Skrivet av: brittakarolina | 23 augusti 2014

Lennart ännu en gång

Då jag skrev om Lennart på bloggen för snart fyra år sedan var det för att så få visste att han hade funnits och särskilt då mina barn. Så många år präglades av min mammas sorg att jag inte ville att den skulle fördystra även nästa generation. Jag talade om Lennart men inte så ofta, svarade på frågor men hängde aldrig kvar och broderade ut det sorgliga.

Så länge min mamma levde var jag ett klent stöd för henne och en utmattad samtalspartner eftersom hon pratade oavbrutet och krävde mej på en erfaren människas svar. Då det formella konstaterandet av Lennarts död dröjde i många år, ville hon tro att det fanns en möjlighet att han blivit omhändertagen i Ryssland, hoplappad och utan minne och att han en vacker dag ändå skulle ringa på dörren till Hjärnegatan 9.  Jag läste och tog till mej ögonvittnenas berättelser och accepterades att Lennart blivit sprängd i bitar, han kunde inte ha överlevt detta och till en början trodde även min mamma att allt var slut, men så småningom kom hon igång med de förhoppningsfulla fantasierna och jag hade ingen nyckel till något som ersatte dem.

I sekretären finns en liten packe med papper, ett par brev och två fotoalbum, ett där min mamma samlat bilder från Lennarts barndom och ett där han själv satt in sina bilder från livet till sjöss. Varje gång jag tagit fram bilderna, breven och olika myndigheters, prästers och militärers behandling av dödsfallet har jag känt mej otillräcklig som inte haft kraft eller fantasi nog för att göra Lennarts existens rättvisa och i stället har jag dröjt lite längre med att öppna lådan i sekretären igen.

Då jag skrev om Lennart fick jag lite lugn, jag tror att barnen läste och jag blir varm när jag ser att någon varit inne och läst om honom på bloggen.

Det går inte att beskriva känslan när jag öppnade tidningen i onsdags morse och kom till andra spalten i artikeln om den återfunne soldaten och läste Lennarts namn, det var som om det blev helt stilla  runt mej. Nästa tanke var att ingen vet att jag finns, hur skulle de kunna veta? Så jag gav mej tillkänna.

Upphovet till artikeln med fotograf var här och det var en skön stund, han tolkade det han såg blixtsnabbt och på kornet, han såg även sådant jag inte själv sett. Vad fotografen såg vet jag ännu inte, vi får se resultatet i morgon.

Efter det besöket tittade jag igenom de gamla bilderna en gång till och jag behövde inte lägga undan dem genast.

Karolina och Lennart kr

Lennart med sin mormor Karolina bakom backstugan Lundholmen i Vetlanda

Millan Nisse Karolina Lennart Ida kr

Mormor  och farmor Karolina med Millan och Nisse till vänster och Lennart och Ida till höger. Båda pojkarna hade av olika skäl blivit av med sina fäder.

Ida och Lennart kr

Ida och Lennart 1924

1928 skolbild

1928 kan ha varit från skolan i Överhogdal, där Ida arbetade innan hon kom till Malung. Lennart i mitten längst bak.

Lennart och Britta 1933 krLennart och Britta 1933 i Malung.

Ur Lennarts album kr

Lennart i mitten, började som kollämpare och blev så småningom eldare.

Lennart står tvåa från höger kr

Lennart nr 2 från höger

Lennarts bild krI Lennarts album kr

Texterna i Lennarts album är hans egna.

 


Responses

  1. Jag läste naturligtvis det första inlägget om Lennart. Har också läst de äldre inläggen eftersom jag älskar dina berättelser om gamla tider, platser och personer.

    Dock kände jag mig inte kvalificerad att kommentera denna för dig väldigt personliga nyhet, men jag vill ändå nämna att jag läste, och läser, med både värme och intresse.

  2. Arne, tack snälla du! Ja det finns inga bra vinklar att behandla ämnet ur, det är därför det blir så tyst. Jag är väldigt glad att du läser!

  3. På ett sätt går det att se som att han blev 94 år.

  4. Jag gör ett försök att se det så, men det går inget vidare.

  5. Jag läser och fängslas av historien om Lennart. Det är nog många som upplevt detsamma som ni. Jag förstår att det hjälper dig att skriva om honom.
    Varm kram, Ingrid

  6. Ja det har hjälpt att skriva om Lennart men det gick inte förrän jag blev gammal och det har hjälpt att veta att någon eller några har läst det skrivna, därför tack Ingrid.

  7. Kära Britta!
    Så rörande och sorgligt att läsa om detta. Förstår din lättnad över att han är funnen och kan komma hem till mor Ida i Vetlanda.
    Tollef hälsar.
    Kramar från oss

    • Tack Monica och Tollef, hoppas få vara med till slutet på historien.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: