Brittakarolina's Blog

Slutet av oktober, det hänger ännu en del löv kvar på träden och i natt snöade det och på norrsluttningarna bakom huset ligger snö kvar. Snart är tiden med klar genomsikt här och ansvaret för det som växer utanför släpper lite.  Det är lite vemodigt  att se fram emot fem månader med mörka eftermiddagar och dåligt skottade trottoarer och längtan efter att gömma sej och ”dra något gammalt över sej” lurar, men jag har nog inte tid med det.  Vi lämnade villalivet för 7 år sen och bytte till en yta som var mindre än hälften och då gick stora mängder av onödigheter till tippen och loppisar men en del blev kvar och sen dess pågår en ständig gallring.  Jag öppnade en pärm och fastnade, ingen vet vad jag gjorde 1980, knappast barnen i alla fall de hade flyttat hemifrån.  Nu vill jag  återuppleva Venasque i Provence, där jag vävde haute lisse hos vävaren Daniel Drouin och hans fru Denise. En lång historia.

Bilderna är tagna i svartvitt för på den tiden kopierade jag allt själv, sen är det en del vykort men där syns signaturer.

Under 70 – och 80 – talen arbetade jag intensivt med kursverksamhet, det var åt Hemslöjden, Skansen, Studieförbunden och St.Görans gymnasium och jag for kring mellan dessa och lärde ut hur man spinner ull, lin, bomull och silke till garn och det blev jag en baddare på att förmedla. Det gav inkomster men ingen=0  pensionspoäng. Som avbrott använde jag ibland ett kursarvode på att själv lära mej något nytt och efter en lyckad spinnkurs på Skansen i juni 1980 tog jag familjens bil, en liten gulaktig Alfa Sud och åkte ensam till Frankrike.  I ett amerikanskt vävmagasin hade jag sett en annons om en vävare i Provence som tog emot elever för att lära ut vävning i haute lisse och det anmälde jag mej till. Varför?

Det var väldigt inne med vävning den här tiden och inte bara trasmattor och dukar utan också den äldre form av bildvävning som traditionellt frodats i Skåne – flamskvävning. Gick en kurs hos Handarbetets Vänner på Djurgården i flamsk och i pauserna fick vi gå runt och se de hur de stora offentliga vävnaderna skapades i deras verkstad. Skisser av kända konstnärer översattes till väv och vi beundrade och insöp med vilken intuition och känslighet väverskorna jobbade. Bilden skapades från en skiss men utan förutbestämda regler och man löste problemen när de uppstod.

Det var ännu rätt nytt att frångå fasta regler för bildskapande och det pratades mycket om flamsk och gobelängvävning kontra fri bildvävning. I dagligt tal sa man ”att väva gobeläng” och alla visste vad det innebar men sen dök det upp vänner av ordning som påpekade att Gobelin var namnet på en fransk familj och inte en vävteknik. Fransmännen säger själva att de väver tapet – tapis och man skiljer på haute lisse som kommer till i vertikal vävstol och basse lisse som är horisontell som våra vanliga vävstolar. Det fria bildskapandet tillåter en att slå in vad som helst i väven och till och med skapa utan skiss och man sa att fransmännen vet inte att utveckla sej, de släpper inte sina traditioner och sitter där och petar med sina tunna garner och följer slaviskt sina skisser. Det gjorde att jag blev nyfiken på hur det kunde vara och jag var beredd att göra ett besök i 1500-talets Frankrike för att få veta.

Flamsk, detalj av kopierad åkdyna från Skåne till vänster. Till höger bildväv, Hönshuset i Grötlingbo.

Jag hade själv vävt bilder och hängt med på några utställningar och fått grejor sålda och även blivit uttagen på en jurybedömd Europeisk biennal, men jag funderade mycket kring kvaliteten på de fria vävnaderna. Det som vävts för flera hundra år sen har motstått mycket slitage men finns ännu att se men hur går det med de fria vävnaderna med sina tufsiga garner och lösa trådar?

Det var en härlig känsla att få lätta från allt och bara fara till något okänt i ett annat land. Var fanns resten av familjen?  Lasse hade sitt jobb och det var alltid någon tillbyggnad på Dental på gång men ingen av oss minns precis vad. Niklas hade gjort lumpen på Gotland (och lovat att aldrig mer åka dit) och flyttat till Uppsala och drog sjukbårar på Akademiska. Gösta hade också gjort lumpen och sedan tömt spargrisen och köpt biljett till Miami för att bli flygare, han fick inte utbildas i Sverige pga glasögon, men i USA gick det bra. Karin kom in på Nyckelviksskolan och blev erbjuden att bo i ett inackorderingsrum hos Mårten och Lena Larsson på Lidingö för att slippa resor. Alla hade siktet inställt på något annat än att bli omskötta av mej och jag kände mej fri.

Själva åkturen gick utan större besvär, jag mellanlandade hos min gamla bästis Birgitta i Landskrona och sov där en natt, sen Trelleborg och vidare ner genom Tyskland. Hade trott att det bara var att gå av och fixa rum i någon stad framåt kvällen men det var mässor och utställningar överallt så alla rum var upptagna, minns faktiskt inte om jag fick ett rum i Karlsruhe eller om jag fick sova i bilen.  Efter Dijon körde man i ett dike med blommande jätteginst på slänterna kring vägen och efter Lyon, Orange och Carpentras fick jag börja läsa ordentligt på vägskyltarna för att komma rätt. Det var lika gott om småvägar som man träffar på i Skåne,där samhällena ligger tätt.

Jag hittade Venasque högt uppe på en klippa med ringmur och stadsport och gården la Tuiliere, där vävaren höll till låg lite utanför på en slänt omgiven av vinodlingar med nyutslagna ljusgröna löv och med  ett snötäckt Mont Ventoux en bit bort. Daniel och Denise Drouin tog emot, gården som var en före detta bondgård bestod av en rad stenhus med två våningar och vind och de hyrde bara en del av längan. Jag kom sent men de hade sparat en matbit åt mej. Daniel talade bara franska och Denise kunde lite engelska men inte mycket, så det blev att mima. Mitt rum låg på vinden med fönster ut på taket och där låg de mossiga tegelpannorna – munk och nunna – mitt framför ögonen.  Pannorna med anor från antiken och som en gång formades över tegelslagarens lår ger tak som är så sköna att bara se på.

La Tuiliere hade tidigare haft nunnor med silkesmaskodling på övre våningen och den märkliga doften vi möjligen kände kunde inte utplånas.   Kursen hade fem deltagare, en var en ung nygift amerikanska och tre äldre personer var från Frankrike. Jag har glömt deras namn så när som på Monsieur André Calame, han kom att tillföra något väsentligt till min bild av fransmän, ska försöka beskriva mitt äventyr med honom innan jag sätter sista punkten.

Morgonen började med nybakat bröd som Daniel hämtade i ett bageri, minns inte allt som mer fanns på frukostbordet, men sen var det dags för lektion en trappa upp i ateljén. Där stod sex vävstolar för haute lisse på rad och de  gick från golv till tak.  Daniel hade satt upp ett antal vävar på väggen av olika svårighetsgrad och vi fick välja själva vilken vi ville ge oss på. Här kom den första förvåningen, inget var smått och petigt, rejäla grovlekar och skisserna var hämtade hos Braque eller någon mer målare och ett par av Daniel själv. Det visade sej att Daniel Drouin hade varit anställd som vävare vid les Gobelins i 20 år och tröttnat på att arbeta traditionellt, han ville spränga gränserna och hade gjort egna skisser, vävt och fått sina vävar placerade och öppnat sin ateljé för elever på sommaren. Han vävde själv helt egna kompositioner utan att översätta från målning, en fransman som gjort något annorlunda. Jag valde en fågel efter ett collage av Braque, varpen var redan uppsatt men resten fick vi göra själva.

Denise och Daniel Drouin.