem med kvarnens eget märke.

Så småningom växte tanken fram att försöka göra likadant och i stället för mosad linnelump skulle man kunna försöka med linblånor. Jag prövade men linblånorna var tunga att sönderdela och i väntan på att lyckas med dem övade jag på äggkartonger och annat papper som jag körde i  en hushållsmixer till vällingkonsistens. Under lång tid använde jag ett plant rostfritt nät (jag hittat i garaget) för att fånga upp pappersmassan med och det fungerade även utan ram.  Papper  känner alla till men få har varit i närheten av att själva göra något. Därför blev det väldigt upskattat när jag tog med papperstillverkning på slutet av spinnkurserna och vi klippte ner linblånor i pappersmassan.  Det kändes nytt och oprövat och det fanns inga skrivna eller nedärvda regler att följa och var och en hittade sitt eget sätt att fånga upp pappersmassan. De få handpappersbruk som då hade överlevt i Sverige och som bevarade det stränga hantverket var inga stora utflyktsmål och kända av ett fåtal.

Jag prövade att mala nässlor och det blev fina papper, irisblad, bladvass och en sorts gräs som jag ännu inte vet namnet på och som växer på fuktiga platser gav fina resultat och vartefter experimentlustan växte, skaffade jag ramar och sydde på mässingstråd på näten för vattenmärke. En utställning i Gamla stan som Bo Rudin hade, gav mej en skjuts och han tipsade om IAPMA, International Association of Papermakers and Artists. Där blev jag med och förutom deras tidning hade de en årlig sammankomst (kongress) där medlemmar ställde ut sina verk eller demonstrerade sina metoder och sin verksamhet. I början var man mest i Europa men senare blev det platser var som helst på jordklotet med äldre pappershistoria och vartannat år. Genom att delta i flera av dessa möten blev jag dels väldigt inspirerad men också insåg jag att det var papperet som ark och material som roade mej mest, inte främst att använda papper som medium eller att utöva konst genom pappret eller att låta pappret uttrycka mina känslor. Papper på första växeln alltså.

                                                                                                                                                                                  Hemgjort nät med ram. Vattenmärke för ett par somrar på Fjäderholmarna. Nät med vattenmärke för Trollsländans Textilverkstad

Köpt professionell ram.

Jag skrev brev på mina papper och sålde papper, bakade in löv och småsten i pappersmassan och häftade ihop papper till dagböcker men till slut ville jag lära mej hur man gör snyggare inbindningar dvs binder in böcker.

Amatörbokbinderi var nog ganska insomnat och obefintligt då mitt intresse vaknade och det var få studieförbund som hade bokbinderi bland sina ämnen. Efter att ha deltagit två terminer i en cirkel som kändes fuskig i Sollentuna, såg jag att Hantverkets Folkhögskola i Leksand hade sommarkurser och jag anmälde mej. Lärarinnan hette Sara von Malmborg och vi fick lära oss allt från grunden, Sara var mycket noga och förklarade varför. Vi fick också en demonstration av vad de som gick yrkesutbildningen fick lära sej och det var också lockande. Sen fortsatte jag hos Sara som hade verkstad i Abrahamsberg, men varje termin blev en nybörjarkurs och jag ville komma vidare. Jag  blev lovad att få göra ett halvfranskt band, men efter att ha suttit med det halvfranska en hel termin utan att bli färdig förstod jag att det inte kunde kombineras med Saras nybörjarkurs och då släppte jag taget.

Det har varit svårt och förenat med rejäla kostnader att som amatör få lära sej mer än det elementära, att laga en bok och att binda ett vanligt band. Fram till för något år sedan har det varit tunnsått om bokbinderi på nätet och särskilt på svenska, däremot har man kunnat hitta bloggar på engelska.

Jag har sökt på nätet och hittat beskrivningar för hur man binder ”knäpprygg” – springback och ”longstitch” och tagit mej igenom de främmande uttrycken och byggt två böcker. Det gick, men jag fick läsa många gånger och även missförstå flera gånger innan det blev rätt.

De senaste böckerna. Efter en kurs i Sigtuna hos Lotta Rahme i fiskskinnsberedning prövade jag att använda laxskinnen på några böcker.

Sen kommer försöket med knäpprygg och sist longstitch.