Brittakarolina's Blog

Båtfärden tog bara någon timme över ett stort djup, det var dimma och vädret var på gränsen för inställd resa, här kunde vara gungigt och i en halvtimme blev det hemska gropar och höjder, de plastfodrade hinkarna rullade kring på golvet och vi höll i oss och spejade efter land. Vi hade köpt en ”Maxi Day Tour” och en buss skulle ta oss runt alla sevärdheterna på Orkneys sammanhängande större öar. Den väntade i Burwick och chauffören var guide. Han var öbo och talade i ett och med en annan melodi än skottarna och det var riktigt svårt att hänga med. Orkney heter här Orni, k framför n uttalas inte. Orkney var norskt en längre tid och man hade eget språk – norn, en fornnordisk dialekt men det förbjöds på 1800-talet fast melodin i det språket finns kvar i den nutida Orkney-skotskan.

Vi kom intill Scapa Flow, stor fjärd och här förflyttades vi till första och andra världskriget. Orkneys historia är här ständigt närvarande, den berättas som om det hände för något år sedan. Scapa Flow var Brittiska flottans viktigaste bas under de båda värlskrigen. Efter första värlskriget hade man trängt in Tyska flottan här i väntan på fredsslutet och då beordrade en tysk amiral sänkning av alla fartygen dvs 51 stycken, slagskepp, slagkryssare, torpedbåtar osv.osv, de ligger där än och sticker upp några spröt över vattenytan  vid lågvatten, ett eldorado för sportdykare. I början av andra världkriget tog sej en tysk ubåt in och sänkte en brittisk slagkryssare i hamnen med mer än 800 man och det satte fart på byggandet av barriärer för att hindra någon oönskad att ta sej in. Som arbetskraft användes 1600 italienska krigsfångar och de byggde sej även ett eget kapell, nu för turister att beskåda

Bussen tog oss till Kirkwall, huvudstaden och stannade nära St.Magnuskatedralen och stadshuset. Vi kunde leta upp ett par matställen, de var två och svårfunna, man lever inte på lunchgäster här. Gatorna var smala och belagda med stenskivor – flagstones.

Huvudgatan innehöll allt utom varuhus. Keltiska harpan och irländska tröjor kom från ännu ett kontaktområde.

Stadshuset i Kirkwall

St.Magnus-katedralen som påbörjades på 1100-hundratalet är från öns norska tid och har utsatts för mycket väder och vind och såg lite sliten ut.

De gamla gravstenarna inne i kyrkan hade alla upptill eller nertill bilden av en dödskalle med korslagda knotor under.

Vi kom också till Stromness, en mindre stad alldeles intill vattnet och gick en runda genom de smala gatorna. Hur bilar möts fick vi aldrig se.

Sen kom vi äntligen till den viktigaste sevärdheten Skara Brae, resterna av en bosättning som är jämnårig eller äldre än Stonehenge och Egyptens pyramider.  Den blåste fram ur sanden genom en storm på 1800-talet och änu mer 1924 och den finns nu på listan över världsarv. Man har tagit hand om den i ett EU-maskineri där den tillströmmande publiken möts av en perfekt ordning av allt, från toaletter till anslag och gångbroar. Det ser likadant ut överallt där EU-pengar satsats, det kan vara Naturum vid Hornborgarsjön, Överhogdal, Naturum i Vamlingbo eller som här vid Skara Brae. Det måste vara något med alla de tillgodosedda kraven för att få anslag , som gör att det trots påkostade former ser institutionellt ut och personalen verkar förvirrad eller syns inte till.

Havet gnager sanden och stödmurar som byggts för att hålla kvar sanden är klena när havet ligger på.

Årets nya grönska täckte sanden, området med stenåldersbosättningar var stort.

Skara Brae var något att se och det var svårt att slita sej från platsen. Men det var inte slut än, vi hade the Ring of Brodgar kvar. En stor  nyanlagd parkeringsplats för bussar och bilar belagd med flag-stones, flag kommer av flaga eller flat, jag tyckte de hade formen av flaggor.  

En lång välsnickrad brygga ledde från parkeringen över ett sumpigt område till en stenkrets av stående stenar med en diameter på över 100 meter. 

Den beskrivs som en ”henge” och jämförs med Stonehenge men anses vara äldre än den. Hur stenringen använts är ännu en gåta, den är dessutom svårfångad på bild.

Det blev en helt fantastisk dag på Orkney, alla syner, chaufförens prat där melodin ännu ligger kvar i örat, den nya junigrönskan, fasan för återfärden som gick bättre än ditfärden, ja det var en höjdare alltså.