Skrivet av: brittakarolina | 23 oktober 2014

Flintskrapan och resan till östra Baltikum

Flintskrapa kaffekopp kr

En gråvit stenbit, Ukrainsk  flinta, en flintskrapa från Lettisk stenålder ligger bland andra småsaker i blå skåpet och i den stenen finns de samlade minnena från en omfattande resa österut hösten 1993. Jag förmår inte återge hela resan, vi översköljdes av ländernas historia och arkeologi och vi såg muséer och arkeologiska lämningar i mängd varje dag, dessutom har jag svårt att läsa min handstil efter att ha fört anteckningar i en skakig buss.

Det här blir lite långt och utan någon knorr, men resan kom aldrig att beskrivas ens i samlad rapportform efteråt och den var så unik och avsatte så mycket bilder, tankar och känslor att den vill bli omnämnd även om det är väl sent.

Varför resa?

Under krigs-och efterkrigsåren hade de Baltiska länderna och Sovjetunionen varit stängda för arkeologiskt utbyte och forskning. När våra östliga grannar blev fria 1991 var Ingmar Jansson inte sen att rita upp en önskeresa för att ge och få kontakter med arkeologerna i öst. Han gjorde ett upprop till doktoranderna i Stockholm om en resa till överkomligt pris och ordnade en Lettisk buss med två chaufförer. Han bokade övernattningar för oss i studenthem och övergivna ryska baracker och hade kontakt med arkeologiska institutioner i länderna vi skulle besöka, så att deras professorer, lärare och studenter tog emot oss och visade oss forskningsläget. Vi kom till Estland i slutet av september och resan skulle gå vidare till Lettland, Litauen, Kaliningrad och Polen. Det armod som då rådde i de här länderna var påtagligt, man hade inte bränsle att värma upp sina hus och vi fick som de ha ytterkläder på oss både ute och inne, såväl dag som natt, inget varmvatten existerade och maten på bespisningsställena var för oss väldigt ovan, ibland kändes den som ”ickemat”. Ingmar talade ryska så han kunde tolka och få besked när vi råkade ut för knepigheter.

Resenärerna

Det blev en märklig resa ut i det okända, alla hade sina ämnen, stenålder, vikingatid, marin, textil etc. och alla var ”bäst” på något område utan att vara disputerad och utan en säker framtid. Alla utsattes nu under nästan två veckor för, lite svält, att frysa, sova dåligt, strul och extra utgifter vid gränserna. Vi hade sett varandra på  föreläsningar och seminarier och hade hört en del ventilera sin tilltänkta avhandling men vi kände inte varandra och medelåldern var kring 40 år(?).  Allt vi fick uppleva var oväntat och med den akademiska lärdomen står man sig slätt i jordnära situationer. Man var försiktig och röjde väldigt lite av sina inre överläggningar och allt bearbetande gjorde att det  blev dåligt med tid och rum för att slappna av och vara sällskaplig. Det var alltså ett spretigt gäng som samlades i den Lettiska bussen varje morgon. Ingmar var oföränderligt vänlig och diskret och lät alla vara just som de var och han röjde heller inga känslor, han hade fullt upp med att få allt att klaffa.

Busen

Bussen som blev vårt andra ”hem” hade tre ”rum”, ett kring föraren, dekorerat med vimplar och bilder, eterneller i vas, orientaliska mattor, en liten svart-vit TV samt en växelspaksknopp av hjort-eller renhorn. Föraren och hans plats krHär satt föraren Gunnar Macernicks på ett björnskinn och på ett extrasäte, bussens ägare Dzintar Ertmanis. Det andra rummet bestod av 26 sittplatser där vi spred ut oss. Längst bak i bussen bakom ett draperi fanns ett rum för våra väskor och ryggsäckar. Den delen användes som sovrum av de två förarna, de vaktade bussen natt och dag så den inte skulle bli stulen.Bussens ägare och förare kr

Vi passerade Tallinn på utsidan av stadsmuren och på vägen mot Riga som gick utmed kusten fanns gott om intressanta platser att stiga ur bussen och känna under fötterna. Vi stannade vid Varbola fornborg, Estlands största med murar, husgrunder och ugnar. Vi stoppade i Pernu, en gammal Hansestad i Rigabukten i  före detta Livland. Infarten påminde om en Sigtunagata med låga trähus i många färger och här är nu en kurort men vidsträckta sandstränder. Pernu intogs av Gustav II Adolf innan han intog Riga.

Gränsen till Lettland passerades och pengar växlades i ett litet träskjul, de hette då LATS och var svåra att hålla reda på, då det fanns flera kurser både svarta, grå och vita beroende på var man växlade.

Lite trafik kr

Trafiken var gles, nästan obefintlig och en Stalker-känsla (Tarkovski) kom krypande, någon bil, enstaka magra människor med blåfrusna fingrar och lagade smutsiga kläder.

Ännu en fornborg äntrades, Salacsgviva, jag hoppar över varför men vi kom ut i naturen och för varje fornborg fick vi en bild av växtligheten, hittills hade de legat i lövskog där löven nu låg i drivor.

Vitrape d kr

På eftermiddagen släpptes vi ut i blåsten vid Vitrape på en sandstrand med sand och strand åt alla håll. På bilden ser man avståndet mellan de flesta när de har fritt val, alla är upptagna och vill vara ifred.

Ordensborgen kr

Vi lämnade kusten och for inåt landet till Cesis, där vi äntligen fick mat i ett renoverat hotell. Det hade börjat skymma när vi skulle besöka borgen i Cesis. Det är den bäst bevarade borgen från Ordenstiden (1209-1561) i hela Baltikum och Dr Sigrida Apale från Lettiska Vetenskapsakademien berättade om den för oss, hon hade varit med och grävt ut.

Sigrida Apale kr

Det mörknade ute och var kallt, Dr Sigridas man väntade sedan flera timmar vid ett vägskäl för att få visa oss rekonstruktionen  av en pålbyggnad ute i en sjö.  Vi gick i skenet av fullmånen en lång väg på två smala brädor genom en  mycket blöt sankmark ut till en anläggning på vattnet och vi trampade lätt fel. Herr och fru Dr Apala berättade omväxlande på ryska och tyska hur man grävt fram anläggningen och för att se något alls, hade man tänt stearinljus. Vi var de första från ”övriga” Europa som var på besök och de var upplivade av att ha oss där. Vi tog oss iland igen i mörkret och slank in i bussen helt genomkylda och som avslutning bjöds vi på stora rödstrimmiga äpplen av Herr Apale.

Ingmar och Dr Apale

Ingmar och Herr Apale

Herr Apale visar stockvirke kr

Vi kom äntligen till Riga på kvällen och inkvarterades i ett iskallt studentlogement nära det medeltida Kruttornet. Huset hade varit skola eller något annat med högt i tak och där ljuden ekade. Det var ont om sängar och en riktig röra, tvättrummet hade enbart kallt vatten i den eller de kranar som fungerade. Birgitta M.Johansson och jag fick dela rum, det kändes lyxigt, men värmen fick vi inte upp förrän allt ylle var med i sängen. Tre nätter sov vi där.Birgitta m..J. i Riga kr

Vi fick en dag att gå runt i stan, varnades för ficktjuvar och en av oss blev av med plånboken. Allt såg ut att vara mycket billigt men för att handla måste man lära sig, först köa för att beställa, sen köa för att hämta varan och sen för att betala eller var det tvärtom? Allt köande skedde med små handskrivna papperslappar, jag lärde mej inte. Sångare i Riga krDe här sjungande herrarna stod på vår väg och likaså de spelandeMusikanter i Riga kr

Och soldater vaktade stora monumentetMinnesmonumentet krSen besökte vi de arkeologiska institutionerna, muséet och alla viktiga personer som berättade om sina områden och de svårigheter man haft och vad de tänkte ta ut oss på. Alla letade efter något som gick att knyta till den egna avhandlingen eller som man själv kunde bidra med. För min del var det textil och vad man får ut av redskapsbeståndet, men textil innebar här dräktstudier, så det tände inte.Redskap a kr

Textila redskapRedskap b kr

Riga ligger nära floden Daugavas utlopp i Östersjön och grundades 1202 av en Livländsk biskop. Vi fick en utflyktsdag utmed Daugava till Daugmale och Aitzkraukle och vår ciceron var en gråhårig professor som jag inte kan få ut namnet på. Vi fick en härlig dag med vandringar bland kullar med och utan slottsruiner och platser med hänförande utsikt nära floden.

Till nästa kr

Utflykt kr

 

Utanför Riga kr

Till sist tog  vår Professor oss med till norra stranden av en torr flodarm av Daugava, floden som rinner upp i Ryssland och som har försett Lettland med  elektricitet genom flera utbyggnader och dämningar. Vi stod alla på den torra flodbottnen och lyssnade  när vår gråhåriga professor berättade hur hon kommit att upptäcka stenålder kring floden som ingen hade förväntat sig. Hennes rön hade bara fått publiceras på ryska och hon nästan sjöng när hon pekade ut var de olika artefakterna återfunnits. Hennes sätt att uttala Daugava med öppna a och betoning på det första sitter som klistrat. Flodbottnen bestod av ljus småsten och vid fötterna såg jag en med lite välbekant form, jag tog upp den och visade den för henne och hon sa, det är en flintskrapa från stenålder, grävningen här är avslutad så den räknas inte in någonstans, där har du en bra souvenir från Lettland, ukrainsk flinta står det i mina anteckningar. Det här var i början av resan.Flintskrapans professor kr

 


Responses

  1. Tack för en spännande reseskildring och vackra bilder. 🙂

    • Roligt att du läst, om jag lyckas banta det fortsatta materialet, blir det mer.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: