Brittakarolina's Blog

För min del började den här historien på Karolinska Institutet, där jag var laboratorieassistent på Farmakologen. En dag hade professor Uvnäs sekreterare fått en ny ”hjälpreda”. Det fanns på den här tiden ett sätt att slussa ut folk som haft svårigheter till vanligt arbete eller något inte så påfrestande. Det här var en något äldre man, Robert Aspelin, förnamnet kom aldrig att användas och förresten duade man inte vuxna människor vid den här tiden, 50-talet. Aspelin blev aldrig kallad vare sig herr eller doktor trots att han var utbildad tandläkare. Han var lång och reslig, lite grågleshårig, med vänligt ansikte, mycket artig och förekommande och han uttryckte sig omsorgsfullt och korrekt som en lärd person.

Hans uppgift här blev att hämta posten i ett hus längre bort och han gick med meddelanden till olika ställen och satt sedan i biblioteket och läste diverse papper som sekreteraren försett honom med. Man bytte några ord om vädret med honom  då man hade ärende till biblioteket och han lyste upp av lite prat och efter en tid blev samtalen längre och vi fick veta mer om honom. Vi kom att bli en liten skara på kanske fyra personer som försökte uppmuntra honom, för han fick en svår tid som  ”grågosse”.

Det dröjde inte så länge förrän man kunde höra höjda röster inne hos sekreteraren, hon gick upp i falsett och Aspelin kom ut mörk i ansiktet men utan att beklaga sej. Det hände att han ringde från avdelningens telefonhytt och då glömde han ibland kvar små anteckningslappar, där det gick att läsa vad han sa till sej själv att komma ihåg, vad han måste tänka på och vad han blivit tillsagd av sekreteraren L., vad L blivit arg för och ”glöm inte att hälsa artigt på L, hon blir så lätt arg”. Vad L. hade för direktiv och målsättning för Aspelins anställning vet ingen mer än L. men hon hade tagit som sin uppgift att fostra honom till en lydig och användbar s.k.grågosse och hon skydde inga medel. Vi började tycka att hon bar sej illa åt för vi förstod att Aspelin var skadad på något vis och inte kunde tillägna sej L.s fostran.  Han var en snäll person men blev ibland väldigt nedstämd och kunde inte själv påverka sin situation och bland oss laboratorieasistenter fanns ingen med kurage nog att att be L. att använda ett bättre sätt, hon gick som tåget och dödade allt motstånd med rösten och ingen av oss ville bli hudflängd av henne.

Aspelin som tagit studenten hade påbörjat en läkarutbildning men efter Med.kand. bytte han bana och utbildade sig till tandläkare, han tyckte inte om obduktioner. Han hade fått en del arv i olika omgångar och tyckte om att vara en underhållande och trevlig sällskapsmänniska, så han hade levt och festat upp pengarna, levt loppan alltså. Han antydde att det kostat honom hälsan.

Han glömde ibland bort vad han skulle göra, han tappade papper och brev på vägen med post och han strödde sina ”kom ihåg lappar” lite varstans och L. grälade mer och mer hämningslöst på honom. Han var ensamstående och hade få nära vänner, så han fick ha sina egenheter i fred, ibland kom han utan strumpor i skorna, ”kippskodd” och ena foten släpade i golvet så man hörde alltid när han närmade sig.  Hans matvanor var det väl si och så med, men med den artiga förbindlighet han omgav sej med, gick det inte att föra strumplösheten eller matvanorna på tal.  Han var allmänbildad och vad man än talade om så kunde han tillföra något intressant. Vid pratstunderna i biblioteket hade han ett stort förråd av historier och då var han inte glömsk.

  Vi flyttade till Skottland och jag slutade på KI, då jag hade kontakt med någon från labbet var bland de första frågorna, hur går det för Aspelin.  När vi kom hem igen efter tre år kunde ingen svara på var han fanns men han hade tydligen blivit pensionär och fått ytterligare ett arv och behövde inte förnedras på Farmakologen längre.

Upgifterna som följer har jag hämtat ur G.W.Larssons bok: ”Mordets verkliga ansikte”, Bonniers 1971 och där han som pensionerad kriminalkomissarie går igenom ett antal fall från sin verksamhet.

Robert Aspelin hade träffat en studentkamrat på 50-talet som såg att han levde ett bedrövligt liv och han tog sej an att stötta honom och hålla kontakt och hjälpa till på olika sätt. Vårvintern 1962 hade varit svår för Aspelin med depressioner och han talade om att resa utomlands, för det hade han nu råd med. I maj 1962 skulle de fira 50-årdagen av sin studentexamen på Hasselbacken och Aspelin skulle underhålla med pianospel, sång och historier, det var han bra på. Men han kom aldrig till festen.

Tiden gick och han hördes inte av, vännen blev orolig och ringde radiopolisen och man tog sig in i hans lägenhet, men där såg det ut som om han gått ut för att komma tillbaka snart. Vännen anmälde Aspelin försvunnen, man hade inga ledtrådar och sen dröjde det till januari 1964, då utsåg rätten en god man för Aspelin, lägenheten han bott i hade övertagits av annan person och kronofogden hade magasinerat hans bohag i Nürnbergfastigheterna på Söder.

En dag i början av 1964 då Leif G.W. Larsson just tillträtt tjänsten som chef för våldsroteln tittade han på ouppklarade försvinnanden från gångna år och fastnade för en anmälan från 25 juni 1962. Gösta Palmqvist, en noggrann kriminalare hade arbetat ihärdigt med fallet utan resultat och tillsammans försökte nu de två att komma på vad som hänt.

Man gick till förvaringen av Aspelins möbler och i en byrå hittade man anteckningar, papperslappar 53 stycken med märkvärdigt innehåll. Där kunde de läsa om händelser och vad han ville komma ihåg och det fanns tänkespråk och förhållningsråd till exempel: ”Tänk på trösklar, gå försiktigt”. ”Glöm aldrig den ödesdigra 1 februari 1962, jag kunde ha dött i banktrappan”. ”Gå inte före bakvägen”. ”Gå alltid sist, ingen bakom!”

Lapparna lämnades till en psykiater för analys och denne ansåg att lapparna förmedlade en förvånansvärt levande bild av Aspelin och hans intellektuella kapacitet var god. En teori om självmord naggades i kanten, något annat måste ha inträffat.

Aspelins syster hade dött i januari 1961 och efterlämnat ett arv till honom, som förvaltades av Handelsbanken. Den gode vännen hade rått Aspelin att bara använda avkastningen på arvet plus folkpensionen att leva på och det var han med på.  Den gode mannen (kvinnan) som utsetts gick till banken för att få ett grepp om Aspelins ekonomi. Hon vick veta av en högre befattningshavare som skötte Aspelins affärer att det inte fanns ett öre på hans konto. Han hade enligt bankmannen sålt alla sina värdepapper och gjort sista uttaget strax före 19 april. Vart hade pengarna tagit vägen?

Man granskade systerns bouppteckning och Aspelins självdeklaration och såg att det var större summor än man trott och det var samma bankman som skött båda affärerna. Det visade sig att bankmannen på olika sätt tillskansat sig Aspelins pengar och förfalskat alla kvittenser. Vid granskning av bankmannens ekonomi såg man att han 1960 inköpt  en vacker herrgård i Uppland och att de reparationer som senare utförts svarade inte mot bankmannens inkomster.

Med alla insamlade uppgifter tog man bankmannen i förhör och efter en kort tid erkände han att han lurat Aspelin på  systerns hela förmögenhet. Senare på dagen erkände han att han mördat Aspelin skärtorsdagen den 19 april1962. Och dessutom utsatt honom för ett mordförsök den 1 februari samma år. NärAspelin var på väg ut från bankmannens tjänsterum via en bakväg och en trappa hade bankmannef följt efter, tagit ett hårt grepp om nacken och med kraft knuffat honom nedför trappan. Aspelin blev liggande på en avsats med krosskador i huvudet. Då folk skyndade till, tog bankmannen hand om Aspelin och körde honom till sjukhus och senare hem därifrån i sin bil. Då Aspelin blev sängliggande några dagar kom bankmannen hem till honom med mat.

Bankmannen måste nu hitta på ett annat sätt att bli av med Aspelin. Det blev skärtorsdagen den 19 april, då kom Aspelin till banken och ville bjuda bankmannen på lunch som tack för att han fått så god omvårdnad efter fallet i trappan. De åkte taxi mot restaurangen och då de kom i närheten av Bankmannens bostad, föreslog han att de skulle gå upp och titta på hans vackra lägenhet, huset skulle snart rivas.  Där hade han slagit ner Aspelin med sonens leksakspåk, styckat kroppen och bränt upp delarna i våningens tre kakelugnar, spolat ner askan i toaletten och allt hade gått på drygt tre timmar.  Resten av familjen var på herrgården i Uppland.

G.W.Larsson använder inte bankmannens namn av hänsyn till efterlevande, trots att det förekom i tidningarna vid tiden för avslöjandet. Bankmannen fick livstids straffarbete och när boken  (tryckår 1971) skrevs står att bankmannen har så sakteliga börjat återföras till samhället.

Jag tycker att det var ett ruttet dåd att utnyttja en godtrogen människa som bankmannen gjorde, väldigt ruttet.

När vi på 80-talet kom i kontakt med en chefstjänsteman på Handelsbanken i andra sammanhang än affärer, kom jag att skämta om vad som kunde hända en som kund i hans bank och jag ville nog höra hur han såg på den  tragiska men kanske glömda händelsen för länge sedan.  Hans häpnad var stor att jag visste vem offret var, Tystnaden inom banken verkade ha varit total och var inget man ville ändra.  Vad blev det av mördaren? ”Han är fri nu” och då jag undrade vad han kan hålla på med efter det som varit. ”Han var den bästa av bankjurister och han arbetar som konsult åt Handelsbanken nu, Vi använder honom.”

Då jag hittade bilden av Aspelin på nätet kom jag in på bloggen http://densvartadahlian.blogg.se/2012/january, där har Leif G.W.Persson skrivit ett sammandrag och gjort en film som kallas kakelugnsmordet och där får vi hans tolkning av det hela med muséibilder. Filmen är nästan 12 minuter och ingår i en serie som kallas ”veckans brott” säsong 3, våren 2012.

Motsägelsefulla uppgifter.

Enligt G.W.Larsson for bankmannen och Aspelin mot restaurangen Minerva för att äta lunch men gick på vägen upp till bankmannens lägenhet där mordet skedde. Enligt Leif G.W Persson åt de lunch på Minerva först och gick sedan upp till lägenheten.  Sen visar Persson upp ett restaurangkvitto och man tror att det är från Minerva men det står faktiskt Berzeli Park överst och kvittot från Minerva skulle väl inte finnas om allt blivit uppeldat efter mordet och huset rivits.  Inte ens i efterhand stämmer allt trots att det är kriminalare som berättar.