Brittakarolina's Blog

Alla vet vad sten är och vad den kan användas till.

Det händer ibland att själva stenen kommer en riktigt nära, det kan vara på Gotland där hela berggrunden består av kalksten som är byggt av fossiler i ett forntida hav och som nu ger oss nya bilder för varje stenbit vi lyfter upp. Fossilernas årmiljoner nämns ofta men kan man föreställa sig tiden?

Då vi bodde några år i Skottland följde vi tipset från en granne att åka till Auchmithie strax utanför Arbroath och gå nerför branten till vattnet. Intensivt röda vittrande klippor slitna av Atlantens vågor tornade upp sig utmed kusten och nere i vattenbrynet, där havet rör om hördes ett öronbedövande stenbrus. Marken här och klipporna består av mörkröd sandsten och inbakat i den ligger småsten, runda, platta, ovala och i många färger. Som vanligt tar jag upp en sten och en till och står snart med fickorna fulla. Stenarna i berget är i sin tur mycket hårda (porfyr säger Karin), spräckliga av något ljust sönderbrutet  och en dubbel evighet öppnar sig, först den som gav materialet i småstenen och gjorde den till rundade småstenar, därefter evigheten att skapa berget som bäddade in de prickiga stenarna. Här om någonstans kommer stenen nära och likaså behovet att få veta något om hur det gått till.

Karin som arbetat med sten och lärt sig att sätta egna spår i det hårda materialet, hittade för något år sedan en bok som blev ett fönster till en annan tid än de geologiska eonerna. Den handlar om mitten av 1600-talet och hur man då ännu måste tro på bibelns ord om Guds skapelse av jorden.  Boken beskriver hur den tidens lärda hade svårigheter att förklara hur bergstoppar kunde innehålla skal av havssnäckor, alla vet ju att de lever i vatten och hur kan de hamna högt upp i berg? Svaret var att Gud hade skapat dem på plats. Den som fann ett annat svar var en ung anatom, Niels Stenson (latiniserad till Nicolaus Steno) från Danmark som kom till Florens och när han där kom att dissekera ett hajskelett, kände han igen hajtanden som en fossil i Toscanas berg. Han förstod att att marken en gång legat under vatten och blev den förste att lägga fram en teori om lagerföljder och hur jordytan förändrats och han nämns på flera ställen i vår tid som geologins grundare och förelöpare till Darwin.. Snäckan i berget är skriven av Alan Cutler 2005 och handlar om Nicolaus Stenos väg, den finns  på antikvariat för mindre än hundralappen. Sen dröjde det ända till slutet av 1700-talet innan geologin blev en självständig vetenskap, den bibeltrogna synen levde kvar ännu på 1800-talet så geologin är ung och har mycket kvar att göra, om inte annat får man då och då flytta på en del nollor som ingår i dess uppskissade tidsbegrepp.

Hur kom smulorna in i stenarna, jag förstår att det skett genom en smälta men var och när?