Skrivet av: brittakarolina | 08 augusti 2014

Duvgryta

Duvorna som gjort sig till nära grannar har blivit ”husdjur”  och har hamnat på en annan sida vad gäller och att vara önskvärda. När vi bodde i Skottland åt vi duvgryta och jag försöker dra mig till minnes hur den smakade. Vi handlade ofta i vilthandeln nära busstationen, då vi varit inne i Dundee och var på väg hem. Där hängde stora och små fåglar på väggen utanför dörren och man sålde venison hjortkött, styckat eller som färs. Vi åt mycket venison, det var billigt och gott sen prövade vi att koka duvor. Det tog emot och vi kryddade men det blev bara två gånger, sen blev det för mycket över för att det skulle bli en vana. Nu är väl stadsduvorna kanske lite mindre än de vilda och inte attraktiva för matlagning.

Jag slog upp duvgryta på nätet och hamnade hos Ingrid i Stenstugu 16 augusti 2006 !!  Nästan prick 8 år sedan. När lagade du en duvgryta senast?


Responses

  1. Jag råkar ha avskrivet ett duvrecept, det kommer från klassikern ‘Princessornas kokbok’, 1932. Kanske bäst att tillägga att jag inte har testat det (men blir det sämre tider kanske man kan knipa en och annan av de feta ringduvorna som finns i mängder häromkring):

    Stekta, unga duvor.
    (6 port.)
    3 duvor, späck
    1/2 msk. salt, 1 knivsudd vitpeppar

    Stekning: 2-3 msk. smör
    Spädning: 1/2 l. grädd­mjölk

    Duvorna äro bäst på eftersommaren, emedan de under denna tid ha rikligare tillgång på föda. De skjutna duvorna användas så snart som möjligt, emedan de förlora i smak, om de förvaras.

    Unga duvor igenkännas på näbbets böjlighet, på det fina dunet, som betäcker bröstet och på den skrynk­liga huden på benen. Vid ungefär 3 månaders ålder äro duvorna bäst.

    Fåglarna plockas, svedas, urtagas, sköljas och tor­kas väl. – Huden över bröstet lossas, så att man kommer åt att lägga in en späckskiva mellan skinnet och köttet. Späckskivan ingnides med saltet och möjligen en aning vitpeppar på den sida, som lägges mot köttet. Fåglarna sys upp och brynas lätt i smör i en stekgryta. Vid stekningen spädes emellanåt med litet gräddmjölk. Fåglarna vändas och ösas, så att de ej bli torra. Ett tättslutande lock skall ligga på under stekningen. Efter 1-11/2 tim. stekning böra unga duvor vara möra, äldre behöva steka betydligt längre. Varje fågel prövas och då den är färdig, tages den upp. Då alla fåglarna äro mjuka, iläggas de som först togos upp, för att bliva genomheta. Snören och späck tagas bort och fåglarna skäras itu på längden och så mycket som möjligt av de ben, som ligga på ytan, skäras bort. Halvorna läg­gas i rad, den ena något på den andra, på ett varmt fat. Ett par salladsblad läggas vid ena sidan. – Skyn skummas väl, och såsen göres i· ordning som vanlig kycklingsås. Späder man med grädde under stektiden, blir såsen simmig utan mjöl.

    Serveras med kokta grönsaker såsom små morötter, gröna bönor och ärter. Grönsakerna uppläggas i grup­per på särskilt varmt, runt fat.

    Stektid: 1-11/2 tim.

    Restanvändning: Överblivet kött användes till ragu, smaksatt med pickles.

  2. Tack Björn för ett utförligt recept, ja det gäller att välja bästa råvaran, Vad vi sen ryser av att tänka på som mat varierar ju med land och tid och det är väl inte bara hunger som styr.

    • Kom ihåg ”näbbens böjlighet” och ”den skrynkliga huden på benen” – det verkar vara viktigt!

      Jag undrar faktiskt om ‘sessorna’ själva lagade så mycket av maten som finns i de där kokböckerna. Vet inte om du sett dem, men det är fyra böcker i blått och bild av ‘sessorna’ på framsidan. Där verkar de inte klädda för köket tycker jag. Av en del recept framgår också att maten förutsätts lagas på vedspis!

  3. Har inte varit i närheten av böckerna eller de prinsessor som boken tillägnats åt av hushållsläraren. Men nu har jag läst på. Boken har tillkommit under min livstid och på 30-talet var det kanske järnspis som gällde, åtminstone utanför städerna.
    Hur kommer det sej att du sitter med fyra band kokböcker med så laddat namn? Hittar du bra recept där eller är allting överdrifter från en gången tid?

    • Arvegods efter min mor. Har bläddrat i dem någon gång och hittade då duvorna. Möjligen finns det recept som är användbara även idag, men inget som jag testat. Jag använder däremot ibland den där ”rutiga boken” som förekom i skolköksundervisningen, och som har en del praktiska recept anpassade för ‘det lilla hushållet’.

  4. Här äter vi duvgryta några gånger varje år. Sonen jagar och sen hjälps vi åt att flå ur filéerna och på dem gör jag grytan. Du har ju läst mitt recept antar jag så du vet hur jag gör. Vi tycker att det är riktigt gott och jag har bjudit på det när vi haft gäster också.
    Kram, Ingrid

  5. Man får alltid veta något nytt, jag visste inte att man sköt duvor i vår tid, trodde att skjuta lerduvor bara var ett minne av det man en gång i tiden jaga. men är det då en övning för att verkligen skjuta fåglar? Så många världar det finns jämsides!!.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: