Skrivet av: brittakarolina | 23 september 2012

Resa från Gotland 2012

Sensommarens vackraste dag lämnade vi ön och återvände till det bekväma livet i Väsby. Efter att ha tvättat ur den värsta sommarstugelukten ur kläderna, sitter vi nu och längtar tillbaks till ön, där det inte regnar lika mycket som här. Det sista vi såg när vi svängde ut från tomten var den ensamma rabbisen under Ölandstoken.

Alla hemresor från ön har varit påfrestande men värst var det förstås i början. För 45 år sen var inte alla vägarna asfalterade och om man valde kustvägen över Klintehamn gick det inte att skynda sej, det var väldigt skuttigt och guppigt så vi vande oss att åka över Hemse, det gick något fortare. Färjorna har förändrats mycket under åren och restiden men även vi, den hemska vandringen på parkeringsdäck mellan tättpackade bilar med två hundar och tre små barn är ett minne blott. Fortfarande ser man familjer som har det kämpigt i trängseln i den smala trappan upp till sittsalongerna med hundar och barn, medan vi numera tåligt väntar på hissen.

En gång på 60-talet blev vi fördröjda eller hade räknat fel på tiden och såg att vi knappt skulle hinna fram till färjan i tid, vi körde så fort vi tordes och hann ner på kajen (fanns inga grindar då) just som färjan lagt ut. En missad färja betydde att vi måste uppfinna något billigt sätt att övernatta och få alla att må hyggligt till nästa morgon och den tidiga morgonfärjan –  något rätt jobbigt alltså. Vi klev ur bilen och stod och såg hur avståndet till färjan växte, men en bit ut stannade den upp och kom tillbaks till kajen, fällde ut en landgång och vinkade åt oss att köra ombord. Det är rätt fantastiskt att ha varit med om och händer nog aldrig mer.

Sen har vi haft flera missade avgångar både från Visby och Nynäshamn och anledningarna har skiftat.  En gång kom vi i tid och anade inte ondskan hos färjebolaget, de stängde grindarna 20 minuter före avgång, de skulle fostra oss att komma i tid, vi var där när grindarna stängdes framför näsan på oss och sen var det var bara att hitta på något meningsfullt och tro att det skulle finnas plats på nästa tur. Guschelov var Lasse och jag ensamma den gången, men vi glömmer det inte. En gång hade Lasse kastat om avgångstiderna för Nynäshamn och Visby, den gången hade vi Göstas familj med oss. Avgångstiden kändes ovanlig och i färjeterminalen var det tomt. Det var pinsamt, men med Göstas hjälp hamnade vi den natten på Visbys flottaste hotell och vi fick en angenäm avslutning på fadäsen.  Det finns fler exempel men kan bli tradigt.

Den senaste resan hem är nog i alla fall den hittills behagligaste. Med rullator i bilen fick vi en lapp av grindvakten för parkering nära en uppgång. Lasse hade även bett om en sittplats nära en toalett. Vi kom då i en egen kö och bilen placerades precis vid en uppgång, hissen tog oss upp förbi alla trappklättrare och sittplatsen var perfekt vid ett fönster och med toan inom kort vingelavstånd. Vi hade inte ord för hur elegant vi tagit oss upp från parkeringsdäcket och sen låg havet platt som en tallrik under hela överresan. I Nynäshamn behövde vi inte vänta på alla rader  som skulle av före oss, vi vinkades ut  som bil nr två och var ute på vägen exakt på båtens ankomsttid. Vi sa HURRA och sen var vi ute på den fantastiska nya motorvägen, som nu når i det närmaste ända fram till Nynäshamn från Stockholm. Alla rysliga resor i halv-och helmörker på den gamla slingriga vägen är något vi är tacksamma för att slippa.

Solen hade gått ner men lyste på ett grått moln i norr som blev alldeles rosalila, det liknade en jättesvamp och foten var randig av grå streck. Vi följde molnet och det var än på den ena, än på den andra sidan av vägen och vi gissade på vad det kunde innehålla, var det en tornado eller bara regn?  Vi var helt uppslukade av att kolla molnet och efter Skogås hade vi nått fram till kanten av det och där fick vi veta vad det innehöll – regn.

Norr om stan var det sedan bara att dra vidare på motorväg och resan från båten gick på mindre än 90 minuter. Det blir svårt för oss att pricka in en snabbare och bekvämare hemresa.

 

 

 


Responses

  1. Åh, underbara ö! Jag kommer ihåg när jag följde med er första gången. Då åkte vi färjan som tog fem timmar, det kändes som en evighet. En annan gång tyckte mamma och pappa att den super-snabba katamaranen var en bra grej, det slutade med att mamma och jag låg uppe på däck och var sjösjuka hela resan över. Den resan kändes som en dubbel evighet. Vi åkte aldrig med den igen. Här är mina bilder från ön och den blåa stugan: http://malintyrefors.wordpress.com/langmyre/

    / Malin

    • Malin! Du anar inte hur glad jag blir av att du har fått Gotland under skinnet, det är så nära Shang-ri-la man kan komma utan att behöva störta med flygplan i Tibet. (Vi har köpt den gamla filmen) Britta


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: