Brittakarolina's Blog

En fråga om att ”blarra” väckte minnet av en resa till Irland för ett antal år sedan. Ordet betyder väl i stort sett hos oss att prata smörja. I ett radioföredrag hörde jag en gång att man vill tro att det växt fram ur den irländska seden att kyssa Blarney Stone för att bli begåvad med vältalighet. Och vältalighet behöver inte vara detsamma som kvalitet på innehållet i det sagda.

Lasse skulle delta i ett ISO möte om dentala material i Cork en höst och då det var över skulle jag dyka upp och vi kunde se oss om några dagar på ön, det fanns mycket att vara nyfiken på, hur grön var den gröna ön? är alla irländare berättare? spelar de och sjunger mer än andra? är alla irländare rödhåriga? mm mm.

Några ”måsten” fick vi inte missa, the Book of Kells i Trinity Colleges bibliotek i Dublin, jättedösen i Newgrange och en bronsålders-boplats man försökt återskapa som ett projekt om levande förflutet i Craggaunoven, men det blev fler,  Bunratty Folk Park, the Blarney Stone och kanske det mest överraskande, Dinglehalvön.

Lasse hade hyrt en bil, han hade sex semesterdagar kvar och på en karta  prickade vi in platserna vi ville se. Uppfattningen om vilken tid det verkligen kunde ta fanns inte och snart märkte vi att allt gick mycket långsammare än väntat, vägarna var krokiga och backiga och det hände att vi inte kom fram förrän sent på kvällen, turistsäsongen var över och många B&B hade tagit ner sina skyltar. Precis hur vi åkte minns jag inte längre, bara att vi kom fram till     de olika ställena.

The Blarney Stone

I Cork hade vi tillbringat en kväll med Aidan McCormack, dentalhandlare och hans fru, språklärare som undervisade i iriska. De nämnde Blarney Castle, inte långt från Cork som en turistmagnet för irländare, de sa också att på  Dinglehalvön talades bara iriska och där fanns beehive-huts.

Vi började med att leta upp the Blarney Castle, det var ett stenslott högt uppe på en klippa, halvt i ruiner med ursprung i 1100-talet och ombyggt på 1400-talet och det finns en kalksten inmurad i bröstvärnet som har ett mytiskt förflutet. Den som kysser den stenen får vältalighetens gåva och det vill många ha på Irland, det kommer årligen 300000 personer hit och de betalar glatt vad det kostar att baklänges på rygg hasa sej över en kant på tornväggen och kravla ner mellan ett par stenblock  till stenen som ska kyssas medan en gubbe håller i en så man inte faller igenom och ut i luften, det är 25 meter till marken. Förr höll man den kyssande i fötterna hängande utanför bröstvärnet men en gång tappade man greppet och personen slog ihjäl sig och då fick man lägga om rutinerna, därav de konstiga manövrerna från insidan.

Kö till stenen. Bild från the Blarney Castle photo gallery.

Det var söndag och en lång kö av människor klättrade uppför  trapporna genom trånga passager och då vi kommit upp till kanten och såg vad som pågick blev vi länge stående, tveksamma inför det vi såg. Samtidigt som ingen av oss trodde sej bli förändrad efter kyssen, var alltihop så helknasigt så vi måste tillåta oss galenskapen, vi behövde ju inte berätta för någon och har heller inte gjort det förrän nu. Många kändisar har varit där bl.a. Churchill och andra ”statesmen, literary giants and legends of the silver screen”, kan man läsa på nätet.

Så här kan det se ut när man ska ner i mellanrummet och

så här innan man kommit så långt. Vi fick till och med ett papper på att vi varit där.

Irländarna tycker om att berätta och prata men också att lyssna, det märkte vi nästan genast. Man behövde bara fråga efter vägen så fick man själv en fråga och sen var utbytet igång, de hittade alltid en anknytning och man kunde bli kvar hur länge som helst, det var roligt.

Dinglehalvön

Utan att veta något mer än namnet såg vi på kartan att Dinglehalvön i sydväst sköt  ut  i Atlanten och möjligheten att komma nära vatten och få se de små stenhyddorna lockade. Längst ut på halvön finns staden Dingle och vi satsade på att hitta sängar för natten där. Vi for genom ett strängt och trädlöst landskap med många stenmurar som avgränsade smaragdgröna betesmarker och odlingar, bergen började på ena sidan av vägen och höjde sej uppåt och försvann i en mössa av moln. Höga häckar av Fuchsia-buskar kantade vägen och blommade i rött och vägskyltarna hade texter på både engelska och iriska. Det hann bli mörkt innan vi nådde Dingle och som tur var hittade vi ett B&B och gick sen ut på stan för att få något i oss.

Grönt även utan träd

Fuchsiahäckar utmed vägen

Man spelade och sjöng innanför  pubdörrarna och till slut vågade vi oss in på ett ställe och där satt vi sen med runda ögon och insöp den blandade kören av iriska röster och melodier. Inte ett ord fattade vi men det var medryckande.

Vi kunde läsa i broschyrer att det fanns ”beehive huts” – bikupehus på minst  50 ställen, de låg lite här och där och såg ut att vara av samma konstruktion som  i Provence, byggda av småsten utan bindemedel. Man har använt dem att bo i under lång tid och ända in på 1900-talet och formen har inte förändrats under tiden. Om man googlar på Dingle Peninsula Huts&Clochauns finns en utförlig redogörelse för vad som går att veta om den här bebyggelsen.

Bild av LLoyd Kahn

Dingle Gallarus Oratory anses vara en tidig kristen kyrka från 1100-talet.

Bild Vikipedia

Vi fick på något sätt höra talas om den så kallade labyrinten, som man inte visste hur den ursprungligen använts. Vi letade upp den på en bergsida bakom en gård med havet som utsikt. Vi var då ute på en del av halvön där de engelska texterna på skyltarna inte längre stod med, enbart iriska långa rader av bokstäver. Då vi knackade på i ett hus för att fråga om vi fick gå över deras mark till labyrinten, ruskade de på huvudena och visade att de inte kunde engelska, men vi pekade och blev förstådda, vet inte om det var sant att de inte förstod. Labyrinten var ett bygge av ett antal runda rum med en smal förbindelse mellan rummen och väggarna var lika breda som tomrummen. Inte trevligt att bli instängd i det byggnadsverket om det dessutom hade tak.

Det som delvis fått mej intresserad av Irland var ett gäng arkeologer ledda av Göran Burenhult som grävt ut megalitgravar – dösar på västkusten vid Carrowmoore i Sligo och sedan föreläst om vad de fann och hur de tänkte om utvecklingen 3000 f.kr. och det tidigaste jordbruksskedet.

Vattnet rann från de stora höjderna i floder, molnen fyllde ständigt på och ibland gick floden över vägen och man fick köra igenom forsande vatten, på en del ställen fanns trampstenar att hoppa mellan, så man slapp bli helblöt om man gick eller cyklade.

Vi hade kunnat bli kvar länge, men biljetterna hem begränsade tiden så vi for vidare och nästa ställe var Craggaunowen men vi orkade bara till ett B&B på en mörk bakgata i Limerick. Namnet ger associationer till roliga verser men man vet inte hur versformen fått sitt namn. Jag lånar en tam limerick från Ulf Herrströms engelska:    There once was a man from Darjeeling, Who took a train from London to Ealing, When  it said on a door, Don´t spit on the floor, He carefully spat in the ceiling.

Mer senare….