Brittakarolina's Blog

Den stora  och genomarbetade blomsterutställningen, världens största, som jag läst om i så många år hägrade. För att få biljetter att komma innanför grindarna, måste jag vara medlem i RHS, the Royal Horticultural Society och sedan kunde jag beställa. Alternativen var: att gå första dagen och råka få se drottningen, att vänta till andra dagen, det var något billigare eller att gå med allmänheten den tredje dagen dvs inte komma intill någonstans i den trängsel som omvittnats av alla som varit där. Vår resa som vi räknade som vår sista skulle inte fördystras av snålhet mot oss själva, därför beställde jag förstadagsbiljetter.

Det blev en solig och varm dag, vi slussades in, fick identifiera oss, väskorna genomletades och sen var det bara att gå ut och njuta av allt vi såg.

Ganska snart utmed första gatan fastnade jag vid ett stånd med något lockande, en engelsk tryffelodlare som sålde tryffelinkuberade hasselbuskar och unga ekplantor. Tänk om vi kunde göra tomten på Gotland till en tryffelodling ! På sju år skulle resultatet garanteras. Det visade sej att man samarbetade redan med Gotländska odlare och hade även varit där, tryffeln finns redan i markerna men att få den på förutsägbara ställen är förstås önskvärt. Köpte inga buskar, det var för obekvämt att bära kring med.  Men tryffeln har blivit aktuell både på Öland och Gotland, det anordnas tryffelsafaris sent på hösten, tryffelhundar av rasen Lagotto Romagnolo finns och det finns Gotlands Tryffelakademi med landshövdingen som ordförande.

Allt som visades på det gamla sjukhusområdet var topptrimmat, plantor hade tränats att blomma tidigare än de skulle normalt eller fördröjts för att slå ut just de här dagarna i maj.

Visningsträdgårdar med olika motton låg i böljande rader den ena mer läcker än den andra och jättelika växthushallar hyste blomsterodlare med alla tänkbara blomster, helst med någon ny färgvariant.

För första gången hade en svensk landskapsarkitekt Ulf Nordfjell deltagit med en utställning som tävlade med en rad kända och garvade kreatörer om medaljer för sin konst. A Tribute to Linnaeus kallade han sin komposition, det var ju Linnéår och Nordfjell hade skapat något som i alla delar skulle anknyta till Linné. Därför blev mitt intresse för hans skapelse lite större än för alla de övriga (helt fantastiska) installationerna.  Linné är känd i England och Nordfjell fick en guldmedalj, men det är inte som i en sport med bara tre medaljer, guldmedaljerna är här flera än en. 

Timmervägg, grå på en sida, röd på den andra, kullersten, vitblommande växter, en damm med en mosskudde, körsbärsträd som inte slog ut på öppningsdagen, Linnés genombrutna ande i plåt och..

smultron i granit

och Linnéa i granit, där fick man allt gå bra nära för att uppfatta dess mandeldoft och sirliga skönhet.

Trängseln var stor och den gassande värmen blev till slut besvärande, folkmassan rörde sej långsamt, enkla sittbänkar saknades och ändå är medelåldern så hög och de slitna lederna så många bland trädgårdsälskarna. Varför snålar man med bänkar? Kan det vara så att sittande människor skräpar ner mer och det blir mer jobb att städa, det är önskvärt att styra in folk på det matserveringar som finns och där får någon annan än RHS ta hand om soporna? Utspisningen var maximalt rationaliserad och man förvandlades till en gnisslande maskindel, det var väl det enda som störde den här dagen.