Skrivet av: brittakarolina | 07 juli 2011

Mot en ny vår 2011

Då jag började att skriva ned vad jag minns från barndomen och min uppväxt, anade jag inte att det skulle kunna bli svårt, om jag bara höll mej till det som skett. Genom att nu ha hunnit fram till bokbinderiet har jag tagit ett jättekliv förbi den långa raden av år som innefattar: vår flytt till Skottland, barnens tillkomst, återkomsten till Sverige, alla kurser och Skansenjobb, geologen, min väg från kemi till textil, etnologi och arkeologi.  Allt det får vänta på sin beskrivning, de händelserikaste åren har visat sej vara svåra att få ner på ett bra sätt. En som formulerat just det här är Olov Svedelid i företalet till sin skildring av barndomen på Kungsholmen under 40-talet.  Hans bok  Världen som var Kungsholmen kan man läsa på nätet och jag hade länk till den i februari 2010. Där säger han att: barndomen gick det att skriva om men när han kom till åren då han blev mer medveten, blev det svårare att hålla sig till sanningen och därför avstod han. Efter tonåren kräver den inre censuren omfattande försköningar och då blir det inte roligt längre. Just så har jag kommit fram till att det funkar även för mej och därför blir det inte så mycket mer om allt som hänt Lasse och mej fram till sista åren.

Efter en lång vinter.

Vintern 2010 – 2011 var kall och vit under längre sammanhängande tid än vi vant oss vid de senaste 10 åren. Det kändes som om den aldrig skulle ta slut. Skulle vi få uppleva ännu en vår?  Våra barn hade arbeten, deras barn var inte i samma  behov av barnvakt som tidigare, hämtning vid skola och fritids behövdes mindre, Lasse hade fått behandling för något gåtfullt och blodtryck, sänka och blodbild var OK, han gick på rehab och tränade muskler. Lasse hade också avslutat sin bok nr två, den var tryckt och fanns registrerad på KB. Vi var alltså lediga och kunde hitta på vad som helst men att gå runt kvarteret i ishalka var motbjudande och där det var sandat låg krossgruset i drivor, det fastnade i skosulorna och följde med upp i lägenheten.  Jag ville faktiskt fly från Väsby-vintern och började drömma om en resa att möta våren först i Skåne och sedan om vi orkade, kanske i tulpanernas Holland. Spirande grönska och färg hägrade. Många i vår generation for till Keukenhof på våren, tulpanernas Mecka och kom hem hänförda av all blomning. Vi var aldrig där. Från tiden med trädgård minns jag bläddrandet i de färgrika broschyrerna med lökar och även att vi beställde en del.

Kan vi?

Ska vi våga ta bilen och köra själva, vi har ju klarat många resor förr och det enda som begränsat oss då har varit tiden och reskassan? Den här gången har vi tid men minskad rörlighet. Rullatorn går in ihopfälld i baksätet, vi beställer rum i förväg så slipper vi leta varje dag. Vi prövar men väntar till efter vårdagjämningen för då blir det ljust längre tid på dygnet även om det ännu är kallt.  För att inte bita över för stort stycke hade vi för varje plan A en plan B, dvs om vi inte orkade ta oss till Skåne så skulle vi ändå försöka leta upp Lasses farfarsfars födelseplats i Västergötland och kanske också ta oss till Hornborgasjön och få se tranorna. Att vända hem igen efter det var inget misslyckande, vi skulle ändå fått en rejäl utflykt.

Vi for

den 12 april. Det hade varit gassigt ett par dagar så våren verkade vara bakom hörnet. Första delmålet var Medelplana vid Kinnekulle och på vägen passerade vi Örebro. Där fick vi för oss att gå av och uppsöka en bankomat och vid infarten som går förbi södra stationen trodde vi inte våra ögon. Där bredde ut sej den tätaste och största mängd  krokusar i full blom och alla färgnyanser från vitt till blålila, alla gräsmattor så långt ögat såg var fyllda. Det var vårt första möte med våren och det kom helt oväntat.

Då vi närmade oss dagens mål for vi genom Forshem med den märkliga kyrkan som blivit känd genom böckerna om riddaren Arn av Jan Guillou. En bra artikel om kyrkans reliefer är: http://stiglundberg.org/forshems-kyrka/

Mittemot kyrkan med sina stenreliefer ligger Forshems Gästgivargård. Den och dess meny har beskrivits lyriskt av Stefan Jarl och Stefan Johansson i boken från 2007,  På Gästgivarns vis. Vi hade bokat rum hos Pensionat Karlslund i grannsocknen som ägs av samma gästgivare, det ligger i Gössäter, granne till Medelplana, vi hittade platsen men stället är obemannat, så kontakten sker med skrivna lappar.

Vi ställde in våra väskor i ett mögeldoftande rum och snåla om dagsljuset ville vi fara upp på Kinnekulle innan kvällen och mörkret kom över oss. Det syntes ingen grönska och snön låg kvar uppe nära toppen där man åkt skidor för inte så länge sedan. Man hade sågat ner mängder av träd utmed vägen, det blev utsikt här och där, man kunde se Vänern och den hade ingen is, resturangen högst upp hade ännu inte öppnat och vi var ganska ensamma.

Medelplana

Lasses farfarsfar var född i Medelplana och med släktforskningens hjälp har vi följt hans senare väg, men vad som hände med hans syskon och föräldrar har vi inte sökt lika ihärdigt efter. De bodde alla i Nybygget – Limbruket i Medelplana och vi anar att fadern Sven Larsson arbetade med kalk, hela trakten är präglad av tillgången på kalksten i olika lager på sluttningarna kring Kinnekulle. En sökning på nätet gav att torpet ännu existerar, var det ligger och Hembygdsföreningen har inventerat, alla som bott där finns namngivna med årtal för boendet. http://kinnekullehembygd.nu/medelplana_nybygget.htm

Då vi sovit en natt och hittat frukosten for vi ut i den gråkalla morgonen. Vi frös och hade inte med oss tillräckligt med ylle, det var stekhett just innan vi for.  Torpet skulle ligga nära Trolmens station vid Kinnekullebanan. Järnvägen kom till i slutet av 1800-talet och trafikeras fortfarande. Vi tog först en sväng ner till Råbäcks hamn, det blåste iskallt från sjön och vi gick en runda bland de fina husen vid stenhuggeriet innan vi började leta på allvar efter Nybygget.

 

Äldre huggen sten

 Fossil i stenen

Man kan läsa om Råbäcks stenhuggeri och stenen på Kinnekulle. http://kinnekullehembygd.nu/rabacks_stenhuggeri.htm

Sen sökte vi oss fram till Nybygget. Från Trolmens station gick en smal grusad väg utmed banan och efter ett par hundra meter skymtade små röda hus mellan träden. DÄR !  Är stället bebott? Sakta närmade vi oss byggnaderna, det låg blå plastnät över vinbärsbuskarna och det tydde på någon sorts skötsel. Då vi rundade själva boningshuset såg vi att det satt en plywoodskiva spikad för dörröppningen, alltså bodde ingen där just då. Vi klev sakta runt och höll andan och då med ett dån rusade ett rälsbussartat tåg förbi som en raket, banvallen som var tomtens ena gräns var högt uppbyggd och hade väl tillkommit senare än torpet. Gården var inhägnad med nät som skydd mot fritt betande hjortar. Marken kring huset slutade åt ett håll i en sankmark med vattenspeglar och på motsatt sida rann en porlande bäck som förvann in genom ett hål under järnvägen. En brunn hade fått en låda över sej. Söderut var det ljust med betesmark och soliga gläntor. Vi rörde oss i ultrarapid och halvviskade för varje ny vinkel där vi såg något och till slut stod vi och tryckte näsorna mot fönsterrutorna. Torpet ägs av Råbäck står det på nätbeskrivningen och man har hyrt ut det för sommarboende och moderniserat för ändamålet. Kanske är det inte så attraktivt att bo här med tågen som rusar förbi nästan på gården  och råttgiftskartongerna som lyste fram bakom köksfönstret skvallrade om att det fanns fyrbenta gäster. Skulle du kunna tänka dej att hyra här, Lasse ? Hu nej. Inte med järnvägen där.

                                                                                                                                                                  

Omgivningarna. Banvallen åt norr, bäcken åt väster, betesmarken åt söder och våtmarken åt öster.

En titt bakom fönsterrutorna.

      

Det var gott om gamla boställen i sluttningarna ner mot Vänern, en del med prydliga ingångar och många med  överväxta gångar och ihoprasade skjul. Markerna har tömts på sten, vissa för stenhuggning men häromkring för kalkbränning. Här är stora stenbrott med vatten i botten och inplanterad fisk, andra djupa brott med orange högar (alunskiffer) efter kalkbränning, nu låg det is kvar längst ner i bottnarna. En väg vi åkte hade varningsskylt för att vägräcken saknades, på båda sidor om vägen var det branta stup rakt ner, vägen hängde som en smal brygga och man hisnade när blicken sökte botten. Hur kalkbränningen gick till kan man läsa: http://kinnekullehembygd.nu/kalkindustrin.htm

       Råbäcks stenbrott                    

Vi fortsatte till Medelplana kyrka och gick runt på kyrkogården för att läsa på gravstenarna, själva kyrkorummen är stängda den här årstiden. En förstenad trästubbe visade sig vara rest efter en stenhuggare. Från kyrkogårdens ena sida blickar gravarna ut över fria fält och i bakgrunden ligger Vänern. Där låg en rad kors som ett sällskap hand i hand och hade första tjing på utsikten. De hade samma namn som den med stora stengravkoret intill, en godsägare vars ättlingar ännu verkar i bygden.

Medelplana kyrka              Stigluckan med fattigbössa

    

                                                                                                                                                                                                                                                                                 

Härifrån är det inte så många mil  till Hornborgasjön, nu hoppas vi få se tranor.


Responses

  1. Kul att du skriver igen! Vill gärna veta mer (men vill inte lägga nån press…) Hälsade på pappa idag och han sa just att han ser er ibland och jag sa just att du inte skrivit på ett tag. Även om han har svårt att förstå det här med bloggar… Om ni ger er ut på en roadtrip igen ser jag gärna ett besök här i kolonin. Kan erbjuda ett boende utan mögeldoft men med riklig blomning av tulpaner även om den tiden för den här gången är förbi. Kan i stort sett lova ett besök av mig nästa gång jag kommer till Väsby! Det skulle vara hur kul som helst att träffas igen efter alla år, ni har en större plats i mitt hjärta än vad ni kanska tror. Vill gärna prata gamla minnen med er.

    /Lotta


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: