Brittakarolina's Blog

Det finns numera en rad arkeologiska friluftsmuséer, där man söker sej tillbaks till glömda tekniker för att bättre förstå de fynd man gjort. I Danmark var man tidigt ute och deras textilskatt från bronsålder (1300 f.Kr) har gjort att man arbetat mycket med textila tekniker. Nu finns de lite varstans, experimenten som ska återta förlorad kunskap. Beroende på art av fynd startas projekt som finansieras genom pedagogisk verksamhet och turister. På Irland har man megalitgravar – dösar, pålbyggnader, fornborgar och skärvstenshögar och i Craggaunowen har man i ett lummigt område med en liten sjö  försökt återskapa alla företeelserna. Det som syns på lite håll är pålbyggnaden – crannog på en skapad ö i sjön, med en bro ut till husen och ett vakttorn vid ingången. Husen har lerklinade väggar och toppiga halmtak, att de valt halm och varför står ingenstans. Man har funnit 1.200 crannogs på Irland och de har bebotts från bronsålder (1.200 f.Kr.) och några ända in på 1700-talet.

En fornborg har också rekonstruerats, den hör till ett senare skede 3-400 e.Kr. och man vet att då blomstrade bl.a. hantverket. Husen har samma form som pålbyggnadens men väggarna är av sten och taken lika toppiga.

Att skapa med primitiva verktyg lockar alltid och man ser genast ute på gården ett spröt som ser konstigt ut, från spetsen går ett snöre  in genom ett tak. Det hör till en tidig medeltida träsvarv  och den drivs med en trampa av svarvaren.

Vi var ensamma besökare men hade tur, en man fanns där och han demonstrerade svarven och det är mitt bestående minne därifrån.

Bild av svegsvarv av Åke Landström

En rejält tilltagen varp var uppsatt i en stående vävram, tecknet för tillverkning av textil. Den skulle kunnat säga något men står där mest för att fylla ut ett tomrum, det är svårt att befolka och göra en sån här miljö levande och trovärdig. När jag googlar ser jag att man har tillfört en del på senare år, vi var där i början av experimentepoken.

En skärvstenshög ingår nu bland rekonstruktionerna och det är ett vanligt fynd från bronsålder även hos oss och funktionen är ännu en gåta. En intilliggande grop har tolkats som kokgrop men  har nu belysts ur flera vinklar än den vanliga ”matlagning” av Ann-Mari Denvir i en uppsats om man slår upp Fulachtah Fiadh- An Irish Mystery.

Bild från Wikipedia

Här förvaras också ”Brendans båt” i ett tältliknande glashus. Brendan var en irisk munk som levde och dog på 500-talet och i ett manuskript från 700-talet beskrivs hur han tog sej till Amerika i en öppen läderbåt – en curragh.  På 70-talet upprepades bedriften av Tim Severin i en båt han byggt av ihopsydda brädor och överklädda med oxhud, för att visa att resan var möjlig. Brendan var alltså tidigare än vikingarna att nå Amerika, men vårt nutida historieorakel Dick Harrison avfärdar detta med en handviftning.

Efter besöket i lövgrönskan for vi ut till havet och hisnade av de stupande branterna vid  the Cliffs of Moher, 200 meter rakt ner, det var mäktigt. Inga skyddsräcken någonstans.

Bild hämtad från nynerd.com

Nästa plats att se var Bunratty Folk Park och där fanns allt! Det var en plats inspirerad av Skansen, som var lite hemtamt för mej den här tiden. Gamla hus från olika regioner och tider, allt omsorgsfullt inrett och med osande torvbrasor i eldstäderna, ett stort stadskvarter med öppna affärer och hantverkare och folk i kläder från någon dåtid rörde sej överallt, det var alltså ingen blek kopia av Skansen utan en levande dröm om Irlands 1800-tal.

Fiskarens hus

Förutom allt det folkliga fanns också Bunratty Castle från 1400- talet på området och där ordnade man medeltida banketter med mat och drycker och underhållning som då, det var bara att köpa biljett. Jag blev eld och lågor och såg vilka möjligheter Skansen hade att utveckla Högloftet till något liknande och väl hemma igen försökte jag tända dem jag nådde på idén, men den var för mycket och jag var i fel ände av idékläckarkedjan.

I en av handelsbodarna fanns en samling fina kopior av sjömansarbeten av valrosstand.En vilande and följde med hem och ligger i fönstret och påminner om besöket. Både Bunratty och Craggaunowen ägs av ett aktiebolag, Shannon Heritage och de arbetar för ”Heritage and Cultural Seekers in Ireland” (sökare av arv och kultur).

Vid den här tiden var Karin inne i en period med stolar och hade just visat sin sjögrässtol, så vi var vakna och såg stolar överallt och provsatt de flesta.

sen kommer lite till….