Brittakarolina's Blog

Bonsai

Vår Japanresa blev minnesrik, det hände helt oväntade saker och det har varit svårt att i ett par meningar sammanfatta vad vi var med om.

Gösta och Yoko bjöd oss att komma till Tokyo och vi reste för att hälsa på och se hur Selina, Gösta och Yoko levde i Japan och sen skulle vi få träffa Selinas lilla hund. Hunden som gjorde att Selina gick med på att flyttafrån Stockholm.
Lasse var försvagad efter en del olika infektioner och hade svårt att få benen att lyda och vi hade tvekat inför den långa flygturen och skjutit upp den ett par gånger. Sen är jag i grunden flygrädd men maskerar det om resmålet är tillräckligt attraktivt. Vi trodde att Lasse skulle bli bättre av att byta miljö och få komma till ett trevligt ställe med barn och barnbarn.
Tokyo är stort det vet alla och vi fick en aning  om ytan, då Gösta hämtade oss på flygplatsen och körde genom höghusbebyggelse i timmar.

Familjen bodde då i ett lägenhetshotell i centrala Tokyo och vi fick till uppgift att ta hand om hunden Missy några dagar i början, då Gösta och Yoko behövde vara bortresta.  Selina var på en veckas vildmarksläger med skolan som terminsstart, så vi blev alldeles ensamma med Missy i Tokyo.

Allt var nytt för oss, hotellet hade en överjordiskt flott entré klädd i olika stenarter med omväxlande råa och slipade ytor och med ett stilla susande vattenfall över en skrynklad svart diabasyta.

Sen kom man in i en dröm av glas och marmor, vattenspeglar och jättebonsaier som byttes ut varje vecka.  I ett hörn fanns en disk och ett litet kontor, där satt en uniformerad portvakt som reste sig upp och bugade så fort man tittade åt det hållet.

Yoko hade gått med oss ut och visat var vi kunde handla bröd och mat och var man gick ut med hunden mornar och kvällar och ingen var orolig, vi brukar ju alltid klara oss, gillar att gå nya vägar och hitta nya platser. Ja det där med språket var kanske lite knepigt men det brukar alltid dyka upp någon som kan engelska om man irrar.

Yoko i köket

Gösta framför TV:n

Det var lite ovant i början att passera mannen som bugade varje gång man gick ut eller in men vi lärde oss att också buga.

Inte långt från oss låg en fin gammal park med många bänkar, slingrande stigar, planteringar och en damm med sjöfåglar, där gick vi varje dag och den blev vår dagliga naturdos. Vi mötte många människor med små hundar och alla var artiga och lät hundarna hälsa. Missy var ännu valp, så hon fick mycket uppmärksamhet och komplimanger. I parken kunde vi höra ett gäng med korpar kraxa och sedan jag sett dem attackera en tax, aktade vi oss för att komma i deras väg.

Vi hann också gå och handla och då fick Lasse sitta utanför och vänta, det fanns sittplats för väntande, hundar är lika förbjudna i mataffärer där som här. När jag var färdig och kom ut var Lasse omringad av småflickor och damer som ville klappa Missy, hon var snäll och förtjusande söt och alla ville krama henne. Det var här Lasse fick den bästa kontakten med japaner och kärleken till Missy förenade dem.

Det här blir nog en följetong, vartefter vi drar oss till minnes.