Skrivet av: brittakarolina | 03 april 2012

Väsbyån

Mars 2012

Det är mycket vatten i Väsbyån. Stränderna är stökiga efter vintern och när grönskan saknas märks det tydligare. Egentligen är det skräpigt vilken årstid man än närmar sej ån som rinner norrut mellan Edssjön och Oxundasjön. För 1000 år sedan var den en del i en vattenled mellan Östersjön och Mälaren men landhöjningen har krympt vattenflödet och gjort tidigare sjöar till leråkrar. På våren vid snösmältning och regn kan man föreställa sej att det funnits mer vatten i och kring ån men på eftersommaren är Väsbyån på sina håll oftast ett grönt dike där vassen regerar.

Då järnvägen byggdes på 1800-talet kom den att gå parallellt med och nära ån ett par kilometer och marken gungade under de framrusande tågen. För att inte riskera att tåg och räls skulle glida ner i ån fick tågen som inte stannade, sakta in rejält när de passerade Upplands Väsby. På senare år har man pålat och förstärkt banvallen så att tågen kan svischa förbi utan att sänka hastigheten.

Ån delade samhället och tidigare fanns det två broar där man korsade både ån och järnvägen, det var plankorsningar med bommar, en vid Runby nedra söder om stationen och en vid Bryggerivägen lite norr om stationen. När både bil-och tågtrafik ökar är det inte längre praktiskt och innebär olycksrisker så man byggde viadukter söder och norr om de gamla broarna, som dessutom revs. Vid den norra överfarten tar viadukten en vid sväng över järnvägen upp mot Stora Väsby innan den knyter an till Centrum och ån har man lett genom en kulvert under järnvägen.

Ladbrostenen.

Då man förr kom över den gamla bron vid Bryggerivägen mot Runby, låg ett stort stenblock med runinskrift en bit upp i slänten på Runbysidan, vid en tidigare strandnivå.  Blocket kallas ”Ladbrostenen” och ligger där som minne efter män som dött och runorna säger att deras mor och fru Ingrid lät bygga en ladbro till deras minne och en förhoppning om att Kristus ska hjälpa deras själar.  Stenen har två sidor med text, den har vittrat en del och runorna fylls i med rött av runverket ibland. Runblocket har varit skamligt försummat och överväxt av slånsnår och knappt synligt men numera är snåret röjt och man kan närma sej stenen utan att riva sönder kläderna.

På skylten med text nämner man att ”ladbro” har tolkats som lastkaj men att vissa forskare vill tro att det varit en brobank över hela ån och kringliggande sankmarker och idén visas som ett däck över hela ån. Några hundra meter norrut mittför Barockparken har man ställt upp en vikingafarkost på höga ben för att visa hur högt vattnet gick (5 meter)  på vikingatiden.

Med 5 meter högre vattenstånd än nu bör ån ha varit betydligt bredare så illustrationen med en stockläggning över hela ån är svår att ta till sej. Att bygga en bro nära vattnet (som illustrerat) hade inneburit ett obekvämt och skapat hinder för vattentrafiken. En lastbrygga är väl en välgärning att bygga och kan väl få anses bra nog.

Från stenens plats kan man se ån där den kommer fram ur kulverten. Hugo Sabel, vår mest kände Hembygdskännare var djupt bedrövad över att stenen miste sin direkta kontakt med vattnet nedanför då man ingrep i åns lopp. 


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: