Brittakarolina's Blog

För några år sedan kände en av sönerna en fårägare, som vårdade en flock ryafår, avkommor av det i början på 1900-talet återfunna och räddade ryafåret som beskrivs i många textilhandledningar. Han hjälpte till med diverse uppdrag och plötsligt var han närmare dessa djur än vad jag med min fiberglädje  kunnat drömma om. Min egen ull-och spinnverksamhet hade somnat in men det är klart att jag var nyfiken på ullen. Ägaren hade haft ont om tid att sköta om djurens ull, så den hade fått gå i soporna men när hon fick hjälp med klippningen blev det en ändring. De klippte fåren en vår för att de skulle få en fin ren ull till hösten och en oktoberdag kom sonen med prov på höstens klippning, det var fantastiskt fin och ren ull, lagom lång och glänsande och i fyra färger, svart, brun, grå och vit. Ullen var som en dröm att ta i, ännu inte torr, ullfettet mjukt så ullen gled isär i handen och det fanns inga tovor eller skräp inblandat.

Efter den direkta ullglädjen kom sen frågan, vad kan jag göra med det här? Ryaull har återerövrats för att spinna glansigt och starkt garn till just ryor men även konstvävnader och mattor av olika slag. Stora Öxabäckvävstolen sålde jag vid flytten, garderoben är full av mattor och ryor, allt undanplockat efter halkvarningar.  Något att sticka? Ryagarn blir inte gulligt och mjukt, möjligen slitstarkt men inget som ett barnbarn frivilligt skulle ha på sig. Jag började med att spinna, kanske skulle det lösa sig.

Spann och tvinnade allt med en slända som Karin tillverkat i slöjden på 70-talet och härvlade med en härvel som Johan Pern formgav också för väldigt länge sedan och det var roligt att få använda redskapen igen.       Under tiden avverkade jag idéer och modeller som var omöjliga att genomföra och en dag var det slut i sista ullpåsen.

Där satt jag nu med tvinnat garn i fyra färger och det hade gått lång tid sedan påsarna med den nyklippta ullen kom till huset. Stickade sedan provlappar och försökte räkna ut vad garnet räckte till, ullklipparen hade gått vidare och var inte längre så intresserad av fåravel, så något slitstarkt till honom av ullen kunde  jag glömma. Med ojämna mellanrum har garnerna vädrats och begrundats.

Efter långa tankekedjor bestämde jag mig för att göra en väst och ta vara på de olika färgerna plus en blålila som jag färgade av en del vitt garn. Så fick det bli. När Karin såg vad det höll på att bli sa hon ”hm, rutor igen”. Vad menade hon? Men det är nog sant, jag väljer gärna rutor och särskilt om alternativet är randigt.