Brittakarolina's Blog

Lång berättelse om varför jag vävde råttväven.

På Hjärnegatans gård fanns kring soptunnorna en spalje med vildvin och där sprang och klättrade de stora stadsråttorna upp när man tömde soporna och det gav rysningar. Det fanns råttor i parkerna och i källarbutikerna och ibland rusade någon kring med kvast eller spade och försökte slå ihjäl något flyende djur.  Men sen predikades det under 40-och 50-talen så mycket om hygien och renlighet och det sanerades i ”Lort-Sverige”, så råttorna blev mindre synliga eller så kom jag att bo i nyare områden med färre möjligheter för råttor att livnära sej, så jag glömde helt att de fanns.

Vårt sista hus stod på en tomt som pusslats ihop av småbitar från två granntomter i ett  äldre område med små egnahem, byggda på 40-talet. De flesta arbetade på Optimus eller Metallverken och de hade mer eller mindre själva varit med och byggt husen. Alla hade källare och tomterna var ordentligt tilltagna, minst 2000 m2 (mark var billigt då) och där odlade man grönsaker och bär på fritiden och som man åkte in till Stockholm och sålde i Hallen tidiga mornar. Ett par av de ursprungliga inbyggarna fanns ännu kvar när vi kom dit och de skötte sina trädgårdat perfekt och punktligt, de hade svar på allt och visste vad som gick och inte gick. Det som minner om den här första tiden, är förutom några enorma vinbärsbuskar, väldiga hallonodlingar och stora komposthögar. Komposterna var utbredda och i ett avlägset hörn av tomten och med vår pusseltomt fick vi två komposthörn mot vår innergård. Det kunde hända att det blev en snedjäsning i en kompost och då gav den ifrån sej hemska dofter och det gick  inte att dricka kaffe i trädgården. För att slippa hålla på och joxa med gammal bråte (det kräver faktiskt jobb) sa vi ”kompost drar råttor” och sen la vi trädgårdsrenset i säckar och for till sopstationen och lät dem kompostera.

Det hade börjat skymta något gråbrunt som en snabb skugga utmed husfoten och en dag såg jag vad det vad, en råtta.  Den återkom och och ibland satt den stilla och lät sig beskådas, den var faktiskt vacker, blank och ljusbrun och nästan vitaktig eller ljus på magen. Jag blev inte rädd eller alarmerad eller mordlysten utan bara förvånad över hur fin den var. Vi hade två hundar, shetland sheepdog och gården var deras. De var inte skälliga men en dag blev det ett himla liv med ljud vi aldrig hört, den mindre hunden skrek och ylade och då jag rusade ut fanns det inget på gården som såg ovanligt ut. Men hunden var skakig och efter några dagar blev hon dålig och det visade sej några variga hål på sidan, som en veterinär fick rensa upp och ge antibiotika för. Ändå kopplade vi inte ihop händelsen med råttan.

En dag hade vi ännu en råtta som slank utmed husfoten, den var inte lika formfulländad som den första och båda var orädda för dagsljus. När de sprang undan försvann de in under vår trätrall vid entrédörren, vart tog de sedan vägen? Huset stod på en betongram över ett grusbottnat luftrum s.k. torpargrund och det var luftat med nätade hål. Nu började råttorna komma lite för nära.

Grannen hade hämtat kompost ur sin stora hög i flera dagar och var nere på botten och rotade och när vi stötte ihop en dag kunde jag inte hålla mej utan frågade om han möjligen sett ett par råttor. ”Ja jag skulle kanske ha berättat det, jag stötte på ett råttbo med fem ungar nere under komposten”. Jaha och vad blev det av dom då? ”Ja dom tog stora råttorna och bar iväg över eran tomt med”. Allihop? ”Ja allihop”. Sen pekade han upp mot dörren. Vi hade alltså övertagit hans råttfamilj !  Nu var det plötsligt något att ta itu med och motståndet mot att nämna ordet råtta var noll.

Något vi inte visste om då var att den andra grannen hade låtit sonen och sonhustrun använda garaget som nederlag för ägg och potatis, de handlade på något vis med sådant. När jag frågade den grannen om de sett till några råttor, himlade han med ögonen och stönade. Jo minsann, de hade ätit sej in i garaget och levt på ägg och potatis en längre tid och fått den vackra pälsen på köpet och nu hade han skott hela garaget invändigt med plåt för att stänga djuren ute.

När sedan råttfamiljens fem ungar efter någon vecka var stora nog att komma ut hade vi råttor överallt och när vi stampade åt dem sprang de alla in under trätrallen. Jag fick råttor på hjärnan och när nu Lasse också insett att de var verkliga blev det Anticimex som fick komma. De gick ner i kryputrymmet under huset och konstaterade att vi hade storråttor boende där och när vi öppnade luckan dit ner bolmade råttlukten upp. Man satte ut ett par stationer med värsta råttgiftet och det var bara att invänta råttornas kvalfulla död och att de kryper in och ruttnar långsamt i någon vägg. Det är också mindre mysigt. Råttorna dog men de hade invaderat mej och dök ständigt upp i huvudet.

För att försöka bli fri från allt det råttiga, gjorde jag en väv med oss aningslösa och ett par jätteråttor under golvet. Sen fick den hänga med på en utställning och då köpte Kommunen in den och ingen vet var den hamnade. Man sa att den var klassiskt Freudiansk. Sen glömde jag både väv och råttor, tills diabilden visade sej i en glömd ask.